Emma och Adrian

Kapitel 43

"Adrian" börjar Erik, han låter trött då han uttalar Adrians namn. "Emma, hon är med Adam." 

Nej, det är hon inte. 

"Du har missat mycket" mumlar Adrian. 

Erik ser bekymrat ut då han hör Adrian säga det. 

"Vad får dig att säga så?" 

Adrian stirrar mot Erik. vad som får honom att säga det, tvärtom, vad fan får Erik att säga de orden, att få honom att våga fråga vad fan som får Adrian att säga det. 

"Hon behöver dig" Fräser Adrian irriterat. "Fattar du illa?" 

Erik suckar tungt åt det. 

"Jag finns här för henne, och dig, det vet du." Säger Erik mjukt med blicken på Adrian. 

Adrian ser irriterat ut, på riktigt då han tar tag i närmaste skål och slänger den ner i golvet. 

"Ge fan i att säga så!" fräser Adrian högt. "Du finns inte alls här för henne, det finns ingen!" 

Adrian  vet inte vad som lät mest. Hans röst eller då skålen träffar golvet i en smäll och spricks i tusen bitar. Eriks blick är ner mot golvet, och han ser bekymrad ut innan han ser upp på Adrian och ser aning irriterad ut. 

"Hon är min dotter, Adrian" Säger Erik högt. "Såklart jag finns där för.." 

Adrian avbryter genast med ryta åt honom. 

"Du jobbar, hela jävla tiden" Fräser han. "Jag vet inte vad man föredrar, en pappa som aldrig är hemma eller en jävel till pappa som alltid är hemma och super sig full!" 

"Adrian.." 

"Nej!" Fräser Adrian högt. "Ge fan i att säga att du finns för Emma när du knappt vet någonting om vad som händer henne." 

"Vad menar du?" Frågar Erik bekymrat och tar stegen närmare Adrian, samtidigt som Adrian tar de bestämda stegen mot hallen och drar genast på sig sin tjocktröja, ja, den som han alltid haft och är enda han har kvar från sina gamla kläder. Han drar den över huvudet och därefter på med skorna. 

"Ge fan i att fråga mig" morrade Adrian irriterat. "Ge fan i mig" 

Adrian är ute från huset innan Erik hinner säga något mer eller stoppa honom. Han stammar sig bara fram, och står i dörröppningen medan Adrian hunnit bra bit bort från huset. 

Han måste bort härifrån. Han är irriterad, på alla. 

Det har gått ett bra tag och han står lutad mot en mur och tar klunken från sin öl. Han har en hel påse med tomma burkar nu. Dem han har druckit på någon timme. det har mörknat på ordentligt och hans mobil har ringt så pass mycket så den tillslut förlorat batteri. Han brydde sig inte. 

Emma kunde fan vara orolig. Hon skulel få känna hur det var för honom den natten då han stod hemma o ringde henne hela natten medan hon sov hos Adam. Fan vad mysigt. 

"Aye!" 

Adrian hör en röst men han är inte riktigt säker på vart ifrån den kommer. Hans blick for lätt omkring och han tar sista klunken från burken innan han tappar den bland dem andra. Han låter påsen ligga medan han går en bit bortåt.

Vem ropade? Allt känns snurigt. Inte alls bra. Han visste att han borde dra hemmåt innan han däckar någonstands, men kanske var det bäst så. 

Någon rycker åt i hans ärm på tröjan och Adrian lyckas snubbla på sin egna fot men lika fort hittar han sig själv på ben, men han blir inknuffad tillbaka in mot muren som han tidigare lutat mot.