Emma och Adrian

Kapitel 25

Förklaringen till namnet "Adam King" var pågrund av fantasibrist. hahah.
Läser nämligen Stephen King's bok just nu och bara tog hans efternamn.

Hon öppnade dörren och där stod hela familjen King som förväntat. 
Dem alla var uppklädda. Adam var uppklädd i skjorta och jeans. Markus, hans äldre bor var uppklädd i kostym liknande. Deras mamma bar en klänning.
Detta var familjen King bestod av. Adam hade ingen pappa och vad Emma hört från sin pappa, som då är präst så avled hans pappa flera år sedan. Adam hade knappt haft chans uppleva hur det var att ha en pappa.
"Vad gott det luktar!" Är det första deras mamma säger i ett brett leende.
Hon känner förstås doften från köttet som höll på serveras inne i köket.
Adam klev in till hallen först och höll handen vid Emmas höft och backade henne aning så familjen skulle få komma in. Han lutade sig sedan till henne för att kyssa henne.
Emma såg på hans läppar länge innan hon valde att undvika kyssar ikväll. Inga som helst kyssar från varken Adam eller Adrian.
Hon såg åt sidan och precis som tänkt så landade Adams läppar mot hennes kind.
Han såg sedan på henne med en frågande blick.
Hon log svagt mot honom.
"Jag känner mig lite förskyld." skyllde hon på och han nickade kort som bekräftelse.
En kvinna i klänning klämde sig fram emallan dem. Hon såg på Emma leendes.
"Vad du är vacker Emma!" Log hon.
Detta var Adams mamma vid namn Veronika. Hon var närmare 40 års åldern men såg minst 10 år yngre.
Hon var brunett med ljusare slingor och inte en enda rynka syntes i hennes ansikte. Hon kramade lätt om Emma och gav henne en lätt puss på kinden.
"Du är så lik Karin." Log hon sedan.
Emma skrattade lätt samt som den vanliga rodnaden smög sig fram. Veronika blev tillvinkad in till köket och försvann från Emma.
Därefter kom Markus. Markus var Adams storebror. Det var han som höll i festen som Emma blivit dragen in i.
"Du ser vaken ut idag." Flinade han.
Emma såg stumt på honom och nickade svagt till. Vad exakt menade han med det?
Visst, förstås hade han sett henne på festen och visste mer än vad hon själv gjorde.
Emma räckte fram sin hand till honom för att hälsa men Markus gav henne en frågande blick.
"Får jag ingen kram?"
Emma skrattade nervöst till innan hon blev indragen i Markus armar. 
Kramen var längre än hon förväntat sig och dåväl kramen var mot sitt slut kände hon något riktigt obehagligt. Markus hade sin hand på Emmas rumpa.
Hon knuffade lätt till mot hans bröst för dra sig ur hans armar och han släppte henne lätt utan någon som helst kraft att kämpa emot.
Han var som Adam. Eller, så som Adam var innan.
Markus såg på henne roat och blinkade lätt till med ögat. Innan hans blick gick mot trappan och han nickade kort. Emma följde hans blick och där stod Adrian.
Adrian var stående i trappan lutandes mot väggen och såg på Markus med mörk blick.
"Vad är det med honom?" Flinade Markus innan han gick iväg, vidare in till köket där resten av familjerna befann sig. 
Emma svarade honom inte utan såg fortfarande mot Adrian som nu gick ner för stegen samtidigt som han följde Markus med blicken.
"Antar att det går i familjen va?" Fnös han.
"Vad menar du?" Frågade Emma och såg på honom.
Adrian hade inte bytt om.
Han hade på sig exakt samma kläder som då han kom hem, därmed kläderna han hade igår.
"Spela inte dum, Emma." Han såg på henne med höjt ögonbryn. 
Emma suckade och såg åt sidan.
"Adrian.." började hon.
Hon ville förklara allt, men det skulle ta en livstid. Innan hon ens hann fortsätta så sköt Adrian snabbt in, med blicken fladdrande i hallen.  
"Vill du höra ett skämt?" Frågade han nu,
Emma såg på honom förvånande.
Adrian, skämta? Det hände inte speciellt ofta.
"Du är skämtet Emma."
Hans blick stannade på henne och inte en enda grimas syntes i hans ansikte. Varken ett road flin eller ett sårat ansikte. Han var bara helt neutral.
Emma såg på honom, helt krossad i blicken. För stunden kändes det som att han precis tagit hennes hjärta och stampat på det.
"Va?" Hon såg på honom, sedan blicken till köket där hon hörde skratt och prat.
"Sättet Adam behandlar dig på." Sa Adrian. "Du ingår i hans skämt."
Emma såg på Adrian länge och kände sig inget mer än bara stum över hans ord. Adrian kunde ha så rätt i det hela men hon kunde inget veta säkert. Det var en förvirrande situation.
Hon såg undan nu och stirrade ner i golvet. 
"Emma..." Mumlade Adrian. Hans ton lät det på honom som att han faktiskt höll på att förlora hoppet.
"Adam är inte sån." skyndade Emma sig att säga och såg på Adrian.
Adrian himlade med ögonen och knuffade Emma lätt åt sidan. Nu var det helt bestämt.
Han var trött på kämpa för tjejen som bara mer och mer åkte ifrån honom.