misstag eller mirakel?

Kapitel 26

Min mobil ringde på högsta volym. Jag spärrade upp ögonen och letade i panik efter mobilen i sängen. Tillslut fick jag tag på den och sänkte genast volymen. Jag slängde en blick mot Tyra. Hon hade inte vaknat. Jag pustade ut.
Min blick for tillbaka till skärmen på mobilen. Mamma ringde mig. Med ett höjt ögonbryn svarade jag.
"Så du väljer att höra av dig nu? Nu när jag precis har byggt upp ett liv där jag klarar mig utan er?" utbrast jag så fort jag hade tryckt på svara och lagt luren mot örat. I efterhand kom jag på att det jag sa var lite väl hårt. Men med tanke på att varken mamma eller pappa hade hört av sig något alls sedan vi sågs på sjukhuset så kanske hon förtjänade det.
"Jag och pappa har skiljt oss" var det enda mamma sa. Hennes röst var stolt och lycklig. Själv blev jag förvånad.
"Jag har hela tiden varit emot hans inställning när det gäller dig och Maja så jag har gått och samlat mod för att säga till honom. Så jag sa till honom och han sa att han ville skiljas och sedan kastade han ut mig" berättade mamma. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. En del av mig tyckte att det var sorgligt. Men en större del av mig tyckte att det var bra. Jag visste att mamma skulle klara sig bättre utan pappa. Och om pappa försvann ur bilden så skulle hon ta upp kontakten med mig igen. Hon hade aldrig varit så värst emot mitt beslut om att behålla Tyra och flytta in med Ryan, det var mer att hon var rädd att säga emot pappa.
"Så nu har jag en lägenhet utanför stan för mig själv och undrar om du vill flytta hit?" sa mamma, med en lite mer tveksam ton.
"Det skulle varit mysigt, men just nu har jag det otroligt bra med Ryan. Men du får gärna komma över när du vill och jag kan komma över till dig" svarade jag.
"Åhh så mysigt! Vi får verkligen se till att träffas nu. Jag har saknat dig och lilla Tyra" sa mamma. Jag log.

Dagarna gick.
Att ha någon vid sin sida dag in och dag ut, någon som tycker om dig för den du är, någon som hjälper dig när du har det tufft, det trodde jag inte skulle hända mig på ett bra tag, och jag kunde verkligen inte anat att Ryan skulle vara denne någon. Sakta med säkert förändrades Ryan, till en bättre person. Den Ryan som jag idag var tillsammans med var helt annorlunda än den Ryan som jag träffade för ett år sedan.
För ett år sedan hade jag inte en blekaste aning om att mitt liv skulle vara såhär bra. Att jag skulle ha en underbar pojkvän och en underbar dotter. Jag var lyckligt lottad. Livet var lite för bra för att vara sant.

Jag och Ryan satt i soffan med varsin kopp te. Vi hade precis ätit middag. Tyra låg och sov och vi försökte vara så tysta som möjligt för att inte väcka henne.
Jag satt i ena hörnet med mina ben i Ryans knä. Han smekte mina ben med sina fingrar.

Ett plötsligt bultande på ytterdörren fick oss båda att rycka till. Personen utanför dörren bankade och bankade i ren ilska. Mitt hjärta slog snabbare och hårdare. Paniken smög fram i kroppen.
Ryan slängde en blick mot klockan på väggen bakom mig. Hans ansiktsuttryck förändrades blixtsnabbt från lugnt till stressat. Han hoppade upp ur soffan.
"Jag måste dra" utbrast han och skyndade sig till hallen.
"Vart ska du?" ropade jag efter honom.
"Vänta inte uppe på mig" ropade han tillbaka innan han smällde igen dörren. Jag reste mig upp och gick ut till hallen. Jag öppnade dörren och tittade ut, ingen syntes till. Jag suckade irriterat. Vad höll han på med?

Timmarna sölade sig fram. Jag sket i vad Ryan sa och väntade uppe på honom ändå. Klockan var runt två när dörren öppnades. Ryan försökte smyga och vara så tyst som möjligt. Jag reste mig upp från sängen och slängde på mig min morgonrock. Utan tvekan gick jag ut från sovrummet. Jag stängde dörren bakom mig för att inte väcka Tyra. Ljud hördes från köket så jag begav mig dit. Ryan stod lutad ner mot frysen. Jag satte armarna i kors och harklade mig. Med en isklamp i handen stängde han frysen och vände sig mot mig. Mina ögonbryn höjdes automatiskt när jag såg hans ansikte. Han var blåslagen och han hade ett jack i läppen som blödde. Jag skakade på huvudet och satte handen för pannan.
"Varför?" mumlade jag besviket. Ryan svarade inte. Han satte sig ner på en av barstolarna och la isklampen, inlindad i en handduk, mot hans ena kind där det värsta blåmärket fanns. Jag ställde mig mittemot honom, på andra sidan köksön.
Länge stod jag där och tyst studerade hans blåslagna ansikte. Hans skamsna blick borrade sig in i mina ögon.
Tillslut skakade jag på huvudet.
"Jag och Tyra flyttar imorgon" sa jag och gick snabbt iväg. Jag orkade inte stanna och höra Ryans ursäkter och protester.

Jag låste in mig i badrummet och ställde mig framför spegeln. Tårarna kröp fram och började rinna ner för mina kinder. Irriterat torkade jag bort tårarna med mina handflator. Han var inte värd mina tårar.
"Milly.." mumlade Ryan. Han stod mot dörren och bankade löst.
"Jag och Tyra kan inte bo med dig om du håller på såhär. Jag kan inte lita på dig, och jag har aldrig kunnat göra det" sa jag och försökte med allt jag kunde att inte låta honom höra att jag grät.
"Gå och lägg dig, jag orkar inte ta tag i det nu" sa jag när Ryan inte svarade. Jag hörde en suck från andra sidan dörren och sedan hörde jag hur Ryan gick iväg. Jag lutade mig med ryggen mot dörren och sjönk ner på golvet. Jag placerade mitt ansikte i mina kupade händer. Den här gången hade jag bestämt mig. Jag skulle inte förlåta honom. Han svek mig gång på gång och jag kunde inte bara acceptera hela tiden.

Tillslut gick jag tillbaka till sovrummet. Jag la mig ner så tätt intill kanten som möjligt.
"Förlåt" hörde jag Ryan viska.
"Sov" mumlade jag sammanbitet och stängde ögonen.

•••
Oups... Deras lilla mysiga familj höll inte så länge... Vad tror ni Ryan har gjort? Vem tror ni han har bråkat med? Och varför? Kommentera vad ni tror och vad ni tycker!!!
Puss & kram <3