IRREPLACEABLE

~Del 26~

~Madisons perspektiv~

Jag satt inne på kontoret och skrev in det sista på kassaredovisningen. Jag kollade upp på klockan som visade halv sex, jag gäspade högt och reste mig upp. Även om det hade varit en lugn dag med inte allt för många kunder var min kropp tung och trött, mörka ringar hade lagt sig under ögonen. Jag öppnade dörren till restaurangen och sa hejdå till kollegorna innan jag lämnade restaurangen.

Luften var kall och tunn och jag började småspringa till bilen. Jag satte mig i bilen och startade motorn och började köra. Jag stannade bilen och stängde av den, men jag satt fortfarande kvar och stirrade tomt på affären. Jag har inte varit in där efter vad som hände, jag har inte vågat men jag känner att jag måste ta det här steget för att mina ärr någon gång ska tillslut blekas. Jag kollade först runt på parkeringen för om jag kunde se någonting som stack ut, men allt såg ut att vara i sin ordning, inte för att jag visste vad det var jag letade efter. Jag klev ur bilen men stod kvar och kollade på affären, en smäll från en bildörr fick mig att rycka till och snabbt sätta mig i bilen igen och låsa dörrarna. hjärtat slog hårt mot bröstet och jag såg mig om men såg att personen som hade smällt i bildörren var en gammal tant. Jag lutade huvudet mot ratten och slöt ögonen. Ja såg framför mig mannen som gick förbi mig.
"Han är inte här, han är inte här." Upprepade jag tyst för mig själv och gjorde ett nytt försök att gå ur bilen. Vägen fram till dörrarna kändes det som om jag vore på ett krigsfält, när som helst kan någon skjuta ner mig. Dörrarna åker upp och jag går in, doften av butiken väcker upp nya minnen och detaljer, jag svalde hårt och såg mot kassan där mrs Potts står och pratar med en anställd. Hon ser mig och våra blickar möts, hons säger något den anställda som nickade och vände sig om och gick. Mrs Potts vände sig om och gick fram till mig.
"Hej vännen." Sa hon mjukt och omfamnade mig i en kram, jag kramade henne tillbaka. Jag är glad att se henne och att ingenting allvarligt hänt. Jag har känt Mrs Potts i många år, hon är en av farmors vänninor. Hon backade ett steg och granskade mig.
"Kom, följ med mig." Säger och hon vi går mot personalrummet, hon ber mig att sätta mig. Jag satte mig i den lila soffan och hon gick fram till kaffemaskinen. Vi var ensamma i personalrummet, på väggarna hänger det tavlor med frukter på, det finns en liten köksdel med spis, micro, diskho och kylskåp. Sedan två bort med tolar. Mrs potts ger mig en kaffemugg och satte sig bredvid mig is soffan.
"Jag är så glad att se dig igen, du ser ut att må bra." Hon la huvudet på sne och log varmt. Hennes hår var grått och lockigt, hennes ansikte såg trött ut men hennes ögon glittrade. Hennes läppar var målade i en svag röd färg. Jag nickade svagt och kollade ner i det mörka kaffet. Jag kände en hand på min arm och jag lyfte blicken och mötte hennes varma ögon.
"Jag är så ledsen över vad som hände, om jag bara hade kunnat göra något..." Suckade hon. '
" Jag är bara glad att ingen skadade sig." Mrs Potts log och smekte min kind försiktigt.
"Ja... Men dem fick fast honom. Paul Hall, 48 år gammal. han ville ha pengarna åt hans 13 åriga dotters sjukhusförsäkring." Jag kollade på mrs Potts och tårarna började bränna bakom ögonlocken, att veta att han var fast lämnade en lättnad men att veta att han gjorde det här för hans dotter gjorde det svårare att hata honom.

Efter att vi hade suttit en stund och pratat ville jag bara därifrån, jag vill hem och gömma mig under täcket och skrika. Det var inte bara för vad jag och mrs Potts nyss pratat om, även att det är den 30 december vilket betyder att det är mammas födelsedag. Innan jag lämnade butiken köpte jag en bukett med vita rosor sedan satte jag mig i bilen och körde hem.

Lily skulle sova hos farmor och farfar och imorgon är det nyårsafton så åker jag och Nathan till Farmor och framför för att fira där, sen åker nathan tillbaka om tre dagar så vi ska få passa på att få vara tillsammans tyckte farmor och blinkade med ena ögat.
När jag kom hem stod huset tomt, antagligen var Nathan kvar hos farmor och farfar eftersom att det var han som skulle skjutsa Lily. Jag går in i köket och kollar på hålet och går sedan fram till diskhon, men jag stoppade mig själv för något var fel. Jag vände mig om och ser att hålet är borta och inte nog med det, väggarna är vitmålade och det luktade målarfärg i luften. Han har alltså fixat hålet idag, han vet om att jag skulle vilja måla vitt i köket för jag hatade den gammeldags gula färgen och nu är väggarna målade. Jag ser en lapp på köksön och går fram till den.

"Hej, tänkte bara säga att jag skjutsar Lily, jag kommer hem snart. Och juste, vi har fixat hålet och sen målade vi om också, men ta det lugnt vi har frågat om lov och vi fick godkänt. Älskar dig."

Jag log dumt för mig själv när jag läst klart. Imorse när jag åkte till jobbet var det en viss spänning mellan mig och Nathan, det där hålet har gnagt inom mig hela dagen och jag har funderat på hur jag ska fixa det. Jag la blommorna i en vas och ställde vasen på köksön. Jag stod en stund och pillade i buketten.

Varje gång jag känner doften av rosor tänker jag på mamma, det var hennes doft. Jag kommer aldrig att glömma mamma, men tyvärr är minnena från när hon var sjuk fler än från när hon var frisk. Men det gör inte att jag inte saknar hennes mer eller mindre, för att sakna henne gör både fysiskt och psykiskt ont. Jag glömmer aldrig när hon tröstade mig när jag fick mitt hjärta krossat sista gången av Nathan, när hon sjöng vaggvisa när jag var ledsen och torkade mina tårar. Eller hennes ansiktsuttryck när jag och Nathan stod bredvid varandra och de tog bilder på oss till balen. Men minnet som hemsöker mig mest är hennes ansikte från när jag för sista gången ser henne och jag skriker.

Jag kommer in till vardagsrummet och tar fotoalbumet under armen och upp till sovrummet. Rummet är mörkt och jag går direkt till sängen och tände sänglampan. Jag tog av mig jeansen och la mig. Jag har inte kollat på bilderna på jättelänge. Att växa upp utan mamma, alltid undra hur allting hade varit om hon levt, tänk om hon hade överlevt cancern. Jag kunde inte stoppa tårarna från att rinna, men jag kämpade inte emot, jag har gråtit så många gånger över Mamma, jag saknar henne så det gör ont. Men det gör att jag ända klarar mig igenom dagen, om jag låter mig själv vara ledsen. Jag torkade kinden flera gånger men den blev snabbt blöt av nya tårar.

Jag bläddrade igenom alla bilder flera gånger men efter en stund sköt jag iväg albumet en bit bort och la mig i fosterställning, jag kan inte förstå hur sorg kan göra så ont efter så många år. Det känns som tusen knivar i bröstet och som en hel sjö med tårar.

Mötet med mrs potts gjorde inte läkandet lättare, jag är glad att hon berättade att han var fast, vilket kunde gjorde mig lugnare men att veta varför han gjorde det fick mig att inte kunna hata honom, hur mycket än jag ville så kan jag inte.

~Nathans perspektiv~

Jag klev ur bilen och ser Madisons bil stå parkerad framför, vilket betyder att hon är hemma, men när jag kollade upp mot huset var det mörkt i alla fönstren, vilket var olikt Madison då hon tände varje lampa hon kunde hitta. När jag lämnat Lily blev jag fast där längre än väntat, för mr och mrs Jones ville bjuda på massa kaffe och bullar, sedan efter jag lämnat Lily åkte jag och köpte pizza, eftersom att jag är världens bästa fästman och vet att hon inte har ätit eftersom hon ska vänta på mig så hon kommer att vara rätt så hungrig. När jag kommer in i huset är det tyst, men dörren stod olåst. Jag går in i köket men hon är inte där, istället står det en stor bukett med vita blommor. Jag ställer maten och påsarna från affären på köksbänken och går till vardagsrummet men där var hon inte heller. Jag fortsätter upp till övervåningen och kom,er fram till sovrummet, jag öppnade försiktigt upp dörren och möts av ett mörkt rum och en lampa tänd, men jag ser Madison sitter i sängen.
"Hej." Säger jag och går in men ser snabbt att något inte är som det ska, hennes kinder är våta, andetagen är hackiga. Jag går snabbt till sängen och sätter mig bredvid henne och hon slänger sig snabbt in sig i min famn och nästan skriker.
"Vad är det som har hänt, har det hänt något, vad är det för fel?" Säger jag, desperat över ett svar för jag har ingen aning om vad det är som händer, för det här är inget vanligt pms anfall som när hon har kollat på gulliga djur och jag hittar henne gråtandes över att hon vill ha en mini gris. Jag håller om henne hårt och ser sedan fotoalbumet vid fotänden av sängen, det tar en stund för mig att förstå vad det är men sen inse jag, det är hennes mammas födelsedag idag.
När jag inser vad det är som händer faller samtidigt en sten inom mig som en klump i magen, men just nu kan jag inte göra något annat än att hålla om henne. Men det förklarade den fina blombuketten.

Efter några timmar sitter vi i duschen med kläderna på och vattnet som rinner ner. Hon sitter och bara skakar men vattnet får henne att lugna sig och jag får äntligen kontakt med henne. Hennes blick möter min, hennes läpp darrar, hon flätade ihop hennes fingrar bakom min nacke och jag drog bort håret från ansiktet.
"Är du okej?" Frågade jag och jag fick möta hennes blick och hon nickade.
"Jag är okej, vi är okej, allt är okej." Sa hon hest.
"Pizza?" Frågade jag och hon log svagt.
"Jag älskar dig."