misstag eller mirakel?

Kapitel 36

Edvin började banka på dörren. Det hade gått fem minuter och han undrade säkert vad jag gjorde inne i badrummet så länge.
"Kommer du eller?" utbrast han irriterat.
Jag svarade inte.
"Kom ut för fan, Milly" röt han ilsket. Jag kurade ihop mig. Tårarna rann ner för mina kinder. Jag skakade av rädsla.
"Du kan inte gömma dig för alltid. Jag väntar på dig precis här utanför. Och när du kommer ut så ska vi ha lite kul. Sedan kommer jag berätta det för Ryan" sa Edvin. Jag hörde hur han sjönk ner mot dörren, precis som jag fast på andra sidan.
"Du vet, han har gjort så mycket hemska saker mot mig. Och han ska få sota för det" fortsatte han.
"Jag visste vem du var redan från början, Milly. Jag gick in i dig med flit. Jag visste att Ryan var i sluten ungdomsvård vilket skulle ge mig tid att få dig att falla för mig. Och när Ryan väl kom ut skulle jag visa för honom att om man bråkar med mig så slår jag tillbaka" förklarade han. Hans tonfall var nöjt och belåtet.
Jag var äcklad av vad han sa och hans tonfall.

Minuterna kändes som timmar. Tystnaden hade lagt sig mellan mig och Edvin. Vi satt bara där, tysta, på varsin sida om dörren och väntade. Jag väntade på Ryan och Edvin väntade på mig.

"Kom ut nu, för fan. Du kan inte gömma dig hela natten" utbrast Edvin tillslut. Han var uttråkad, men jag kunde fortfarande höra den hotfulla tonen i rösten.
Jag svarade inte.
Ryan skulle komma precis när som helst. Jag hade räknat minuterna. Han borde varit här nu. Men han kanske fastnade vid något rödlyse. Jag försökte hitta lugnet inom mig. Ryan var påväg. Han skulle rädda mig.

Tiden gick och gick. Jag började bli orolig. Ryan hade fortfarande inte kommit och nu hade det gått alldeles för lång tid än vad det borde ha gjort.
Det knackade på ytterdörren. Jag pustade ut. Ryan var här.
Jag hörde hur Edvin suckade och reste sig upp. Han gick ifrån badrumsdörren och gick för att öppna. Jag stannade kvar i badrummet, jag vågade inte gå ut.
En konversation fördes i hallen, men jag kunde inte höra vad som sades.
"Hallå? Polis! Kom fram!" hörde jag en grov mansröst ropa. Jag stelnade till inom mig. Det var inte Ryan. Men ändå blev jag lättad. Det var i alla fall hjälp.
När jag hörde steg utanför dörren öppnade jag och möttes av en polis med Edvin tätt bakom sig.
Polisen tittade anklagande på Edvin.
"Vad försiggår här?" frågade han och flackade sin blick mellan mig och Edvin.
"Inget" mumlade jag. Varför svarade jag så? Jag kunde fått Edvin gripen. Istället låter jag honom gå fri. Vad gör jag?
"Det blev bara lite missförstånd" la Edvin till.
"Bra. Är du Milly?" sa polisen. Jag nickade sakta och oförstående.
"Då vill jag be dig att följa med mig ut till polisbilen" fortsatte han. Tveksamt nickade jag och följde efter polisen.

Vi stannade utanför polisbilen.
"Känner du Ryan Parker?" frågade polisen.
"Ja" svarade jag tydligt.
"Hur känner ni varandra?" frågade han.
"Vi har ett barn ihop" svarade jag.
"Jag måste tyvärr meddela att Ryan var med om en olycka alldeles nyss. Han åkte en aning för fort på sin moped och frontalkrockade med en personbil i en kurva. När räddningstjänsten kom till platsen var han medvetslös. Men personen från den andra bilen sa att Ryans sista ord innan han slocknade var 'rädda Milly' och sedan din väns adress" berättade polisen.
Jag var i chock. Mitt hjärta slutade slå och klumpen i magen var större än aldrig förr. Det kändes tomt inom mig. Var Ryan... död?
Jag visste inte vad jag skulle göra, hur jag skulle reagera. Allting kändes kaotiskt.
Jag svalde hårt.
"Var är han nu?" frågade jag svagt.
"På sjukhuset. Vill du ha skjuts dit?" frågade han mjukt. Jag nickade sakta. Tårarna började okontrollerbart rinna ner för mina kinder.
"Men kan vi först hämta vår dotter?" frågade jag. Polisen nickade. Han öppnade bildörren åt mig och jag satte mig i framsätet.

Tyra var lämnad hos grannen. Jag tackade så hemskt mycket när jag hämtade henne. Sedan begav jag mig ner tillbaka till polisen. Han skjutsade oss till sjukhuset och gick med mig  ända in till väntrummet. Det uppskattade jag.
"Ta hand om dig nu. Jag hoppas att allting går bra" sa han och gav mig en kram innan han gick.

•••
Hmm.. Här kom tvisten.. Ett kapitel kvar, vad tror ni kommer hända? Hur tror ni det går med Ryan? Hur tror ni boken slutar? Och vad tror ni nästa bok ska handla om? Kommenteraaaaa!!!!
Puss & kram <3