misstag eller mirakel?

Kapitel 27

Morgonen därpå vaknade jag innan Ryan. Jag gick raskt upp och satte mig i köket. Medan jag gjorde iordning frukost ringde jag mamma.
"Hej, Milly" svarade hon. Jag log.
"Hej, mamma" svarade jag tillbaka.
"Vad har du på hjärtat då?" frågade hon mjukt.
"Har du kvar erbjudandet om att flytta in hos dig?" frågade jag tveksamt..
"Självklart! Har det hänt någon mellan dig och Ryan?" frågade mamma oroligt.
"Jo, något i den stilen" mumlade jag lågt.
"Jag åker alldeles strax. Packa ihop er så länge så ses vi snart" sa mamma sedan. Ännu ett leende spred sig på mina läppar.

"Vad sitter du och ler åt?"
Ryans röst fick mitt leende att snabbt tona ut.
"Mamma kommer och hämtar mig och Tyra snart" mumlade jag utan att titta på honom.
"Du kan inte göra så" utbrast Ryan. Han ställde sig mittemot mig och tog tag i mina axlar. Irriterat ruskade jag mig ur hans grepp.
"Jag kan göra vad som helst. Jag är Tyras mamma, jag bestämmer" sa jag skarpt. Ryan skakade på huvudet.
"Du vet att det där inte är sant. Jag är Tyras pappa och jag har minst lika mycket att säga till om" kontrade Ryan.
"Jag och Tyra ska flytta härifrån, vare sig du vill eller inte" sa jag bestämt. Jag försökte undvika att möta hans blick. Jag visste att den var fylld av båda ilska och sorg, liksom min.
"Jag kan ta detta till rättegång, Milly" sa Ryan, det lät nästan som ett hot. Jag höjde ögonbrynen och vände blicken mot honom.
"Ursäkta?" utbrast jag.
"Jag menar allvar" svarade Ryan, helt nonchalant.
"Jag vet att du aldrig skulle ta detta till rättegång. Du vill mitt och Tyras bästa, det vet jag" sa jag och skakade på huvudet åt hans tomma hot.
Ryan svarade inte. Hans ögon vattnades och jag kunde inte låta bli att känna gråten i halsen.

"Snälla, Milly. Jag ber dig" viskade han skrovligt.
"Du har svikit mig så många gånger. Jag har gett dig så många chanser. Snälla, snälla du, låt mig och Tyra få vara ifred ett tag. Vi blir inte borta för alltid och du kommer få träffa Tyra. Men just nu är du så pass instabil och osäker i dig själv att du skadar mig och Tyra psykiskt mer än vad du gör oss glada. Jag önskar att jag kunde ge dig en chans till, men du har fått så många försök. Kom till oss när du har förändrats, på riktigt" sa jag lågt. Min röst var svag och många gånger nära på att brista.
Ryan tittade länge på mig med en tom blick innan han tillslut nickade. Hans tårar rann ner för hans kinder.

Ända sedan han kom till sjukhuset när Tyra skulle födas så hade han visat en helt annan sida av honom, hans insida. Han var känslosam, omtänksam och en helt otrolig pappa. Men skalet fanns kvar, och i skalet låg alla gamla fasoner gömda. Fasoner som att slåss, dricka, röka och såra mig. Då och då kröp dem gömda fasonerna fram och han föll tillbaka. Varje gång som jag trodde att han hade förändrats, varje gång som jag trodde att allt gammalt var glömt, då föll han tillbaka i gamla spår. Det var som att något inom honom inte ville förbättras. Någonting inom honom klarade inte av att vara den här snälla, fina drömkillen. Han var tvungen att då och då bete sig som en jävla idiot.
Och jag var trött på det. Jag tyckte synd om honom, det gjorde jag, men jag hade gett honom allt för många chanser. Och jag orkade inte att bli sårad ännu en gång.

"Jag kan förklara" mumlade Ryan svagt.
Jag skakade på huvudet.
"Jag vet det, du säger så varenda gång. Och jag vet att du säkert har en förklaring, men jag kommer inte ändra mig. Även om du har bra förklaringar till allt dumt du gör så ändrar det ingenting, förklaringar gör inte sakerna ogjorda" svarade jag. Min röst lät självsäker och bestämt. Det var så jag ville att den skulle låta, men innerst inne ville jag bara skrika och gråta.
"Förlåt" viskade Ryan svagt. Jag skakade på huvudet.
"Det räcker inte den här gången" svarade jag lågt.

•••
Sorry att jag inte har uppdaterat på länge. Jag har helt enkelt glömt. Men här får ni ett kapitel!! Inte så långt men det är iaf något!! Hoppas ni gillar det!!
Drama, drama, drama, gillar ni det? Tycker ni att Milly ska förlåta Ryan? Vad tror ni händer?
Puss & kram <3