Emma och Adrian

Kapitel 9

En vecka har nu gått från samtalet mellan Emma och Adam. Det var ett samtal som avslutades direkt efter Adam nämnt om Adrian. Det var så hårt att Adrian skulle komma in i detta samtalet helt plötsligt.

Emma visste att Adrian hade haft det svårt i åren. Han hade vart med om mycket, men det Adam påminde henne om, det var att Emma inte hade någon blekaste aning om vad som hänt Adrian.

Vad hade Adrian gjort egentligen, för att bli inblandad i så många och stora problem?

Dessa frågor plågade henne under hela veckan och hon hade därmed inte haft så pass bra kontakt med Adrian. Sanningen var att eftersom Emma blev så tyst mot honom så började han umgås med Hannah igen. ”Umgås” som vänner med förmåner.

Adrian visste att Emma var medveten om det. Hannah kom inte längre hem till dem för att träffa Emma, utan för vara med Adrian.

Väl då Hannah hade stuckit var det tillbaka till Emma igen. Det äcklade henne totalt.

Men inget äcklade henne lika mycket som gå i samma skola som Adam. Han hade hela veckan försökt ta kontakt med henne.

”Varför glor han så jävla mycket?” Muttrade Adrian utan vända blicken till Emma.

Det irriterade honom något rejält att det där äcklet fortfarande hade blicken mot Emma, efter allt.

Emma sneglade åt sidan och mötte direkt Adams blick. Deras stannade i varandra ett bra tag medans hans leende nu blev bekant tillbaka till flinet. Hon avbröt direkt ögonkontakten.

”Adrian…” Sa Emma tyst och såg nu ner i träbänken.

Adrian vände blicken till henne och såg aning nyfiken ut. Eftersom Emma inte hade pratat alls mycket med Adrian denna vecka, bara då hon behövt på ett trevligt sätt, så som hon var.

”Jag måste fråga dig en sak.”

Hon såg på Adrian med allvarlig blick och han kände sig helt plötsligt illa till mods. Han antog att samtalet skulle handla om Hannah. Det samtalet som aldrig behövt komma upp, förrän nu verkar det som.

”Visst…” Svarade han med blicken länge på henne. ”Nu?”

Hon slängde en snabb blick mot klockan som tickades mot lektionens slut. Hon nickade.

”Ja, nu.” Hon kunde inte hålla inne det längre.

Hon hade hållit det inne för sig själv hela veckan och bara haft funderingar om ta upp det.

Läraren slängde blicken mot klockan och gjorde en gest mot dörren för alla elever.

Vilket fick dem att genast resa sig upp och skynda sig ut från klassrummet. Väl ute i korridorerna slängde alla grejerna i skåpen och började genast snacka högt med varandra.

Adrian tog däremot Emmas hand i sin, i ett bra grepp. Emma kände genast Hannahs blick brinnandes mot dem.

Hon bet sig om underläppen och funderade på om att låta Adrian hålla i hennes hand var fel, för hennes bästa väns skull. Det var förstås ganska uppenbart att Hannah hade känslor för Adrian men han bara såg henne som ett ligg. Mer än så var det inte.

Han ledde med sig henne ut från klassrummet och snart så var dem ute från byggnaden. Han visste alltså att detta ämnet som skulle tas upp var allvarligt.

”Vad är det?” Frågade han henne.

Han lutade henne mot skolans vägg och såg på henne med blicken orolig. Det var förvånande hur Adrian kunde byta sin attityd på bara några sekunder, speciellt när det gällde Emma.