Emma och Adrian

Kapitel 29

Falling in love is like giving someone a gun,

letting them point it at your heart and

trusting they won't pull the trigger.

Adam höll Emmas hand i sin medan han visade henne rum efter rum. Hon antog att han inte gjort så innan eftersom dem gulligaste och fånigaste kommentarerna snubblade ut.

"Uhm, det här är köket..." Löd det, och fortsättningen snubblade fram. "...Här äter vi."

Snart hade dem gått igenom hela huset, rum för rum.

Emma såg runt längs väggarna där det var bilder på bland annat Adam, på både fotbollsbilder och annat.

Adam såg runt, letande efter visa henne ett sista rum.

"Kom." Log han och tog hennes hand, han gick med snabba steg upp för trappan med henne, så pass att hon nästan snubblade.

Väl där uppe så ledde han med henne in till ett rum längst bort.

"Vad är det här för rum?" Frågade hon, med aning retande ton, väntan på att någon fånig kommentar skulle komma.

Han skrattade åt henne och drog armen om henne, med en kyss vid hennes panna.

"Gå in." Sa han åt henne kort.

Emma löd honom och snubblade lätt in i rummet.

Det var ett kontor. Rummet hade bruna väggar med x antal tavlor från kända konstnärer.

Hon såg runt i rent intresse av dem vackra tavlorna.

Inga armar kom runt henne nu. Hon stod nu fokuserad mot tavlorna och självaste rummet.

Detta var betydligt mysigare kontor än vad hennes föräldrar hade. Detta kontor såg mer hemtrevligt ut än vad Karin och Erik hade i sitt.

Dem hade mer papper utspridda överallt och på väggarna var inget annat än klocka och kalender.

"Vad jobbar din mamma med?" Frågade Emma och såg på honom leendes.

Han rotade i lådorna i skrivbänken och Emma såg på honom undrande under lång tid. Vad letar han egentligen efter?

"Veronika jobbar som polis..." Sa han, lite halvt borta medan han fokuserade sig på det han letade efter.

Emma nickade kort. Polis, det betyder mycket arbetstimmar vad hon förstod.

Hon tog nu upp en bild från skrivbordet, nämligen på Veronika och hennes man.

Adams pappa.

På bilden så höll dem om varandra och såg riktigt lyckliga ut. Det var bild tagen på sommaren då Veronika var i klänning och mannen var stiligt uppklädd, som att det vore en vanlig jobbadag. Trots hans uppkläddnad var han som vilken man som helst. Han höll om sin fru i sina armar runt hennes midja och log mot kameran ett varmt och brett leende.

Hon såg på den, aning medlidande känsla stack till i hennes hjärta, av sorgen att veta att mannen på bilden inte var kvar i liv längre. Adam har levt utan pappa i lång tid. Han hade blivit skjuten till döds vad var Erik hade sagt till henne. Erik, som präst hade stått för begravningen och Emma hade vart där, men däremot hade inte Adam varit där. Hon hade aldrig frågat honom varför men hon behövde inte heller något svar. Hon visste så väl att det var svårt att säga farväl.

Hon skulle aldrig kunna tänka sig sådan situation att förlora någon som en mamma eller pappa. Aldrig.

"Emma, kolla här!" Flinade Adam.