Haley West (bok 1) boyfriend game gone wrong

Kapitel 24 - Tårar, och sömn

KAPITEL 24

Jag tror aldrig att jag har varit så nervös som jag är just nu. Hjärtat slår så snabbt och hårt så att det känns som om det kommer flyga ut från mig vilken sekund som helst. Då kan vi snacka om att Andy får mitt hjärta, bokstavligt talat. Jag går dom sista stegen fram till Andy's dörr och biter mig hårt i läppen innan jag tar ett djupt andetag och knackar.

I min ena hand har jag en väska som är full med disneyfilmer och popcorn. Min plan om hur jag ska få tillbaka Andy är inte speceillt genomtänkt, då jag kom på den för endast några minuter sedan, men den är bra. Och jag har en stark känsla av att den kommer fungera. Planen går ut på att jag ska hålla något improviserat tal om hur ledsen jag är för allt, och sen ska vi ha vårat omtalade disneymaraton och äta popcorn hela natten. Det kommer bli perfekt. Vi kanske till och med kommer ha sex.

Var kom den tanken ifrån?

Vi har inte ens kysst varandra än.. Men jaja, det kommer det bli ändring på ikväll. När dörren öppnas av ingen mindre än Andy själv så bara står jag där och öppnar och stänger munnen som en dum jävla fisk.

"Haley?"

"Mhm." är det enda jag får fram, med så otroligt ljus röst så att jag själv blir chockad. Det låter nog mer som en pip.

"Vad gör du här?" Frågar han kort.

Okej, dags att improvisera ett tal.

"Jag... Kom hit för att be om ursäkt.. För hur jag.. För hur det blev. Jag vet att det jag gjorde var fel, men jag fejkade inte vårt förhållande.. inte helt iallafall, för jag gillade dig. Jag gillar dig. Hela planen var Samantha's idé från början, och jag förstår inte hur jag kunde gå med på den. Och jag säger inte att jag vill ha dig tillbaka för att det inte fungerade med Skyler, för att han utnyttjade mig. Jag säger att jag vill ha dig tillbaka för att med dig kan jag vara mig själv. Jag behöver inte ljuga om att jag inte gillar choklad, jag behöver inte ljuga om något. Du är den enda personen som jag kan vara helt ärlig med. Jag ber inte om en andra chans... jo det gör jag.. men jag vill att du ska veta att jag aldrig menade att såra dig, och jag vill bara säga förlåt." Jag andas ut och kan inte låta bli att vara lite nöjd över mitt tal.

"Jag tog med Disneyfilmer.." Lägger jag desperat till när han inte svarar.

När han förblir tyst så sprids en dålig känsla i kroppen. Han kanske inte tar emot min ursäkt?

"Haley.." Säger han tillslut efter något som måste ha varit flera minuters tystnad. Jag rycker till och ett hopp sprids i mig. Kanske att han tar emot min ursäkt trots allt.

"Det är inte så enkelt. Jag kommer inte att förlåta dig för att du utnyttjade mig."

Jag känner hur tårarna tränger upp i ögonen men jag blinkar envist bort dom. Det sista jag tänker göra just nu är att gråta framför Andy. Jag nickar och tvingar fram ett svagt leende.

"Det är okej, jag förstår." Får jag fram innan jag snabbt vänder mig om och går bort från honom när tårarna trotsar min vilja och börjar rinna nerför kinderna.

Det är inte alls okej

Jag går med snabba steg mot bilen, öppnar dörren till passagerarsätet och dumpar väskan med filmer där innan jag smäller igen dörren igen och går runt bilen för att hoppa in den och köra hem. Dock kommer det dröja ett bra tag innan jag är redo att köra hem, för så fort jag satt mig i bilen och stängt dörren så börjar jag gråta på riktigt. Det är inte längre bara några tårar som rinner. Jag lutar huvudet i händerna och tillåter mig själv att gråta. Och gråter gör jag, inte bara över Andy utan över allt som har hänt dom senaste veckorna. Jag gråter över Skyler, över Sam och när jag ändå håller på så kan jag inte låta bli att gråta över min hund som dog för 10 år sedan. När jag inser att jag sitter och gråter över Rufus så tar jag några djupa andetag, för då har det gått så långt att jag bara gråter för att gråta.

När jag lyckats lugna ner mig och torkat bort mina tårar så tar jag ett djupt andetag innan jag startar bilen och börjar köra.

*******

Kaffe. Många säger att te är lösningen på allt, men i mitt fall är det kaffe som är lösningen på allt. Kaffe och choklad. Det är därför jag beställer en extra stor kaffe Mocha och sedan slår mig ner vid ett fönsterbord på Starbucks. Med tanke på att klockan är kvart över 11 på kvällen så är det ganska tomt, det är endast en man som ser ut att vara i 40-års åldern som sitter vid ett bord med sin tomma kaffemugg och sin laptop och sen är det en tjej som precis kom in och nu står vid kassan och beställer. Och sen har vi ju mig då, en ensam liten 16-åring som sitter vid ett bord med sin väldigt stora kaffemugg och kollar ut genom fönstret utan att se något, då det är helt mörkt ute.

Medan jag sitter där och glor som en idiot mot fönstret och dricker kaffe som om det vore luft och jag inte kunde överleva utan det så flyger bilder förbi i mitt huvud. Hela mitt liv flyger förbi i mitt huvud. Hur jag träffade Sam, på en lekplats när vi bara var ett år gamla. Vi kom inte överens alls till en början men drogs ändå av någon anledning till varandra, och sedan dess har vi varit bästa vänner. Tills hon bara sa upp vänskapen helt oväntat. Det är nog det som förvirrar mig mest i hela denna komplicerade situationen, hur hon bara sa upp 15 års vänskap utan att ens blinka.

En annan sak jag inser när jag sitter här och dricker mitt kaffe är att jag stressade igenom allt det här för snabbt. Allt gick på bara några få veckor. Om jag hade tänkt igenom planen lite mer och utfört den mer noga så hade kanske inte allt det här hänt. Ännu en gång blir jag arg på mig själv för att jag inte använder min hjärna till det den är till för, alltså tänka.

Jag suckar för mig själv och reser mig upp, tar kaffemuggen och slänger den innan jag går ut till min bil. Det har hänt för mycket idag. Jag måste sova.

*********

Väl tillbaka i mitt rum så hittar jag en sovandes Nathaniel i min säng. Ett leende sprids på mina läppar när jag inser att han har stannat här och väntat på mig ifall jag skulle komma hem. Han kunde ha gått hem, men han stannade. Jag står ett bra tag och bara kollar på honom när han sover. Han ser ut som ett litet barn. Hans ansikte helt avslappnat och hans bruna hår har blivit rufsigt. Han har tagit av sig sin tröja men har fortfarande dom slitna jeansen på sig och han har somnat på täcket. Alltså har han verkligen suttit här och väntat och sedan råkat somna.

Jag släcker lampan igen för att inte väcka honom innan jag byter om till min pyjamas, som inatt får bestå av en alldeles för stor t-shirt som slutar några centimeter över knäna. Efter att snabbt ha borstat tänderna så kryper jag försiktigt ner bredvid Nathaniel som vaknar till med ett hest ljud.

"Haley?" Hans hesa röst ger mig rysningar i hela kroppen.

"Förlåt för att jag väckte dig." Mumlar jag innan han känner ett par starka armar runt min midja. Nathaniel vänder mig om så att jag ligger med ryggen mot honom innan han kramar om mig och gräver ner sitt ansikte i mitt hår.

"Sov." Mumlar han med sin fortfarande hesa röst, och för första gången på vad som känns som en evighet så sover jag faktiskt. Hela natten sover jag tryggt i Nathaniels famn, för att nästa morgon vakna upp och inse att vi ligger i exakt samma position som när vi somnade.

**********

A/N: Först och främst, förlåt för otroligt sen uppdatering! Har helt enkelt inte haft tid att skriva.

Sen vill jag också passa på att hälsa alla glad midsommar! Själv ligger jag i sängen sjuk, och det enda positiva med det är väll att nästa kapitel redan är färdigt (: Så förvänta er en uppdatering imon eller på söndag.

Tack för att ni läser och kommenterar!