Emma och Adrian

Kapitel 1

Emma ser på Adrian som stirrar tomt i luften framför sig. Han vänder till sist blicken till Emma och rynkar pannan hårt mot henne.  
"Va?" Sa han oförstående på det hon precis sagt.
Dem satt i Emmas rum på hennes röda överkast i sängen och pratade. Detta innan dem skulle dra iväg till Hannahs fest.  Adrian luktade den välbekanta herrparfym som dödade Emma sakta inombords, den lukt som fick det att lukta som hemma. Hon ville vara närmare honom och känna han andas varmt mot hennes nacke. Hon ville så mycket med honom och hon visste att han ville lika mycket. Det bara gick inte, det hade Emma tjatat om flera gånger medans Adrian kämpat gång på gång att vinna Emma till honom. 
Emma satte sig närmare honom nu och placerade sin hand på hans arm. 
Hon biter sig i läppen medans hon funderar på en passande fortsättning till honom att säga.
"Adrian.. Du är min halvbror..", sa hon tyst. Det borde räcka som förklaring.
Adrian reste sig upp från hennes säng och drog handen genom det bruna håret. Han såg inte på henne, men hon såg tydligt hans arga rynka mellan ögonbrynen och hans hand som knep hårt till en knytnäve.
Hon reste sig upp efter honom och tog hans hand. Emma försökte lugna ner honom genom att krama om hans hand mjukt i sina. Hans blick undvek Emma så gott som möjligt. Han ville inte se på henne just nu eftersom hon sårade honom med de orden som kom från hennes oskyldiga lilla mun.  
"Sluta Emma." Fräste han och drog tillbaka handen till sig. "Jag älskar dig fan!"
Det var så det låg till. Kriminella Adrian hade kommit in till Emmas familj och han hade vart aggressiv under lång tid, men Emma hade lugnat honom. Hon hade fått honom känna andra känslor, känslor som han aldrig trodde skulle få uppleva. Speicllt chokat var det att känslorna ledde honom till att bli kär i Emma, den mest oskyldiga tjejen i stan som har ett hjärta av guld och utseende som vilken tjej som helst. Det var ingen Adrian trodde han skulle få såna plötsliga känslor för.
Han hatade henne för att han älskade henne.
"Jag älskar dig med.." Sa hon och såg på honom. Hon tog nu hans ansikte lätt mellan sina händer och vände det till sig. Hon försökte få ögonkontakt med hennes.  
Hans blick riktade rakt mot Emma nu, det var så sällan han hörde de orden från Emma, för att hon vågade aldrig att erkänna det.
Dem såg på varandra i sekunders tystnad innan han pressade sina läppar mot hennes i en hård men välbehaglig kyss.
Hon borde stöta bort honom men hon ville ha Adrian nära sig. Adrian var som någon sorts drog för henne. Något hon aldrig fick nog av... 
Hon var beroende av hans närhet men den var farlig. Så mycket bråk som hon hamnat på bara någon månad med denna killen, det var något man skulle skratta åt. Vem skulle tro att Emma, den oskyldiga tjejen som oftast sitter tyst längs bak i klassrummet och jobbar flitigt sedan är hon riktigt oskyldig bland killar också för den delen. Vem trodde att hon skulle ha hamnat i x antal bråk, kriminell kärlek och mest av allt hade hon svikit sina föräldrar på så kort tid. Dem visste inte om det som Emma och Adrian hade och det skulle dem aldrig få heller. Dem såg Emma som sin oskyldiga dotter och Adrian som deras son. Det var så det låg till.  
Första sekunderna stod dem bara med läpparna trycka mot varandra och helt plötsligt så låg hon ner i sängen med Adrian över sig. Hans hand placerades på hennes vänstra bröst och Emma fattade direkt vad detta kunde leda till. Det var även då hon insåg hur mycket snett de båda hade gått på senaste tiden. Det måste ta ett slut. 
Hon avbröt snabbt kyssen och knuffade undan honom ifrån sig då hon greps av panik. Paniken i att älska denna killen mer än vad hon borde göra.
"Allvarligt?" Mumlade han och såg på henne där han nu satt in mot väggen och bara tittade på henne där hon satt längst ifrån honom på sängen.
"Förlå", Sa hon och såg på honom, "vi kan inte.. Vi får inte.."