Emma och Adrian

Kapitel 5

Då Adrian kom hem hade han fått utskällning för alla anledningar han kunde få skäll från.

Att köra bil då han inte har körkort.

Han lämnade Emma ensam på festen istället för köra hem henne tryggt.

Hans ansikte som visade klart att han hade vart med i ett slagsmål.

"Vad hände på den där festen?" Frågade Karin.

"Hamnade bara i ett slagsmål.." mumlade han.

Karin korsade armarna för bröstet och såg på honom menande.

"Det är inte första gången direkt."

Adrian himlade med ögonen åt henne och gick upp till rummet.

Adrian sprang ner för trappan ner till hallen och ställde sig vid fönstret och stirrade ut.

"Vart fan är hon?" Mumlade han.

Han hade väntat i över en timme och om han mindes rätt tog det bara några minuter att gå sträckan till Hannahs fest.

Varför dröjde Emma sålänge? Han hörde Erik och Karin bekymra sig i köket om deras dotter.

"Adrian är inte bra för Emma.." Var det första han hörde.

Han blundade hårt medans han lyssnade på deras samtal om hur Adrian påverkade Emma dåligt.

"Älskling... Inget är Adrians fel.." hörde han Karins vänliga röst säga.

Hon hade fel, det visste Adrian.Han hade en bra känsla att en månad sen då Adrian inte befann sig i detta huset så var allt lugnt...

Adrian gick till vardagsrummet och satte sig i soffan utan att starta tvn. Han stirrade bara på den svarta skärmen och muttrade argt för sig själv. .Då han hörde dörren i hallen öppnas rycktes han genast upp från soffan och joggade till hallen.

Emma hade redan sprungit upp för trappan. Hon tänkte inte låta någon se henne i detta skicket.

Hon hade inte slutat gråta, det rann fortfarande ner för kinderna och hjärtat slog hårt i bröstet då hon hörde Adrian ropa hennes namn från hallen.

Hon stängde snabbt dörren efter sig när hon kommit in till sitt rum. Hon var även snabb med låsa dörren och glida ner längs den. Hon begravde sitt ansikte i sina händer och grät ut.

Adrian bankade på dörren hårt. Det gav henne ännu mer panik och hela hon skakade.

"Emma!" Han ryckte i handtaget och märkte att hon hade låst in sig. "Öppna dörren Emma!"

Hon blundade hårt och skakade på huvudet trots att Adrian inte kunde se det. Han fick inte komma in, inte just nu.

Det sved i hela hennes kropp och hon hade lust att skrika där hon satt på golvet. Stunden i skogen spelades mot hennes vilja upp i hennes huvud och hon fick känslor i kroppen på nytt.

Hon snyftade högt och bad om hjälp lågt.

"Emma, snälla.." Viskade nu Adrian. "Jag.. Jag hör att du gråter.." Mumlade han.

Emma visste väl hur Adrian i vanliga fall var rädd för hennes tårar. Han brukade oftast då få panik och hon hade aldrig sett honom så obekväm som dem tillfällerna.. Hur skulle han reagera i sånt här?

Adrian höll i handtaget och stirrade mot dörren. Varför vägrade hon öppna?

Tillslut hörde han klicket i dörren och han öppnade dörren. Han rynkade pannan då han inte såg någon i rummet. Han stängde dörren och därmed fick han syn på Emma sitta bakom dörren gömd.

Han stirrade på henne. Hon såg hemsk ut. Hennes smink hade runnit längs kinderna och ögonen var svullna röda. Hennes läppar darrade och hon kramade om sig själv. Klänningen såg ut att nästan vara rullad i lera och det röda tyget såg därmed inte rött ut längre.

"Vem har gjort det här mot dig?" Frågade han, nästan andades han bara ut.

Han satte sig vid hennes och tog hennes hand i sin. Den skakade och han höll den hårt och försökte lugna ner henne. Han hatade synen av att se Emma så förstörd som nu.

Hon svarade inte utan fortsatte gråta. Han tvekade på att hon fick luft så som hon grät.

Han drog armen om henne och höll henne till sitt bröst. Han blundade hårt och kände lukten från henne som stank.

"Du måste duscha..." Mumlade han.

Hon svarade inte men hon fick hjälp utav honom att resa sig upp från golvet. Hennes ben var ostadiga och riktigt skakiga. Hon höll sig i honom då han ledde med sig henne till badrummet.

Då dörren stängdes så lutade hon sig mot väggen och i sin panik fick hon syn på sig själv i spegeln.

Hon såg hemsk ut. Emma tog direkt händerna för ansiktet och nya tårar tvingade sig fram.

Adrian startade vattnet i duschen på varmt för ge Emma en avslappnad dusch, efter vad som nu hänt. Han inbilade sig att Hannah kunde vara inblandad i detta. Kanske hade dem bråkat? Han vände sig om fick han syn på Emma som gömde sitt ansikte i sina händer.

Vem det nu än var som fått henne må såhär, skulle Adrian få tag i. Han skulle få personen att ångra sitt liv.  

Han ställde sig framför henne och tog ner hennes händer."Vem?"

Han försökte få ögonkontakt med henne men hon stirrade åt sidan. Hennes ögon såg spränga ut av tårar och det syntes på henne att hon hade ont. Så som hon bet sig i läppen och inte på ett attraktivt sätt utan hon var skadad.

"Emma.. Vad har hänt?" Frågade han henne tyst.

Fortfarande inget svar. Hon började göra honom förbannad genom att inte svara på frågorna.

"Varför svarar du inte!?" Röt han och det syntes hur det stack till i henne.

Hon tryckte sig mot väggen och bad inombords om att försvinna.

Adam... Det var han som hade hänt. Allt hon hörde, kände och såg var Adam.

Hans tunga andetag mot hennes hud, hur hans händer kände henne där ingen har fått känna henne och hur hans flin var brett som alltid. Han tog hennes oskuld, med våld.

Ilskan var på hög nivå hos Adrian och han lämnade badrummet med ett mummel.  Vad förväntade hon sig?

Adrian hade panik. Han visste inte vad det var som hänt Emma och att hon inte sa ett enda ord gjorde det inte bättre.

Emma kände hur det sved som aldrig i underlivet och hennes händer pillade under klänningen och drog ner hennes trosor, som var nerblodade. Ett tecken på att Adam hade fått som han velat.  

Hon höll handen för munnen och brast ut i gråt återigen.

Hon tog av sig klänningen och klev in i duschen. Det gjorde ont. Allt gjorde ont. Hon stannade i duschen i över en timme. Hon satte sig till sist ner i duschen med ryggen lutad mot väggen och lät vattnet även skölja av hennes smink som rann längs kinderna förstört.

___

Så Adam våldtog Emma. Adrian vet inte om det, än.

Vad kommer hända då han får reda på det?

Uppdaterar ikväll. bye.