misstag eller mirakel?

Kapitel 14

Två veckor senare var det julafton.
Jag hade varit hos barnmorskan några gånger de senaste veckorna. Maja hade följt med mig alla gånger, vilket var en trygghet. Barnet mådde bra och barnmorskan sa att graviditeten skulle vara jobbig, men helt normal och att allt skulle gå bra.
Om några veckor skulle jag få veta vilket kön barnet var. Det var jag spänd på.
Min inställning till att bli mamma hade blivit mer positiv. Jag längtade tills jag kunde hålla barnet i min famn. Jag trodde inte att jag skulle känna så, men jag var glad över att jag blev gravid.

Jag hade inte pratat med varken Ryan eller mamma och pappa. Men eftersom vi alltid firade jul med hela familjen så var jag tvungen att prata med mamma och pappa idag.

"Kom nu!" ropade Maja från hallen. Jag kollade mig en sista gång i spegeln. Mitt hår var lockat och sminket var på. En tight, grå klänning prydde min kropp. Man såg att jag var gravid, men nu var det ingen idé att gömma det, alla visste om det. Jag la min hand på magen och log.
"God jul, lilla du" viskade jag och skyndade mig sedan ut till hallen. Maja och Daniel stod och väntade på mig. De log när de fick syn på mig.
"Du är vacker" sa Maja och kramade om mig.
"Du också" svarade jag mjukt.

Det första mamma och pappa gjorde var att studera min mage. Jag log svagt mot dem.
"Kan jag få prata med mamma och pappa i enrum?" bad jag Maja och Daniel. De nickade och gick bort till köket för att fixa med maten.
"Jag vet att ni är besvikna på mig. Jag bröt mot era regler och jag var oförsiktig. Men gjort är gjort. Jag kan inte spola tillbaka tiden och jag är inte så säker på att jag skulle göra det om jag kunde. Jag ångrar att jag inte lyssnade på er angående Ryan eftersom han krossade mitt hjärta, men jag ångrar inte att jag blev gravid. Ja, jag är femton år, men jag är ändå stolt att jag är gravid. Ni får tycka vad ni vill. Men jag skulle bli glad om ni vill hjälpa mig genom detta och vara mitt barns morföräldrar" sa jag. Min blick flackade mellan mamma och pappa. Pappa skakade på huvudet. Han såg gråtfärdig ut. Snabbt försvann han in till köket. Jag flyttade min förvånade blick till mamma.
"Din pappa är bara ledsen eftersom han känner att båda hans döttrar har övergett honom. Han tycker inte om att ni växer upp och blir vuxna, han vill inte släppa taget. Han skyller allt på dig, men tro mig, det är inte ditt fel. Vi behöver bara ge honom lite tid. Det var samma sak med Maja, men han kom över det. Men nu när Maja ska flytta till Uppsala och du ska få barn så blir det för mycket för honom. Han tror att han förlorar er båda. Jag tror att det är bäst om du bor kvar hos Maja ett tag. Och sedan får du nog tyvärr hitta eget boende när hon flyttar. Jag är ledsen men du kan inte bo med en bebis här" förklarade mamma. Jag nickade sakta.
"Men jag stöttar dig, Milly. Jag tycker att det är underbart att du är gravid, lite tidigt kanske, men ändå. Det ska bli så roligt. Och jag hoppas att vi får vara barnvakt trots att vi, i princip, har kastat ut dig ur huset. Förlåt så mycket" fortsatte hon och försökte sig på ett leende mot mig. Jag log tillbaka och nickade. Sedan kramades vi.

Julafton blev riktigt lyckad. Pappa blev mer och mer avslappnad under kvällen och tillslut blev det en skön stämning.

Efter några veckor var det dags att få veta vilket kön bebisen hade. Skolan hade börjat igen efter jullovet och min mage var någorlunda stor. Många tittade snett på mig i korridoren, men jag brydde mig inte.
Ryan brydde sig fortfarande inte ett dugg om mig. Han skolkade mer och mer och när han väl var i skolan så var han otrevlig mot de flesta. Hans gäng backade honom fortfarande och han höll ändå på och spela med tjej efter tjej. Men jag orkade inte bry mig om honom. Det var hans förlust.

Maja följde med mig till barnmorskan. Bara några minuter efter att vi kom dit så blev vi insläppta i ett rum med min barnmorska. Vi hälsade och hon frågade hur jag mådde, innan vi satte igång. Jag fick lägga mig ner i någon slags säng och drog upp tröjan. Maja satt bredvid mig och höll min hand.
Barnmorskan började smeta på en kladdig sörja på min mage. Sedan tog hon något som liknade en datormus och förde den fram och tillbaka på min mage.
"Titta här, Milly" sa barnmorskan och pekade mot en skärm bredvid mig. Skärmen visade bebisen. Att den lilla människan låg ihopkurad i min mage var svårt att förstå. Mina ögon vattnades av lycka.
"Det är en flicka" sa barnmorskan och log mot mig. Jag nickade och vände mig mot Maja som log.

När vi var klara fick jag två foton från ultraljudet. Hela vägen hem på bussen satt jag och tittade på bilderna. Maja gjorde detsamma. Vi sa ingenting, det behövdes inte.

Dagen efter tog jag med det ena fotot till skolan. Jag skulle ge det till Ryan. Som tur var så var han i skolan. Jag var påväg till biologilektionen och såg Ryan komma gåendes i korridoren, bakom honom gick hans gäng och skrattade åt någonting som tydligen var hysteriskt roligt.
Ryan mötte min blick och höll den fäst vid mig tills vi båda behövde stanna för att vi var så nära varandra.
"Mamma på ingång!" ropade en av killarna i hans gäng och fick med gänget i ännu ett hysteriskt skratt. Ryan himlade med ögonen och suckade.
"Vad vill du?" muttrade han.
"Försök att vara lite trevlig i alla fall, pappa" sa jag med en lagom retsam ton.
"Oh" sa Ryans gäng med varsina flin på läpparna.
"Käften, grabbar. Dra härifrån" röt Ryan irriterat. Ryans gäng blev som små hundvalpar som blev tillsagda på skarpen av hussen. Det fick mig att vilja skratta, men jag höll det inom mig.
"Så du vill prata med mig helt plötsligt?" frågade jag förvånat.
"Det sa jag inte" mumlade Ryan och började gå bort från mig. Jag himlade med ögonen och drog tag i hans arm. Han suckade ljudligt och ryckte loss sin arm från mitt grepp innan han ställde sig mittemot mig.

"Jag var hos barnmorskan igår" började jag.
"Jag bryr mig inte" avbröt Ryan mig.
"Det är en flicka och jag tänker behålla henne" fortsatte jag utan att bry mig om Ryan kommentar.
"Intressant" mumlade Ryan nonchalant.
"Skärp dig, Ryan. Jag vet att du bryr dig och därför vill jag ge dig den här" sa jag och sträckte fram kuvertet som jag hade lagt bilden i. Ryan tog tveksamt emot det och öppnade. Han drog upp bilden och tittade på den en lång stund. Jag började nästan tro att han ändrade sig, och att han insåg att det var på riktigt. Men sedan han skakade på huvudet, gav tillbaka kuvertet och bilden och gick sin väg.
Jag suckade djupt. Han ville verkligen inte vara inblandad.
Min blick förflyttades mot bilden som jag höll i handen. Jag strök tummen över bebisen på bilden.

•••
Nej, Milly har inte brunt hår som på bilden, men jag hittade ingen annan bild..

Det var menat att detta skulle delas upp i två kapitel men jag kände att de skulle bli ganska korta och tråkiga så förlåt slog jag ihop dem nu i sista sekund!! Därför är detta kapitel ganska långt!
Jag har skrivit upp mig lite på sistone så nu har jag skrivit klart till och med kapitel 20!!! Jag är sååååå taggad att få se era reaktioner på vad som händer!!!

Vad tycker ni om Millys föräldrars beteende? Och tror ni att Ryan verkligen inte bryr sig alls?  Kommentera vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3