Haley West (bok 1) boyfriend game gone wrong

Kapitel 20- 37 sekunder

KAPITEL 20

Andas Haley, andas. Men när jag ser Skyler gå iväg med blondinen fnittrandes efter sig så ser jag ärligt talat ingen anledning till att fortsätta andas. Allt jag har gjort dom senaste veckorna var alltså inte till någon nytta alls. Det känns som om hela mitt liv har gått ut på den här dumma planen, även om det bara har varit några få veckor. Allt känns tomt helt plötsligt.

Jag sjunker ner på närmsta bänk och bara sitter där och stirrar rakt fram. Jag ser framför mig hur allt jag kämpat så hårt för försvinner, lika snabbt som en sten som sjunker i vatten. Wow, djup liknelse Haley..

En oväntad ilska mot Sam bubblar upp inom mig och jag reser mig snabbt upp. Hade det inte varit för hennes dumma plan så hade inget av det här hänt, Andy hade inte behövt blivit sårad, jag hade inte behövt blivit sårad. Livet hade varit mycket enklare om inget av det här hade hänt.

Jag måste prata med någon, och jag kan bara komma på en enda person.

*********

Jag plingar på dörren och gnager sedan nervöst på min tumnagel medan jag väntar på att någon ska öppna. Dörren öppnas och det är inte meningen att jag ska stirra, men jag kan inte låta bli när det står en tröjlös Nathaniel framför mig.

Hur kommer det sig att vi är grannar och träffas nästan varje dag, men jag har aldrig sett honom utan tröja?

Kanske för att det bara är i din drömvärld som killar går omkring halvnakna?

Tyst med dig!

Jag är tyst!

Och sedan kan vi tacka Nathaniel för att han avbryter min diskussion med mig själv. "Haley? Vad gör du här? Har din mamma glömt att köpa socker igen?" frågar han och flinar svagt. Jag rodnar bara av tanken över hur många gånger min mamma har skickat hem mig till Nathaniels familj för att 'låna' socker, mjölk eller något annat hon har glömt att köpa.

"Nej, faktiskt inte" mumlar jag och kollar ner på mina skor. Och Nathaniel märker med en gång att något är fel. Jag sa ju att han är en perfekt pojkvän.

Inte för att han är min pojkvän, men han är ändå perfekt.

"Vad har hänt?" Frågar han och drar in mig i hallen. Jag snubblar till men han fångar upp mig och ställer mig rakt upp igen. Jag ler snabbt mot honom innan jag böjer mig ner och knyter upp mina converse. Innan jag får en chans att säga ett ord så blir jag meddragen till hans rum och placeras på sängen medan han drar på sig en tröja och sedan sätter sig på en stol framför mig. När han lägger det ena benet över det andra och kollar på mig med berätta-vad-som-har-hänt-blicken så kan jag inte låta bli att fnittra till lite.

Han ser ut som en psykolog. Det enda som saknas är ett protokoll. Han höjer på ena ögonbrynet och väntar på ett svar, jag tar ett djupt andetag innan jag börjar prata. Jag berättar allt, om Samanthas plan, från början till slut. Om hur jag lurade Andy in i ett förhållande för att göra Skyler svartsjuk och om hur Skyler i sin tur bara var ute efter sex.

Mot slutet av min historia så har Nathaniel förflyttat sig från sin stol och sitter numera bredvid mig på sängen. Jag lutar lätt ryggen mot väggen och kollar rakt fram. "...och jag mår så dåligt och jag vet inte vad jag ska göra..!" Mumlar jag desperat och kollar upp på honom med stora ögon. Nathaniel kollar tillbaka på mig men säger inget, istället lutar han sig helt oväntat framåt och innan jag hinner reagera så kysser han mig. Jag hoppar smått till men besvarar sedan kyssen och han drar mig närmare sig.

Varför kysser jag min bästis pojkvän?

Dock så blir det ingen långvarig kyss då vi plötsligt avbryts av en röst från nedervåningen.