Emma och Adrian

Kapitel 51

"Ida Scott Taylor skrev en gång i sin text, se inte bak på det förflutna och gråt, för det är över", Emma tar ett lätt andetag innan hon fortsätter. "och grumla inte över framtiden, för den har inte än kommit."
Hon stänger ihop boken och ser på dens framsida. Det är en bok med mängder av kloka texter.
Hon ler åt att det är just de texter som fått henne att vara stark det senaste året.
Det senaste året som hon har pluggat ut från gymnasiet och nu går på högskola och pluggar sig vidare inom ekonomi, och satsar stort. Hon vet att hon kan klara det, om hon bara fokusera sig på det. Hennes familj stöttar henne starkt.
Det har hon också gjort. Plugget har även hjälpt henne bort från tragiska tankar.
Han.
Hon saknar honom. Men hon pratar aldrig om honom.
Karin är uppdaterad i vad som händer Adrian, och har då även infomerat Emma att han bor långt härifrån nu och lever ett bättre liv. Det finns några som tar hand om honom, bättre än dem tydligen.
Emma suckar och lutar sig tillbaka. Hon sitter i parken, där hon oftast brukar befinna sig. Hon sätter sig ner och läser. Det är fridfullt.
Det är sommartid. Allt har blomstrat och gräset har växt med en härlig doft av sommar. Hon blundar och njuter av solen som träffar henne. Denna dag är varm då hon har sin blommiga korta sommarklänning på sig och röda converse till. Håret har hon utsläppt och de vackra lockarna faller ner över axlarna. På något sätt känns det fräscht. Hon känner sig fräsch.
Hon blundar och ler för sig själv. Allt går bra... Ett leende döljer så mycket, som till exempel av saknaden av..
"Prinsessan"
Rösten kommer från ingenstans och hon tvekar inte ens. Rösten är så välbekant och hennes leende försvinner för en sekund. Hon reser sig upp från parksbänken och vänder sig genast om. Bakom parksbänken bara någon bit ifrån står han, lika fin som alltid, trots att han själv säkert inte vet, hur sjukt fin han är..
Hon ler stort och ser på Adrian som studerar henne leendes. Han ser sig lik ut.
Men han ser ut att må bra. Det är enda skillnaden, sen förr.
"Du måste skoja med mig..", viskar Emma fram leendes. "Adrian?"
Adrian ler med tänderna nu, det är inte bara Emma som är lycklig över se honom.
"Saknat mig?"
Hon vill bara slå till honom, av den sjuka frågan! Det har gått ett helt år! Ett helt år ifrån varandra och han frågar något sådant? Hon släpper genast boken som landar på gräsets plan och hon springer genast biten fram till honom och därmed slänger sig om hans nacke, då han lika snabbt drar in henne i sinar armar och kramar om henne hårt och skrattar.
Han kramar henne hårt och lyfter upp henne och snurrar med henne i sina armar. Känslan av att se sin prinsessa igen är obeskrivligt! Han har många gånger tänkt åka till henne , men han har aldrig riktigt haft mordet till sig att göra det. Eftersom han inte var så omtyckt av samhället och inte heller Emmas föräldrar, vad han trodde.
Väl då Emma landar tillbaka ner på marken så tvekar han inte ens då han fort trycker henne till sig och läpparna hårt träffar hennes i en passionerad lång kyss.
Läpparna han hade saknat så! Han hade inte kunnat tänka på annat detta året, än Emma. Hur sjukt var inte det? Emma besvarar kyssen med händerna vid hans bröstkorg ovenför det vita linnet.
När kyssen avslutas så ser hon Adrian i ögonen och känner sig helt förbluffad.
"Jag trodde inte att du skulle komma tillbaka..", viskar hon utan att veta vad hon ska säga. "Det har gått ett år.."
"Jag sa att jag skulle komma tillbaka", ler han.
Han kan riktigt se hur Emma smälter av de få orden. Han känner sig tvungen att fylla på det, nu när han ändå är tillbaka hos henne. "Jag älskar dig, Emma. Det har jag alltid gjort, och kommer så gott så som alltid att göra.."
Emma sväljer lätt och då han drar handen genom hennes lockar är hon bara tvungen, att säga det.
"Så synd.." ler hon svagt.
Han ser förvirrad ut, och hon fortsätter innan han hinner säga något.
"Du är lite sent ute, prince charming", ler hon och stryker hans kind. "Jag är förlovad."
Orden får honom att tapa hakan. Hon kan riktigt se hur blek han blir på bara den sekunden och hur han stammar för att finna orden, för att fatta det hon nyss sagt.
"Driver du med mig?" får han fram.
Emma kisar med ögonen mot honom och nickar sedan leendes.
"Ja, det gör jag", ler hon innan hon återigen pressar läpparna hårt till hans igen.
Han flinar mot hennes läppar och snart lyfter upp henne så hennes ben vrider sig kring hans höfter och hans hand håller henne stadigt, under låren för att hålla henne uppe.
Emma är hans och har alltid varit. Ingen - absolut ingen - kommer att få ändra på det. Någonsin.
_
Och så levde dem lyckligt i alla sina dagar osv.
Tack så mycket för ert stöd! Jag känner mig just nu tvungen att skriva ett tacktal till er, mina läsare.
Jag vet inte hur, när eller varför jag fick så många att läsa min berättelse om Emma och Adrian men jag är riktigt tacksam!
Ni har skrivit riktigt underbara kommentarer och så trogna med rösta på varje kapitel, så jag alltid vetat vilka jag haft. ;)
Även stötte jag på händelser som att en tjej skrev till mig om att göra en bok recision av Emma och Adrian. Där det sedan står 'författare' med mitt namn. Det kändes legendariskt!
Tack så mycket!
Vissa har skrivit att jag borde försöka göra detta till en riktig bok. Vilket gjorde mig tårögd, yes. Det betyder sååå mycket, de kommentarerna! Kanske jag kommer - någon dag. Om det är möjligt!
Min insperation av Emma och Adrian: är från Katarina Von Bredow med boken 'syskonkärlek'.
Även om jag inte kan påstå att Emma och Adrian handlade så värst mycket om syskonkärlek. Jag vet inte riktigt vad det handlade om. Kärlek mellan två olika personer, som får en hel del konflikter i sina känslor då omgivningen lägger sig i. Något sådant.
Sedan måste jag erkänna att jag skäms lite över att jag bara flög in i handlingen så, men jag förväntade mig inte riktigt att någon skulle läsa den mer än mina kompisar, som vet bakgrundshistorien.
Men kanske var det bra att jag bara flög in i handlingen, det var ett snabbt sätt att komma igång!

Men återigen tack såååå mycket för all stöd, och ork att läsa alla kapitlen om Emma och Adrian.
Jag hoppas att ni inte har känt att jag har slösat er tid.
Kommentera gääärna om vad ni nu tyckte om hela boken. Eftersom detta var trotsallt slutet.

Sedan är min tveksamma fråga: Borde jag skriva mer om förbjuden kärlek? Vill ni läsa mer av mig?
För isåfall kommer jag, om jag har tid och ork! Jag älskar att skriva, och att jag har er som uppskattar det gör det bara ännu bättre!