IRREPLACEABLE

~Del 28~

(Låttips för feeeeling: Possibility av Lykke Li)
Pulsen ökade och hjärtat höll på att hoppa ur bröstet på mig när jag såg sjukhuset framför mig, tårarna brände bakom ögonen även fast jag inte vet vad det är som har hänt än, men farmor röst gjorde mig riktigt orolig. Sjukhus har aldrig varit något positivt för mig, det betyder bara sjukdomar, smärta och lidande i mina ögon. Att behöva gå in och känna sjukhus doften tränga sig ner i mina lungor och väcker gamla minnen, minnen som jag vill förtränga.

Jag går förvirrat runt i den långa och smala korridoren, förvirrad och förtvivlad letar jag efter Farmor eller Farfar. Min blick stannar på Farfar som förtvivlat håller om Farmor som gråter tyst mot hans bröst. Jag saktade ner, de hade inte sett mig än. Jag letade efter Lily, men jag kunde inte se henne någonstans. Jag går sakta fram men stannar igen när en kvinna i sjukhuskläder kommer fram och pratar med farmor och farfar. Farfar nickar långsamt och pratar med kvinnan. Farmor bara gråter, hon kan väl inte vara död? Hon får inte vara död, eller, hon kan inte vara död. Plötsligt ser farmor upp och tittar rakt på mig.
"Madison." Ser jag henne säga, men jag hör henne inte. I huvudet spelar jag upp, om och om igen vad det är hon kommer att berätta. Att Lily är död, att Lily har skadat sig, att hon måste amputera eller att hon håller på att opereras. Farmor kommer fram till mig och drar in mig i hennes famn i en kram men jag kan inte krama henne tillbaka.
"Vart är Lily?" Frågade jag utan att se på henne samtidigt som min blick fortfarande letade efter henne. Farfar kommer nu fram och möter min blick.
"Det har hänt en olycka." Sa han tungt.
"Vart är Lily?" Frågade jag igen, med en kall röst, rädd för att bryta ihop.
"Hon ligger där inne, men Ma..." Började farmor och pekade mot en dörr men hinner inte avsluta fören jag snabbt går mot dörren. Genom fönstret ser jag henne ligga i sängen, med slangar genom näsan.
"Lily!" Skrek jag rätt ut och öppnade snabbt dörren och springer fram till henne.

Hennes hy är blek, hennes kind är sårigt och hon har ett jack i pannan som de har sytt.
"Gumman, Lily, vakna." Snyftade jag.
"Madison." Säger farmor bakom mig. Jag vände mig om och såg på dem med tårar i ögonen.
"Vad är det som har hänt? Varför vaknar hon inte?" Farmor gick fram till mig och tog tag i mig.
"Lily blev ledsen och upprörd i skolan och skulle springa över vägen, men hon såg inte bilen..." Jag skakade oförstående på huvudet.
"Ledsen? Upprörd? Varför var hon det? Hon skulle aldrig springa över vägen utan att se sig för. Varför ringde de inte mig?"
"De försökte men fick inte tag på dig, så de ringde till mig." Säger farmor och då kom jag på att jag hade lämnat telefonen i bilen medan jag var och besökte Nathans mamma. Jag satte mig på sängkanten med en hand på pannan.
"Varför var hon ledsen?" Snyftade jag och såg på Lily som låg med slutna ögon. Hon såg nästan död ut.
"Hon hade blivit retad av några äldre barn." Sa farmor försiktigt. Inom mig vaknade ilskan.
"Men, hon kommer klara sig? Eller hur?" Jag såg desperat upp på farmor och farfar.
"Läkarna vet inte, hon ligger i koma just nu. Men dem gör allt vad dom kan, Madison för att Lily ska vakna igen. Jag höll en hand över munnen och knep ihop ögonen. Jag känner farmors hand tröstande smeka min arm. Det här händer inte, det måste vara en mardröm. Jag kan inte förlora henne.

Efter några timmar på sjukhuset är min kropp tung och trött, efter att ha pratat med läkarna berättar de om hennes inre skador och risker. Jag förstår knappt hälften av vad de säger, men jag förstår att hon måste opereras och de hoppas på att hon ska vakna. Farmor och farfar har lämnat sjukhuset men jag är kvar med Lily, utifall hon skulle vakna vill jag inte att hon ska vara ensam. Jag låg bredvid henne i sängen och höll om henne, jag vilade min haka mot hennes huvud och smekte försiktigt hennes hår. Medan jag ligger bredvid henne knackade det försiktigt på dörren och in kommer en sjuksköterska.
"Hej, jag måste tyvärr be er att gå. Besökstiden är slut och vi ska förbereda henne för operationen imorgon. Men du är välkommen att komma tillbaka imorgon bitti." Jag nickade.
"Okej." Svarade jag med en hes röst, sköterskan log varm och lämnade sedan rummet. Jag satte mig upp i sängen och reste mig sedan upp. Benen kändes vingliga och rummet snurrade. Huvudet värkte efter alla timmar jag legat bredvid henne och gråtit, tårarna  måste vara slut snart. Jag vill inte lämna henne ensam här, det tar emot att jag måste gå för en del av mig skriker åt mig själv att stanna.