IRREPLACEABLE

~Del 42~

(Kan vi please take a moment för hur jävla söt han är? Är det bara jag? Eller?) 👆🏼
__________________________________
~Nathans perspektiv~

Hela min kropp skakade samtidigt som min blick granskade alla människor som såg tillbaka på mig. Jag svalde hårt, det var svårt att andas. Jag visste inte om jag behövde kräkas över inte, jag visste inte varför jag var så nervös. Jag vet vad jag vill och det är det här som jag vill, det är det här jag bara har kunnat drömma om förut, en dröm jag har haft men aldrig trott skulle bli sann. Jag sneglade på Kevin som stod bredvid mig, han såg tillbaka på mig och log.
"Du har ringarna, va?" Han började försiktigt känna i bröstfickan och hans blick kändes som ett knivhugg i bröstet. Jag spärrade blicken i honom.
"För fan Kevin, du hade en uppgift! En uppgift!" Viskskrek jag till honom, då flinade han.
"Ta det lugnt, tror du att jag skulle glömma något så viktigt?"
"Faktisk. Ja." Hans flin dog ut och jag puttade löst till honom, då kom leendet tillbaka.

Jag kollade tillbaka över alla människor som satt där, många ansikten jag känner igen, kusiner som jag nästan aldrig har träffat, mest sett de på julkort vi har skickat till varandra, mostrar som jag bara har fått födelsedagskort från. Många kommer från Madisons sida. Jag kollade mot mr och mrs Jones som sitter på första raden, de håller varandra i hand och jag möter mrs Jones blick. Hon log varmt mot mig, jag log nervöst tillbaka. Jag kollade på den tomma platsen bredvid henne, föreställde mig att mamma satt där. Hon bar en rosa klänning och en matchande hatt. Hon hade satt upp håret i en knut och hade hennes stora pärlörhängen och halsband, de hon bara bar vid speciella tillfällen. Jag har aldrig sett henne böra dem förut. Hon såg på mig, log och gjorde en slängkyss.
Jag bet mig hårt i kinden och benen blev svaga och kroppen tung, jag tog snabbt tag i Kevin för att få stöd, han såg oroligt på mig.
"Är du okej?" Viskade han, jag nickade till svar utan att se på honom. Jag svalde hårt och såg tillbaka på mamma, men som nu var bara en tom plats.

Plötsligt hörs klockorna spelas och det blir tyst i hela kyrkan, hjärtat började slå hårdare mot bröstet och det kändes som att alla kunde höra det. Jag försökte ta ett djupt andetag men det blev bara ett halvt och hackigt. Då slutade klockorna ringa och musiken från orgeln började spelas. Jag såg en sista gång på Kevin, han hade ett stort leenden på läpparna och gav mig en nickning. Jag kollade framåt igen och i samma sekund öppnades dörrarna. Först kommer Lily i hennes fina klänning, bärandes på en korg och spred ut rosenblad över mattan och bredvid henne går Nick. Jag kunde inte undgå att le. Sedan kommer Sam och går bredvid Austin, sedan Emma som går bredvid Hunter och alla var så fina.

Sedan kommer hon, hon ser ner i marken men hon höjer blicken och ser på mig, jag tappade andan. Hon var så vacker att det blev svårt att stå rakt. Hon gick sakta framåt tillsammans med hennes pappa. Slöjan gjorde det svårt att se hennes ansikte men jag kunde se hennes leende under. Madison är alltid vacker men idag så tog hon andan ur mig och tårarna var svåra att hålla tillbaka. Jag spände käken och varenda muskel i min kropp kändes det som. En liten tår smet sig förbi och ner för min kind som jag snabbt torkade bort.

Hon kommer fram och jag går ner och möter dem. Hennes pappa ser på mig och ger mig en kram och sedan tar jag hennes hand. Vi båda skakar lika mycket när vi går fram till prästen. Vi ställer oss mitt emot varandra, jag kunde inte slita ögonen från henne. Orden som prästen sa kunde jag inte höra, jag kunde bara se på henne där hon stod och log nervöst och ibland såg tillbaka på mig med glittrande ögon.

"Nathan?" Viskade Madison och jag kom tillbaka till jorden. Jag kollade frågande på henne och prästen.
"Inför Gud och denna församlings närmare frågar jag dig, Nathan Miles Smith, vill du ta Madison Juliette Jones till din hustru och älska henne i nöd och lust?" Sa prästen. Jag såg på Madison och ett säkert "Ja" lämnade mina läppar utan att släppa blicken från henne, ett litet leende växte på hennes läppar.
"Inför Gud och denna församlings närvaro frågar jag dig, Madison Juliette Jones, Vill du ta Nathan Miles Jones och älska honom i nöd och lust?" Hon såg allvarligt på mig.
"Ja." Svarade hon lika självsäkert. Kevin gav prästen ringarna och han började babbla.
"Gud, du som är alltings skapare och Herre, välsigna Madison och Nathan i deras äktenskap. Låt dessa ringar för dem vara tecknet på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet. Låt nu denna församling höra era löften."