Emma och Adrian

Kapitel 39

Jag trodde att man kunde ha privata kapitlen, men det var blev helt fel. Aja, sex är la naturligt och jag får acceptera att vem som helst kan läsa det - t.o.m min egna mamma. wow. okej. 

För er som undvek kapitel 38; 
Emma och Adrian hade en lyckad dejt, och väl då dem kom hem så sa Emma att hon ville ha sex med Adrian, för hon ser honom som den rätta för henne. 
Han var försiktig med henne, men han förlorade sig själv i akten och skadade Emma genom att vara grov. Han bad om förlåtelse av henne, men emma var i chock, som Adrian själv och bad honom bara att gå. 

Nästa dag sitter Emma i köket och rör om i sitt te med skeden. Hon har blicken ner i bordet och allt hon tänker på är gårdagen. 
Hon vet inte vad hon känner eller tycker. Hon ångrade helt plötsligt att hon inte följde efter Adrian då han mådde så dåligt av det. Det gjorde hon självklart med men..  
Något var inte rätt, men hon kunde inte skylla det på Adrian. Adrian var inte sig själv den natten.. Något hände. 
"Emma?" Emma tittar upp och ser Karin med sin kopp kaffe som hon dricker smått i. "Vaknade du tidigt idag?" 
Ja, vad gör hon uppe såhär tidigt? Hade hon någonsin somnat var frågan. Hon såg på sin mamma med svagt leende på läpparna, allt för dölja hur krossad hon egentligen var... 
"Svårt att sova, bara..", svarade hon tyst. 
Karin satte ner koppen och såg fundersamt på Emma. Hon sneglar mot dörren för kontrollera att dem är ensamma förmodligen, innan hon ser tillbaka på Emma bekymrat. 
"Är allt bra mellan dig och Adrian?" Frågade hon nu lågt. 
Emma blir som till stel när hon hör frågan. Som att varje del av henne slutade fungera vid den stunden. 
Om allt var bra mellan Adrian och henne? Vad skulle hon svara, för sin mamma... 
"Ja, varför skulle det inte vara det?" Frågar Emma tyst, nästan viskande ut. Hon ser upp på Karin, som verkar helt borta då hon ser åt sidan ett tag. 
Karin verkar frånvarande då hon funderar själv. Hon tänker antagligen på hur mycket tid Emma och Adrian spenderat tillsammans. 
"Jag måste bara fråga detta.." Suckade Karin. "Var ärlig nu, Emma hjärtat. Okej?" 
Emma nickar sakta. 
"Du har inte känslor för Adrian va?" Log Karin, sitt varma leende, som egentligen bara där för att få fram svaret som hon ville ha av Emma. 
Det dröjer ett par sekunder innan Emma svarar, som att hennes mamma skulle ha helt fel.  
"Mamma, han är som en bror för mig.." 
En bror hon är helt galen i, egentligen.. Karin höjer nu koppen med leende på läpparna och dricker. 
Hon blundar njutande, av svaret på frågan eller av det rykande kaffet. 
"Så härligt att höra." Sa Karin sedan och reser sig upp för gå o lämna kaffemuggen vid diskhon. 
Emma nickar sakta. Hon ljög, igen. Hon har ljugit en hel del sen Adrian kom.. 
"Jag menar inget ont, Emma", säger Karin sedan. "Adrian är en... bra kille." 
Emma vet såväl att Karin bara säger så, men egentligen tvekar stort på Adrian. 
"Jag tror bara inte att han är bra för dig." Säger Karin sedan och går till Emma, kysser henne på huvudet lätt. "Jag vet det." rättar hon. 
Emma svarar inte, utan lyssnar bara på hur Karin försvinner ut till hallen och ropar ett hejdå innan hon drar ut från huset. 

Adrian ligger vaken i sin säng och han hörde såväl Emma gå förbi hans rum. Hur mycket var ens klockan? Han drar upp mobilen från golvet och ser på klockan. Vad gör hon uppe så jävla tidigt? 
Han har ändå ingen kraft att gå upp. Han hatar sig själv för gårdagen. 
Det som flög i honom..- han kunde inte förklara vad som hände. 
Han visste inte heller hur han skulle förklara för Emma. Han skadade henne. 
Han låg och drog sig ett tag, mumlande för sig själv innan han avbröts av Emmas steg utanför hans dörr, in till sitt rum och stängde dörren efter sig. Det är då han kämpar sig upp från sängen och utan dra på sig några som helst kläder mer än kalsongerna han sov i så går han tungt ut från rummet. 
Han tvekar, då han tvingas välja mellan dem två hållen - antligen ner till köket och låtsas som ingenting, eller... 
Han valde Emma. Han öppnar hennes rum och går in utan knacka eller något förvarning. Han gör inte sådant. 
Synen han möter är inte vacker. Han håller fortfarande i handtaget hårt kramandes medan han står i hennes dörröppning och bara stirrar på Emma. 
Emma står i sina underkläder, med blicken i spegeln och det första hans blick märker är blåmärkerna. Blåmärkerna längs hennes höfter, från gårdagen. Hon höjer blicken och möter hans blick i dörröppningen. 
Hon andas ut hans namn och vet inte vad hon ska säga till honom. Hon vill inte att han ska lämna henne, men hon vet inte heller om hon vill ha honom nära sig med tanke på gårdagen. 
Hans steg leds till henne, sakta. Hans blick fortfarande på hennes blåmärken och det som sällan händer, händer. Hans ögon tåras och han öppnar munnen för börja prata men Emma skakar på huvudet åt honom och ber honom att inte säga något. 
"Fan, Emma.." Han ser på henne. "Jag fuckade upp det igår, rejält." 
Emma såg på honom, med armarna om sig och blicken sänkt. 
"Vad hände egentligen Adrian?" Frågar hon tyst. 
Adrian skakar på huvudet åt sig själv. Vad fan hände igår egentligen, ja, det kan man fråga sig. 
Han vet inte riktigt. 
"Allt slocknade, jag förlorade kontrollen.." Han går till henne och drar direkt in henne i sina armar. 
Hon backar inte undan. 
"Förlåt.. förlåt.." Han upprepar det lågt för henne och kysser hennes panna flera gånger. 
Emma drar ett djupt andetag då hon höjer blicken till hans och placerar handen vid hans kind och smeker omsorgsfullt. 
"Det är okej", försäkrar hon tyst. 
Adrian vill bara spotta på orden. 
"Det är inte okej, Emma." Säger han åt henne. "Det var inte heller okej." 
Emma skakar på huvudet sakta, med blicken fortfarande i hans. 
"Du var inte dig själv." 
"Kanske just det jag var." Mumlar han. 
Emma öppnar munnen för säga emot honom men stänger direkt. Hon är tvungen att återigen ta ett andetag till för fortsätta prata med honom. 
"Jag känner den riktiga Adrian." Säger hon och ser på honom. "Det var inte han som skadade mig." 
Adrians pupiler skakar då han ser på henne. Emma, det är enda tjejen som förstod honom. 
Åh, vad han älskade henne. Mest av allt. 
"Jag är inte van med.. detta." Mumlar han och ser på henne. 
Hon ser förvirrad ut då hon frågar honom. "Med vadå?" 
Han tvekar. Hur ska han säga det här utan att låta mesig? 
Utan att låta som någon skit i någon löjlig romantisk film. Men Emma förtjänar att höra det. 
"Kärlek." Säger han till sist. 
Emma ser på honom, med blicken stum. Hon vill gråta, för Adrian. 
Hon visste att Adrian haft en tuff barndom, därmed uppväxten och här nu. Hon vill inte påpeka att han har det särskilt enkelt just nu. Inte alls. 
Emma drar nu även armarna om hans midja och kramar honom med huvudet lätt lutat mot hans bröst. Adrian smeker hennes rygg och sväljer hårt.. 
"Kom.." Säger Adrian till sist och löser sin kram om henne och istället tar hennes hand i sin. 
Han leder med henne till sängen och väl då han lagt sig så kryper Emma in till honom, med täcket om dem och blundar lätt. 
Han kyssar henne mjukt innan han blundar med henne. Dem har förstås en ganska rejäl sovmorgon trotsallt.