Emma och Adrian

Kapitel 49

Hannah slingrar sig om Adrians nacke medan han letar efter Emma med blicken runt om i salen.  Han såg att hon gick innan iväg med Adam, men han trodde att hon skulle komma tillbaka lika fort. Vad fan skulle hon med Adam att göra? 
"Du lyssnar inte!", klagar Hannah med dryg ton och låtsas snubbla in mot Adrian, för att få en anledning att komma honom närmare. Hon spelar full, vilket är riktigt komiskt i detta tillfälle. 
"Jag är så full!" Skrattar hon med blicken drömmande mot honom och Adrian höjer ögonbrynet mot henne nu. 
Hon kysser hans hals med fnitter uppstår, som aldrig kommer ta slut och Adrian håller henne lätt undan från sig samtidigt han tar tag om hennes både handleder och ser in i hennes ögon,.. 
"Hannah", börjar han med en suck och hon drar genast uppmärksamheten till hans blick och ler förväntansfullt, väntande på att han ska säga något om att kanske bjuda upp henne på en dans eller bara på en gång ta med henne hem från denna fest, men riktigt så löd inte hans ord alls. "Bålen är alkoholfri." 
Hennes ansiktsuttryck är något han förväntat sig. Hon ser så förbluffad ut innan hon ställer sig rakt igen och slänger lätt med håret, medan hon försöker prata bort sig genom att säga att hon är uttråkad och, ja, vet en massa saker hon hellre skulle vilja göra med Adrian än att stå här uttråkad, men han ignorerar henne endast istället för ge henne ett svar. Detta skulle han inte göra, för någon månad sedan, men nu är Emma allt han ser. Emma är den enda. Han måste ha henne nära..  
Han drar sig bortåt och blir tvungen att trängas bland alla kroppar som dansar tätt intill varandra och det är ingen lätt match alls. 
Flera gånger så försöker någon stanna honom genom att dra armarna om honom eller glida sig mot honom. Han orkar inte ens att anteckna i minnet om vilka alla är, det är förflutet, han är påväg mot Emma, sitt nuvarande och ja, kanske framtid. 
Han älskar henne. Han borde inte älska henne. Tjejer som henne borde han inte ens snudda vid, inte ens se på. Tjejer som Emma ska inte älska någon som honom. Hon ska dåfan verkligen inte heller älska någon som Adam King. 
Han stannar till då han hör någon nämna Emmas namn, som att hon vore ett vardagligt ämne. Han slänger en blick mot de uppklädda tjejerna som står med varsin röd mugg i handen och pratar, medan killarna står lätt bredvid hängande med armen om deras axlar och ler sammantyckande om ämnet. 
"Jag visste att Adam och Emma hade något", ler en av dem och den andra fortsätter därefter. "Jag tyckte inte alls att hon passade ihop med Adrian." 
Hon gör en grimas innan hon därefter fyller på, "Dessutom.. Vem vill bli ihop med en mördare?" 
Vid den stunden, kändes det som att blodet försvann ifrån hela hans kropp. Dem visste. 
Adam hade berättat, såklart. Det var bara Emma kvar att berätta för. 
Adrian tänker däremot inte låta tjejerna fnissa vidare om vilket team dem är på. Team Adam - Team Adrian. Det låter som värsta twilight temat med Team Edward och Team Jacob. Han ser mot dem med kisande ögon. Han hatar att dem snackar om hans förflutna, det förflutna som han kämpat med att glömma men tycks förfölja honom vart han än sätter foten.  
Väl då han tar sina bestämda steg mot tjejerna, för att säga till dem hur fan det ligger till,  så stannar han lika snabbt till och bara stirrar ut i ingenstans. 
Han kan inte beskriva känslan, mer än att han vet att något är fel. Mer fel än det redan var.  
"Emma..", mumlar han innan han vänder sig om igen och därefter sliter upp dörrarna, som är till ut skolkorridoren. Han springer in och blir genast förvirrad av alla klassrummen längs sidorna i den stora korridoren. Dörrarna stängs bakom honom och han stirrar rakt fram i den tomma korridoren. 
Vart fan är hon? Vart fan är Emma? 
Han springer till närmaste dörr och slänger upp den, lika snabbt som han stänger igen den då det är tomt. Han springer vidare till nästa rum och tittar igenom, men det är ingen där. 
Hjärtat slår hårt. Pulsen är jävligt hög och det som skrämmer skiten ur honom som mest är just det att han inte vet varför, varför han får sådan panik helt plötsligt. 
Han testar att ropa hennes namn i korridoren och svär sedan högt då allt som hörs är ett svagt eko. Det är som en Flashback av hans förflutna då han sitter i trapphuset och skriker efter sin mamma, men allt som är hörs är det tunga ekot som bara upprepar hans rop på hjälp. 
Han drar handen frustrerat i håret och tänker på Adam. Adams äckliga flin och hans sätt att gå på Emma. Vad är det med den killen egentligen? 
Adrian testar att ropa Emmas namn högre och springer från dörr till dörr, vidare till ny. Det, tills något helt oväntat händer. 
Han hinner knappt reagera, men ljudet är så bekant. Han kan inte höra fel på det kraftiga ljudet. 
Ett högt pang och han vet, att det handlar om en laddad pistol. Han reagerar snabbt och springer mot klassrummet som ljudet kom ifrån. Han hör skrik, det är Adam som skriker. 
Adrian skiter fan i orden Adam säger. Han vet att orden handlar om Emma, till Emma. Adrian rycker tag i handtaget och sliter i det. Det är låst. Det är fan låst! Han sparkar och slår mot dörren innan han hör ännu ett skott, och nu denna gång så hörs det hur ett fönster spricker i bitar. Han trycker sig mot dörren och kämpar för att höra tecken på att Emma är där inne - och i liv. 
Han hör inget. Han försöker dämpa sina andetag som kämpar mot honom. Fan, det är Emma som är där inne. Död eller levande, är inget klart. Adam är där inne, beväpnad. 
Adrian svär lågt för sig själv och med snabba steg skyndar han ut från skolan.
Det är som ett liknande maraton, på liv eller död.
Då han kommer ut från dörrarna träffar blåsande vinden mot honom irriterande och mörkret har kommit. Han springer längs skolans sidor och försöker hitta rummet där Adam befinner sig. Vilket är det enda rummet som lyser på hela skolbyggnaden. Han tittar runt efter något att slå sig in med, men det finns ingen tid. Han slänger av sig kavajen och därefter sliter skjortan isär istället för att prydligt knäppa upp knapp efter knapp. Det finns ingen tid. För varje sekund som går för honom, går varje sekund av Emma och Adam i samma rum.  
Det gör inte ett enda skit att den förstörs, eftersom han aldrig kommer bära något sådant någonsin igen. Därefter så virrar han in sin hand med skjortans tyg och bildar hård knytnäve som sedan slår hårt med knogarna rakt in i fönstret. Det räcker med ett få slag för att lyckas ta sönder fönstret och krossa det större så han senare kan slänga sig in och försöka ta vara på var sekund som går att rädda. Det får inte vara försent, då skulle han aldrig kunna förlåta sig själv.  
Han andas fram Emmas namn tungt i varje minsta andetag. Han letar panikslaget med blicken runt om och det dröjer kort innan han ser Adam. 
Adam svettas som en gris i sina finkläder och hans ögon blänkande röda som är uppspärrade, läpparna särade medan han andas panikslaget de tunga andetagen som jäktar på efter varandra. 
Vapnet håller Adam i ett darrande grepp med båda händerna omslutna riktat mot Adrian. 
"Vad fan håller du på med!?" Fräser Adrian högt och sedan skriker vidare. "Vart är Emma!?" 
Adam svarar inte, utan han börjar blinka okontrollerat medan han sväljer hårt och försöker få fram orden. 
"Allt var så jävligt mycket bättre innan du kom!" Fräser Adam och drar andra handen undan nu för att gnugga sig i ögonen och sedan drar den upp för pannan då han torkar av sig svett med handleden. 
Adrian stirrar mot Adam. 
"Vart fan är Emma?" Frågar han igen. "Svara på den jävla frågan och var glad att jag inte håller i det där vapnet!" Fräser han högt. 
Adam hinner inte svara innan snyftningar från sidan hörs och Adrian blick träffar den rädda tjejen i hörnet. 
Emma. Hon är på golvet och kämpar för att inte gråta.  
Adrian tar sina steg till henne och vill mest av allt bara bära upp henne i sina armar och ta ut henne härifrån, så snabbt som möjligt, men Adam är snabb och ställer sig genast emellan dem med vapnet riktat mot Adrian i spärrande ögon. 
"Fan om du rör henne!", fräser Adam. "Om jag inte får henne, tro fan inte att du ska få henne så jävla lätt!" 
"Adam snälla.." Snyftar Emma bakom med darrande svag röst men Adam vänder sig genast om och sparkar till henne.
"Prata inte med mig!" Skriker han. "Allt det här är ditt fel, det fattar du va?!" 
Emma flämtar till och låter högre då sparken träffar hennes ben. Det gör ont. Det gör så ont. 
Hon ser på Adrian med rädda ögon och mimar svagt åt honom att han ska strunta i det här. Hon håller bara med Adam. 
Detta är hennes fel. Detta är hennes fel att hon trots allt som hänt, gav Adam en andra chans, för vilket skäl egentligen? Hon hatar sig själv. Allt är hennes fel. Hon ligger nu och blöder med smärtans om aldrig förr. Killen hon älskar, har en pistol riktad mot sig. Hon vill försöka få Adam samla sig, men det är omöjligt. Han har spårat ut. 
"Jag svär", börjar Adam viskandes medan han tar ett steg närmare den oberörda Adrian. "Jag varnade dig, så många gånger.." 
Då Adam är nära Adrian, såå nära att han kan känna Adams andedräkt, så ser han i Adams blick att allt han är, är osäker. Killen vet inte vad han håller på med. 
Det enda han vet är att han inte kan sluta nu, utan att få något gjort. Adrian har varit i den situationen. 
Då han stått med vapnet i handen, riktat mot en människa och med ett leende skjutit honom, >då< kändes det rätt, men idag förstod han inte varför han gjorde det. 
Han dödade människor på beställning och fick stor summa pengar för det.
”Okej”, säger Adrian tillslut med kisande ögon mot Adam. ”Skjut mig.”
Adam höjer ögonbrynen förvånat mot Adrians plötsliga kommentar och ser nu mycket mer osäker ut än innan. Han stammar fram ett ”vad sa du” och Adrian fortsätter med hånleendet på läpparna.
”Jag vet att du vill skjuta mig, Adam”, uppmuntrar han. ”Så skjut mig. Ge orden en handling någon jävla gång.”
Adam ser stum ut innan han riktar pistolen mot Adrians bröst och ser honom i ögonen med mörk blick.
”Du tror att jag fejkar”, mumlar han irriterat.
”Ja, det tror jag”, säger Adrian med höjt ögonbryn. ”Ge dig Adam, så jävla patetisk.”
Som att han snackade om sig själv..
 ”Kommer från rätt” flinar Adam, nu kommer den rätta Adam fram. Killen med hånleendet fäst över läpparna och pistolen ännu självsäkrare stadigt i grepp.
”Du vågar inte” fortsätter Adrian, utan att ens knuffa till Adam vid hans kommentar. ”Skjut då.”
Det är oväntat då Adam backar undan från Adrian och nickar kort. Som en bekräftelse på hans ord.
Adrian höjer ögonbrynen åt Adam. ”Vart ska d..” Mer hinner han inte innan han ser hur Adam vänder sig till Emma i hastig rörelse och ingen hinner reagera, varken Emma eller Adrian innan Adam lossar av skottet mot Emma, som efter tagit sig upp på ben, genast sjunker ner skrikande, av skottet.
Adrian hinner inte ens tänka utan det blir som en reflex då han direkt tacklar in Adam in i väggen och rycker undan pistolen ifrån honom, samtidigt som han skriker åt Adam och slag efter slag sker träffande mot Adams delar.
Slag efter slag och Adrian njuter av blodet som täcker Adams vita hudfärg och nu bildar lager av det röda blodet. Adam som försöker att andas och komma undan från Adrians grepp då han känner hur allt närmar sig slutet. Det här är slutet, på allt.
Adrian har inga ord, han bara skriker, ut sin vrede samtidigt som slagen talar åt honom. Allt som hörs är andetagen. Adams andetag som kämpar för luft, Adrians våldsamma andetag som slår mot Adam, som slagen.
Emma andas häftigt och hon gråter, över synen och smärtan. Hon skriker åt Adrian, att sluta.
”Du dödar honom!”, skriker hon åt honom. ”Adrian! Sluta!”
Hon kan inte resa sig upp, trots försöken om och om igen så åker hon ner tillbaka ner på marken utan någon kraft i benet alls. Hon fortsätter skrika mot Adrian men han reagerar inte på hennes ord utan lever i sin egna värld där allt omkring honom brinner. Adam, han mosas in mot väggen och han kämpar för luft och liv, men Emma ser hur han försvinner då han tillslut svimmar och glider ner för väggen, ner till golvet men inte ens då slutar Adrian. Adrian sätter sig genast över Adam och fortsätter med de hårda knytnävarna i hans ansikte. Han skriker fortfarande och slag mot dörren, ut till korridoren hörs. Skrik utifrån. Allt är kaos. Emma fortsätter skrika åt Adrian men han är inte kontaktbar.
”Snälla, snälla, snälla..”, upprepar Emma med tårarna som rinner dramatiskt ner för hennes kinder. ”Adrian, han andas inte!”
Snart så slutar Adrian, då han själv inte orkar mer. Han reser sig upp och blundar hårt, innan han öppnar dem och vaknar till. Han stirrar mot Adam. Adam som ligger på golvet, täckt med blod.
Adrian ser på sina händer, som är kladdiga av det röda, det röda som är Adams blod…
Han andas tungt och ser på Adam igen. Det är inte ens någon tvekan på att han slagit ihjäl honom. Han borde vara glad nu, inte sant? Men han hör Emmas snytingar och tittar på henne skräckslaget. ”Emma..” Hon stirrar endast mot Adam då hon stammar efter ord men gråten kämpar mot henne och han springer genast fram och sätter sig bredvid henne.
Slagen mot dörren utanför hörs än och snart hörs även alarm utanför byggnaden, välbekant alarm, av polisbilen. 
Adrian kupar Emmas kinder i sina händer och ber henne att se på honom, då deras blickar möts så ser han endast de svidande röda ögonen som gråter tårar efter tårar.
Han försöker hjälpa henne upp genom att ta lätt hjälpande tag under hennes arm, men hon viker sig direkt och skriker till av smärta. Han undersöker henne snabbt med blicken och biter sig hårt i läppen då han ser blodet på golvet. Han sätter sig vid henne igen och drar upp det långa tyget till klänning och det dröjer bara någon bit upp för smalbenet då han ser skottet som träffat i Emma.
Adam träffade henne. Adam visste att den största smärtan Adrian skulle kunna känna – var genom Emma.
”Emma, var stark”, viskar han till henne och hon nickar samtidigt som hon ryser till av smärtan. Hon lutar sig mot hans nakna bröst och kämpar för att lugna sina egna andetag, men det är inte lätt med tanke på allt som händer runt om. Adam som ligger intill henne – död.
Hon blundar hårt och önskar sig en annan värld. Hon önskar så mycket, som är försent.
”Förlåt”, hakar hon fram till Adrian men han hyschar henne endast tyst och hon kniper ihop. Han kan inte samla sig, mer än att han måste bort härifrån, med Emma.
Han tar tag med ena armen bakom hennes rygg som lätt stöd, då han drar andra armen under hennes knäveck och drar upp henne från golvet och håller henne lätt i sina armar. Hon är så lätt i hans armar, han skulle kunna vandra med henne i flera mil, bara för henne.
Emmas ögon är slutna men tårarna rinner fortfarande, han anar att hon inte vågar öppna dem, för då skulle hon vakna upp i denna världen, den värld som Adrian var som uppfödd i. Ljudet av polisen, bankningar och vrede mot väggar och dörrar runt om och blodet som forsar på golvet. Det var som gamla onda dar. Dem som Adrian trodde att han aldrig skulle stöta på längre.
Han säger inget mer till Emma nu, utan tar samma väg som han kom ifrån och lyckas kliva ut med henne genom fönstret och därefter så går han iväg med henne, men det dröjer inte alls länge innan han blir stoppad av en polisman, då han fortsätter gå, men snart möter han flera polismän som samlar sig runt honom så han blir som infångad av alla polisklädda män med pistolerna riktade mot Adrian. Dem stirrar mot Emma, även känd som prästens dotter, som blöder från benet och är i Adrians händer, även känd som prästens fosterbarn.
”Lägg ner tjejen på marken!” Börjar en åder och Adrian envisas till en början men männen ser bestämda ut och han hukar sig för att hjälpa Emma ner i gräset. Hon stönar till av smärta och mumlar åt honom att inte lämna henne.
”Jag tänker inte lämna dig”, mumlar han till henne och smeker hennes iskalla kind lätt. Hela hon är alldeles kritvit och iskall. Han har aldrig sett henne så skräckslagen som nu, och han förstår varför..
Men han ångrar att han smekte hennes ansikte för då han ser på hennes kinder så ser han blod. Han stirrar och ser sedan upp mot polismännen som har ficklampor och vapnen riktade mot honom.
”Res dig upp och ta upp händerna i luften!” Fortsätter polisen.
Adrian tvekar ännu en gång då han reser sig upp och efter stirrat på sina händer ett tag så höjer han dem och lamporna lyser mot hans blodiga knogar och handflator.
Polismannen ser så besviken ut i blicken. Han sänker blicken då han mumlar åt sina kollegor att ta fast honom. Dem tar sig på Adrian bakifrån och tar tag i hans handleder och låser ihop dem med handbojor. Det är första gången som han blir fast, på riktigt. Han sänker blicken till Emma och hon tittar upp på honom med oroliga ögon.
”Nej, nej, nej”, upprepar hon och sträcker sig efter att få tag i honom. ”Ni får inte ta honom ifrån mig, snälla!”
Ingen svarar henne, inte ens Adrian. Han vet att det är över nu. ”för helvetet”, mumlar han till männen bakom honom. ”Låt mig prata med henne.”
Männen byter blickar innan dem suckar ut ett nej som svar.
Ifrån den besvikna polisen som står med lampan lysande mot dem, hörs det att han ringer om hjälp med Emmas ben. Ambulansvård, så fort som möjligt så hon slipper lida och förlora allt för mycket blod.
”Adrian” Emma ser upp på honom med tårfyllda ögon innan hon tillslut skriker åt polismännen att släppa honom. ”Lämna mig inte, Adrian, snälla!”
Adrian ser åt sidan och försöker att inte få ögonen att tåras av situationen att bli iväg dragen från Emma, men det är omöjligt. Han hatar det.
Då männen börjar leda honom bortåt, är ljuden omkring honom avstängda, förutom Emmas skrik efter honom. Han klarar det inte, inte alls länge innan han brottar sig ut från männens grepp om hans handleder och han springer tillbaka till Emma och slänger sig ner på knän, så han hamnar vid hennes nivå där hon sitter i den förstörda klänningen nere i det fuktiga gräset och gråter. Han pressar sina läppar hårt mot hennes och hon är snabb med att dra armarna om honom fängslande och besvarar kyssen lika hårt, som att det är slutet mellan dem. Kyssen varar i några få sekunder innan polismännen tar ytligare ett nytt tag i Adrian och drar upp honom från marken, för att dra iväg honom till polisbilen.
Emma håller snabbt tag vid Adrians hår och ser honom i ögonen. ”Lämna mig inte”, upprepar hon lågt med gråt i halsen. ”Jag älskar dig, snälla..”
Adrian ser på henne och sväljer hårt. ”Jag tänker aldrig lämna dig, Emma”, viskar han. ”Jag kommer tillbaka, jag lovar.”
Det är sista orden innan Adrian rycks med polismännens grepp om hans armar, och drar honom ifrån Emma.