Emma och Adrian

Kapitel 13

"Varför ringer du mig?" Frågade Emma sedan tyst.

Hon satte sig i sängen och drog täcket över dem nakna benen.

"Du gav mig en andra chans." Sa Adam, som att det vore en självklar anledning att ringa klockan...

Emma höll mobilen undan från sitt öra en kort sekund för att se vad klockan var.

"Varför ringer du mig nu?" Klockan var halv elva och Adam ringde nu av alla tider på dygnet.

Det var tyst ett tag innan Adam gav förklaring till varför han ringde.  

"vi ska på dejt imorgon." Sa han.

Emma höjde ögonbryn förvånande. Hon var ingen expert på dejter eller hur man planerade dem. Men hon var ändå ganska säker på att man brukade fråga innan.

"Ja Prinsessan, jag bjöd precis ut dig." Han flinade.

Emma suckade tyst. Hon fattade inte att hon faktiskt skulle på dejt med Adam. Killen hon avskydde rent sagt ut. Dessutom, bakom Adrians rygg. Hon fick redan skuldkänslor. Inte för att hon och Adrian var tillsammans, men dem hade definitivt något.

"Okej visst..." Sa hon lågt och sneglade mot väggen. Den väggen som gränsen till Adrians rum. "Men, det är hemligt..."

Adam skrattade till.

"Du kommer inte vilja hålla den hemlig."

Vad ska det betyda?

Emma gäspade svagt och höll handen för munnen för dämpa den låga gäspningen.

"Sov gott prinsessan." 

Emma skyndade sig komma till sak.

"Vänta!" Hon tuggade vid sin underläpp. "När imorgon?"

"Efter skolan, vi drar till stan efter skolan."

Emma nickade kort, trots att han inte kunde se det. Han upprepade sitt god natt och hon svarade med snett leende på läpparna.

"Godnatt..."

Dagen efter var allt som vanligt.

Samma tråkiga jävla skit. Adrian satt bredvid Emma i klassrummet som vanligt.

Han drog fingrarna igenom håret. Emma hade haft ögonen på honom väldigt mycket idag, ovanligt mycket som att hon ville säga något. Han frågade för tredje gången denna dag.

"Vad är det?" Frågade han henne men hon skakade återigen på huvudet. "Seriöst?"

"Det är inget."

Hon ljuger. Om det är något han vet om Emma är det att hon ljuger dåligt.

Det syntes så väl på henne att hon ville säga något till honom.

Klockan slog slaget och alla elever reste sig upp. Dem begav sig ut från klassrummet så fort som möjligt och Emma var en av dem. Hon bara försvann med in i folkmassan.

Hannah hoppade fram framför Adrian och pillade lekfullt med en hårslinga vid hennes öra.

"Så du är ensam hemma idag?" Log hon busigt.  

Adrian rynkade pannan och såg mot Emma. Vadå ensam hemma?

"Nej. Emma är hemma." Sa han och gick förbi Hannah.

Hon skyndade sig fort efter honom och gick bredvid honom med ansträngande steg.

Det var svårt hålla hans takt med tanke på att hon gick i höga klackar.