Emma och Adrian

Kapitel 33

Adrian höll armen om Emmas höft lätt vid sin sida.

Han gick med henne igenom hela skolkorridoren utan att bry sig om blickarna som träffade dem. 

Han var van med blickar, medan Emma helst av allt ville gömma sig undan från dem.

Hon höll skolböckerna tätare intill bröstet och såg ner i golvet. 

Adrian såg på henne och flinade lätt. 

"Blyg?" 

Emma såg upp på honom sakta och hon behövde inget säga egentligen.  

Emma var helt klart en av dem blyga tjejerna på denna skola.  

Men speciellt idag. Adrian var mer öppen med det dem hade, än vad hon förväntat sig.

Adrian var däremot stolt, över att Emma var hans. För det var så det låg till nu, och alltid gjort. 

Emma tillhörde Adrian. Det var så han skulle ha det. . 

Väl då dem hamnade vid skåpen så släppte Adrian armen om henne och väntade på Emma som plockade i sitt skåp medan Adrian stod lutad bredvid och såg runt bland blickarna. 

”Vad tror du?” Frågade Emma tyst.

Adrian hade kvar blicken mot tjejgruppen som viskade hysteriskt medan ett skratt bröt ut.

”Vad tror du att dem säger?” Frågade Emma vidare tyst då hon inte fick något svar.

Adrian svarade henne fortfarande inte. Eftersom han kunde inte bry sig mindre.

Vad andra tänkte var helt oviktigt. Han brydde sig inte ett skit om människorna runt om honom eller deras åsikter.  

Dem var bara i hans bakgrund. inget annat än så.  

Han var lycklig, och det skulle alltid finnas någon som skulle försöka fälla honom. Men han skulle aldrig ge upp något. Aldrig igen. 

Denna ’någon’ som för tillfället försökte fälla Adrian var Adam, lägligt nog dök han upp i skolkorridoren och hans steg stannade när han såg Adrian och Emma, ihop. 

Han hade en tillgjord rynka mellan ögonbrynen och för stunden såg han uppretad ut, av att Adrian bara stod nära Emma.  

"Din pojkvän är här.." Muttrade Adrian lagom irriterat medan han höjde ögonbrynet åt Adam. 

Emma fnissade medan hon såg in i skåpet. Hon tog sitt hårspänne och satte upp luggen en aning innan hon vände sig till Adrian. Hon såg på honom leendes och förväntade sig att han pratade om sig själv, men hans blick var inte på henne, utan den var riktad mot någon som stod längre bort i korridoren. 

Hon följde blicken då hon vände sig om och såg direkt Adam stående längre bort, nu som gått till sitt gäng med några killar.

Han hade fortfarande blicken mot Emma, och så hade gänget nu även också. 

Hon kände sig på något sätt skyldig, eftersom hon inte svarat på något samtal eller sms som hon fått under natten, faktum var att hon hade hört hur Adrian grubblat irriterat i sömnen över det hela och hon var osäker om han var vaken eller inte då han tog hennes iphone och slängde iväg, som förvånansvärt hamnade mjukt i soffan. Var det ett tecken, då mobilen klarade sig? 

Var det ett tecken på att Adam fortfarande hade en chans? Kanske, kanske inte.

"Jag.. Jag måste prata med honom." Sa Emma osäkert och vände sig till Adrian. "Bara tala om, hur det ligger till."