Haley West (bok 1) boyfriend game gone wrong

Kapitel 23 - Hitta Nemo

KAPITEL 23

Efter många om och men så står vi nu i mitt kök och packar upp alla varor vi har köpt. Nathaniel lyckades aldrig fånga mig, utan jag stannade av mig själv när en mansröst ropade ut i affärens högtalare att 'det här är faktiskt ingen lekplats. Var vänliga sluta springa omkring.'

Plötsligt dyker Nathaniel upp bakom mig och knyter ett förkläde runt mig. Jag hoppar till och vänder mig sedan om och blänger upp på honom. "Meningen var att du skulle göra lasagnen!"

"Har vem sagt?" flinar han ner mot mig och jag lägger händerna på höfterna och suckar högt. "Jag! För jag kan iallafall inte göra lasagne!". Lögn. Jag kan laga lasagne, men jag orkar inte. Och dessutom är Nathaniels mycket godare än min.

"Då får du göra salladen." Säger han bestämt och lägger fram en skärbräda och en kniv på bänken framför mig. Jag suckar högt och tänker precis protestera när en gurka placeras på skärbrädan framför mig. "Skär den." Nathaniel låter fortfarande bestämd och jag himlar med ögonen innan jag tar upp kniven och delar gurkan på mitten.

"Jag tänker låtsas att detta är du." Muttrar jag surt och delar den igen. "Och du får själv lista ut vilken del av dig det är." Fortsätter jag innan jag börjar hacka gurkan i småbitar.

"Hm... Min arm?" Flinar Nathaniel innan han börjar med lasagnen.

"Nej, det är delen som gör dig till man." Jag ger honom en ledtråd men han bara fortsätter flina.

"Så länge det är en gurka du hackar i småbitar och inte min manliga del så är jag nöjd."

"Jag bara övar på gurkan." Säger jag som om det vore uppenbart innan han häller i min färdighackade gurka i en skål och börjar sedan med tomaterna.

"Är det där också en del av min manliga del du hackar sönder?" Frågar Nathaniel roat och jag nickar.

"Japp."

Jag har ingen aning om hur jag ska kunna äta denna salladen nu, när jag ser innehållet i den som sönderhackade delar av... Ja.

********

Då salladen såklart blev klar långt före lasagnen så blev det jag som fick duka. Och nu när det också är klart så bara sitter jag här på köksbänken och kollar på när Nathaniel städar. Det är alltid lika kul att kolla på när någon annan städar, mest för att det är skönt att man själv slipper göra det. Sen är det extra intressant den här gången, då det är Nathaniel, utan tröja, som städar.

Varför han inte har någon tröja är en annan historia. Jag kanske eller kanske inte 'råkade' hälla tomatsås över honom och helt plötsligt så var hans vita t-shirt inte så vit längre. Så han blev tvungen att ta av den, och vi alla vet hur svag jag är för killar utan tröja. Så jag bara sitter här och stirrar på honom.

"Funderat på att hjälpa till?" Nathaniels röst avbryter mina tankar och jag kollar upp på hans ansikte.

"Ja." Svarar jag obekymrat.

"Och du kom fram till..?"

"Att jag hellre sitter kvar här och kollar på när du städar."

Han himlar med ögonen innan han tar ut en rykande lasagne från ugnen och ett leende sprids i mitt ansikte.

"Maten är klar prinsessan." Säger han och bugar vilket får mig att fnissa. Jag hoppar smidigt ner från bänken och går mot lasagnen. Nåja, i min drömvärld hoppade jag smidigt ner från bänken, i verkligheten såg det nog mer ut som en elefant som trillade ner från ett träd. Vad nu en elefant skulle göra i ett träd.

Jag lägger upp en stor bit lasagne på min tallrik och tar sedan ytterst lite sallad innan jag går och sätter mig vid bordet. Jag är nöjd med min dukning. Gaffel på vänster sida, kniv på höger. Jag tror jag har fått det rätt iallafall.. Jag har till och med vikt servetterna, inte till några proffsiga blommor som Sam brukade göra, men jag har vikt dom. På mitten.

Nathaniel slår sig ner framför mig och nickar för att ge mig tillåtelse att börja äta. Varför jag nu skulle behöva tillåtelse för att äta i mitt eget hem. Jag tar en tugga av lasagnen och den smakar som vanligt helt underbart. Mer än underbart, otroligt. Jag tror att Nathaniel skulle kunna bli rik bara av att sälja sin lasagne.

*******

'No I am not gonna lose you again!'

'Dad! There's no time! It's the only way we can save Dory! I can do this'

'You're right, I know you can'

Och där kommer tårarna. När Nemo simmar in i nätet för att säga åt fiskarna att simma neråt. Det är en så fin scen. Jag snyftar till och kollar mot Nathaniel som bara sitter bredvid mig och kollar helt oberört på tvn. Hur kan han inte gråta?

"Varför gråter du inte?" snyftar jag men han bara skrattar.

"Varför skulle jag gråta?" frågar han roat. "Det är ju Hitta Nemo vi kollar på.."

"Exakt!" utbrister jag och torkar bort mina tårar med tröjarmen. "Det är Nemo vi kollar på!"

Nathaniel bara himlar med ögonen åt mig innan han kollar tillbaka på filmen. Jag kryper ihop på soffan och kramar om mina knän medan jag koncentrerat kollar på slutet av filmen. När eftertexterna börjar rulla på skärmen så vänder jag mig mot Nath och ger honom en blick.

"Du är en okänslig liten jävel.." muttrar jag och slår mjukt till honom på armen.

"Jag är okänslig för att jag inte gråter till en Disney-film som handlar om några fiskar som simmar omkring?"

"Dom simmar inte bara omkring! Det är en jättefin handling! Och dessutom ska man gråta till alla Disney-filmer, annars har man inget hjärta!" Säger jag och flyttar ett steg bort från Nathaniel. Alla gråter väll till Disney? Det borde vara en lag. När jag blir president ska jag införa den lagen över hela landet. 'Det är olagligt att INTE gråta till Disneyfilmer, annars får man livstids fängelse.'

"Då skulle 90% av amerikas befolkning sitta i fängelse.." informerar Nathaniel och jag inser att jag nyss tänkte högt.

"Det är faktiskt många som gråter till Disney!" försvarar jag mig och lägger armarna i kors och kollar rakt fram.

Andy skulle göra det, det är jag säker på.

****************

"Du får helt enkelt följa ditt hjärta." den klassiska repliken kommer ut från Nathaniels mun och jag stirrar upp på det vita taket i mitt sovrum. Följa mitt hjärta... Jag vet att jag har ett hjärta, då jag grät till Hitta Nemo. Och jag andas. Men jag vet inte riktigt vad det vill.

Jag har nyss berättat allt för Nathaniel igen, om Samanthas plan, om Skyler, om Andy. Om allt. Varför vet jag inte, orden bara flög ut från min mun. Kanske det var för att jag är förvirrad. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, att jag har kommit över Skyler är ju konstaterat. Men jag är inte lika säker på att jag har kommit över Andy. Rättare sagt, jag vet att jag inte har kommit över Andy. Jag tänker på honom hela tiden, önskar att han var här, eller att jag kunde ringa honom. Men han hatar mig, så det går inte.

Följ ditt hjärta.

Okej. Andy är värt ett försök. Han är värd alla försök. Jag flyger upp från sängen och möts av en förvirrad blick från Nathaniel.

"Vad nu?" frågar han och jag går fram till min spegel och börjar borsta mitt hår,

"Jag ska åka hem till Andy." svarar jag obekymrat och lägger ifrån mig hårborsten. Nathaniel fiskar fram sin mobil och kollar på klockan. "Nu?"

Jag nickar innan jag ger honom en snabb kram och springer sedan ner för trapporna.

******

A/N: Okej, okej. Förlåt för kort och tråkigt kapitel. En annan tråkig sak är att det bara är 1-3 kapitel kvar av denna bok, har inte riktigt bestämt än.. Kan dock avslöja en hemlighet: Det lutar mot att det blir en bok två :))))

Tack för era komentarer och för att ni läser <3333 ~Em