misstag eller mirakel?

Kapitel 28

Jag och Tyra flyttade in hos mamma. Det kändes bra, förutom att det var riktigt trångt. Mamma fick sova på soffan och jag och Tyra sov i sovrummet.
Men mamma var underbar och hjälpte till med Tyra så mycket hon bara kunde. Dessutom kom Ryan hem till oss då och då. Trots att jag var besviken på honom så kunde jag inte motstå att tycka att han var gullig som brydde sig.
Han försökte få mig att ändra mitt beslut, men jag visade tydligt att jag inte ville bo med honom. Tillslut insåg han att det inte var någon ide och började istället se hur bra jag, Tyra och mamma hade det. Han sa gång på gång att allt han ville var att jag och Tyra hade det bra och så länge han fick ha kontakt med oss så var han nöjd.

Men ännu en gång var livet för bra för att vara sant.
Det var förmiddag. Mamma var på jobbet och Tyra låg i sängen och pillade med ett gosedjur som hon hade fått av Ryan. Det var en liten, rosa fisk.
Min ringsignal avbröt min stund av stirrande på Tyra. Numret var okänt vilket fick mig att rynka på ögonbrynen.
"Godtar du ett samtal av Ryan Parker från sluten ungdomsvård?" frågade en robotliknande röst innan jag hann säga något. Jag stelnade till i hela kroppen. Vad hade han gjort nu?
"Ja" svarade jag tydligt.
"Milly.." hörde jag Ryan viska.
"Vad har du gjort?" utbrast jag irriterat.
"Vi har inte mycket tid här. Snälla kom hit på besökstiden klockan tre. Jag ska förklara allt" bad Ryan svagt. Jag satte handen för pannan och suckade frustrerat.
"Varför, Ryan? Allting var ju äntligen så bra" mumlade jag besviket.
Ett pip hördes i luren och sedan blev det tyst.
Irriterat slängde jag på luren och kastade mobilen i sängen. Tårarna kröp fram bakom ögonlocken. Varför skulle han alltid förstöra?

Elsa gick med på att passa Tyra. Jag sa att jag behövde göra några ärenden. Jag ville inte att någon skulle veta att Ryan satt i sluten ungdomsvård, eftersom jag skämdes över honom.
Exakt klockan tre blev jag insläppt i ett rum med små bås. Ryan satt på andra sidan glaset i ett av båsen. Jag tog ett djupt andetag och gick dit. Utan att säga något satte jag mig ner på stolen framför glaset.
"Förklara" sa jag kallt.
"Du vet den där kvällen när jag drog och kom tillbaka på natten helt blåslagen?"
Jag nickade.
"Jag hamnade i slagsmål med en kille. Han triggade igång mig och jag kunde inte stå emot att spöa honom" mumlade Ryan.
"Varför hamnade ni i slagsmål från första början?" frågade jag.
"Det var bara någon kille från gamla umgängeskretsar" mumlade Ryan lågt. Han vägrade möta min blick.
"Du ljuger" konstaterade jag med en suck.
Skamset vände Ryan upp blicken mot mig.
"Hur kan du säga att du ska förklara allt och sedan ljuga mig rätt upp i ansiktet?" utbrast jag.
"För att skydda dig och personen som jag bråkade med på riktigt" mumlade Ryan.
"Förlåt, men jag tror att det är bäst att du inte vet vem det var" fortsatte han lågt.
Jag skakade bestämt på huvudet.
"Säg, nu" sa jag sammanbitet.
"Milly.."
"Säg!"
"Det var din pappa" sa han lågt. Hans, nästintill rädda, blick letade efter en reaktion.
Jag blev chockad. Mina ögon tårades och mitt hjärta började slå snabbare. Jag visste att Ryan talade sanning, jag såg det på honom.
"Varför?" mumlade jag svagt, min röst var nära på att brista.
"Han skickade ett sms den dagen och sa att vi skulle mötas vid en parkering klockan tio den kvällen. Jag ignorerade smset och hade inte tänkt gå. Men sedan kom han hem till oss och bankade på dörren så jag följde med honom, för att skydda dig och Tyra.
Vi gick under tystnad till en avlägsen parkering. Han stannade upp och borrade in sin blick i mina ögon. Hans ögon var glansiga, men trots sorgen såg jag ilska. Jag måste erkänna att jag var rädd. Han började skrika på mig. Saker som att jag hade förstört hans liv. Att jag hade tagit dig och Tyra ifrån honom, att jag hade förstört ditt liv, att jag hade fått din mamma att lämna honom och så vidare. Jag stod bara där, tyst, och väntade på att han skulle vara klar. Tanken slog mig gång på gång att han kanske hade rätt. Jag var fortfarande inte arg på honom på det sättet att jag ville slå honom, men sedan sa han en sak som fick mig att verkligen koka av ilska. Det låter fånigt, men det är verkligen min svaga punkt.." berättade Ryan.
Jag svalde hårt.
"Vad sa han?" mumlade jag lågt.
"Han berättade att han hade kollat upp mig och tagit kontakt med mina föräldrar. Han hade berättat för dem att jag hade blivit pappa och de sa 'hoppas att han inte tar livet av henne, som han gjorde mot sin syster'. Det gjorde så jävla ont att höra det, speciellt eftersom det var mina föräldrar som sa det. Och sedan sa din pappa att han inte ville att sitt barnbarn uppfostrades av en mördare och att sådan som mig aldrig förändras" fortsatte Ryan. Hans röst brast gång på gång, men han fortsatte berätta till punkt.
Ilskan kokade inom mig, samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder.
"Jag slog till honom, en rak höger. Han slog mig. Vi började slåss rejält. När jag låg ner på marken och inte klarade av att ta mig upp så sa han att han skulle få bort mig från dig och Tyra. Han anmälde det och polisen kom och hämta mig dagen då du hade flyttat. Sedan dess har det pågått en, typ, rättegång. Jag har fått bo hemma och så, men polisen har haft koll på mig. Och igår blev jag dömd till sluten ungdomsvård för grov misshandel av polis. Såklart lyssnar ingen när det bråkiga fosterbarnet säger att polisen slog honom också" berättade Ryan. Hans röst var låg och svag. Jag skakade på huvudet och satte handen för pannan. Mina tårar hotade bakom ögonlocken.
"Hur länge ska du vara här?"
"Fyra månader, om jag sköter mig bra" svarade han. Jag såg att han led. Hans ögon skrek av rädsla och sorg.

"Men jag tog inte hit dig bara för att berätta detta" sa han och bröt tystnaden.
"Jag kommer inte vara hemma på fyra månader så du och Tyra kan flytta in i min lägenhet. Ni kan inte bo kvar hos din mamma, det är för trångt. Så snälla, flytta in i min lägenhet. Känn dig som hemma och tänk inte på mig. Jag klarar mig. Och ignorera din pappa. Ta inte kontakt med honom, det kommer bara göra allting värre" fortsatte Ryan. Jag höjde ögonbrynen och bet mig i läppen.
"Snälla, tveka inte. Gör det bara" bad han. Jag nickade sakta.
"Tack" mumlade jag.
"Nyckeln ligger under dörrmattan. Och jag har pratat med min morbror. Han kommer fortsätta betala hyran och skicka tusen kronor i månaden som går till dig nu i fyra månader. Okej?" förklarade han. Jag nickade och log svagt.
"Tack så mycket" viskade jag.
"Vi har inte mycket tid kvar" mumlade Ryan.
"Pussa och krama Tyra från mig, hälsa henne att pappa älskar henne och kommer sakna henne" sa han. Hans ögon vattnades. Jag nickade.
"Jag lovar" viskade jag.
"Och jag älskar dig, Milly. Ta hand om dig själv och Tyra, så ses vi snart" sa han svagt. Jag log och tårarna rann ner för mina kinder.
"Jag älskar dig också, Ryan" sa jag. En signal, som tydde på att tiden var slut, lät i rummet och en vakt kom och hämtade Ryan. Våra blickar var fästa vid varandra tills han försvann. Jag suckade och placerade mitt huvud i mina kupade händer. Jag tog ett par djupa andetag och försökte lugna mig. Snabbt torkade jag tårarna och gick ut från rummet.

•••
Eftersom jag inte har uppdaterat på länge så får ni ett långt kapitel!!! Hoppas ni gillar det!
Vad tycker ni om Ryans förklaring? Tror ni på honom? Och tycker ni att Milly ska vänta på Ryan eller försöka hitta någon ny? Kommentera!!!!
Puss & kram <3