Emma och Adrian

kapitel 32

"jag hatar mig själv.." mumlade Adrian irriterat och begravde ansiktet i händerna.

Han flyttade sig framåt en aning på sängen, påväg att resa sig upp. 

Han kände Emmas hand vid ryggen och på något galet sätt så underlättade det. Han reste sig inte upp utan satt kvar med fortfarande ansiktet begravt i händerna. 

Han mådde oftast bra i Emmas närhet. Han älskade henne i sällskap för vara mer exakt.

"Du är en bra kille.." sa Emma tyst.

Adrian flinade åt det och skakade på huvudet. Han tittade upp och såg på Emma. 

"inte ens dina föräldrar gillar mig för fan Emma.."

Det var förstås dem som tog hand om honom. Men han hade en bra känsla på sig att det bara var för att få goda rykten av omgivningen.

Att någon är så snäll som tar hand om en skit som Adrian, så tänkte dem säkert.   

"dem gillar dig.." suckade hon. "dem gillar bara inte oss, ihop."

"undra varför?" sa han med lagom mycket sarkasm i rösten innan han himlade med ögonen.

Emma såg på honom och suckade tyst åt honom.

"Du låter dem bestämma kille åt dig, Emma.." Mumlade Adrian. "Sen när blev du sån?"

Han tittade på henne med rynkad panna och Emma kunde inte se mer förvirrad ut.

"Blev sån vad?" Frågade hon honom tyst.

Adrian ryckte på axlarna.

"Låter andra bestämma över dig."

Det var tyst mellan dem eftersom Emma inte hade något bra svar på det.

Hon visste inte.

Det var förstås en sanning i det. Hon valde inte Adam bara för att han hade bättrat sig, utan för att hennes föräldrar fick sånt leende bara då dem hörde hans namn.

Adam var omtyckt av hennes föräldrar. Det var sådant hon sökte i förhållanden.

Att hennes kille skulle bli accepterad av hennes föräldrar, vilket Adrian inte blivit. Inte som pojkvän till Emma i alla fall.

Adrian såg på Emma.

"När ska du börja tänka på dig själv?" Frågade han henne.

Emma suckade tyst. "Adrian, det är inte eå enkelt.."

"Det är just fan det är!" Suckade han högt och reste sig upp från sängen. "Det är jävligt lätt!"

Emma såg ner i golvet och låtsades vara mer intresserad av sina små rosa strumpor istället för att se på Adrian och ge honom ett svar på tal. Hon hade inget.

"Gillar du Adam?" Fräste han åt henne.

Emma tittade upp och bet sig om underläppen medan hon direkt såg åt sidan och fundersade.

"Ja.." Sa hon tyst. "Jag gillar Adam.."

Adrian kunde inte låta bli att rynka pannan åt henes svar. Han fattade inte vad Emma såg i Adam.

Men det förstås, Adam hade helt klart gömt sitt inre för henne och försökte lura henne nu med massa mantlar om att han vore hennes 'hjälte'. Vilket Emma verkade gå på. Jävligt dumt. Adrian tog ett lätt andetag innan han fortsatte fråga henne, men denna gång med muttrade ton. Han var orolig över svaret på följande fråga..