IRREPLACEABLE

~Del 43~

~Madisons perspektiv~

Jag skrattade högt tillsammans med Kevin och ser upp på Nathan, men han skrattar inte och han möter inte min blick. Mitt skratt dör ut och jag ser att han spänner blicken på något.  Jag följer hans blick och stannar på en kille jag aldrig hade sett förut som stod lutad mot husväggen med händerna i fickan och en cigarett i munnen. Jag bet mig löst i läppen och såg på Nathan igen.
"Nathan?" Sa jag tyst och han släppte blicken från killen och såg ner på mig. Det var något underligt i hans blick, något som jag inte kunde tolka. Han såg tillbaka på killen och snabbt tillbaka på mig igen. Han drog in mig i hans famn och gav mig en snabb kyss på pannan.
"Jag ska, eller, jag kommer snart." Orden ramlade ur munnen på honom och jag följer hans ryggtavla  med blicken när han går fram till killen. Killen säger något och sedan omfamnar de varandra i en kram. De kramade om varandra länge och under de sekunderna kunde man se att de har ett speciellt band tillsammans, en relation som jag aldrig har sett honom ha förut. Jag kom på mig själv med att bara stå och stirra tomt på dem. De började gå bort mot skogen och när jag inte längre kunde se dem längre vände jag mig om till resten av gästerna och pratade med dem och hälsade dem välkomna.

Tiden gick och Nathan hade inte kommit tillbaka än, folk hade välkomstdrinkar i händerna men som snart hade druckits upp. Jag stod och kollade runt ifall jag skulle se honom men istället ser jag Lily och hon ser mig, hon skiner genast upp och kommer springandes till mig. Vi kramade om varandra, sedan tar vi varandra i hand och går till pappa som står och pratar med några personer och jag låtsas vara med i konversationen, men istället är mina tankar någon annanstans. Plötsligt känner jag någon som tar tag i min hand och jag vänder mig fort om, bakom mig står Nathan och bredvid honom står killen. Nathan lägger en arma runt mig och ser på mig.
"Madison, jag vill att du ska träffa Nicolas." Jag kollade på Nathan med stora ögon och sedan på Nicolas. Är det han som står framför mig? Jag har bara hört historier om deras vilda dagar tillsammans, hur han har varit som en bror för Nathan, hur han räddade  hans liv och nu står han framför mig. Jag kunde inte hålla mig utan släppte Nathan och gick fram till Nicolas och kramade om honom. Först blev han lite chockad men ganska snabbt efter kramade han mig tillbaka. Efter jag kramat om honom släppte jag inte blicken.
"Äntligen får jag träffa dig, du anar inte hur många historier jag har fått höra om dig." Ett flin växte på hans läppar.
"Då hoppas jag att han berättat de milda historierna." Vi alla började skratta.

Det var dags för middagen och vi alla var nog riktigt hungriga. Jag satt bredvid Nathan och trots att jag var så hungrig kunde jag inte äta. Jag kollade ut över alla gäster, alla som var här idag är här för vår skull. De har kommit hit för att fira oss, att tänka så gör mitt hjärta varmt. Jag kände Nathans hand stryka min rygg, jag kollade upp på honom och möttes av en lätt puss,
"Hur är det, ångrat dig?" Jag flinade och lutade mitt huvud mot hans axel.
"Är det inte fantastiskt, att alla är här för vår skull?" Han nickade.
"Sen har inte Sam släppt blicken från Nicolas sen han kom in i rummet." Sa jag och kollade upp på Nathan och väntade på hans reaktion. Ett retsamt flin växte på hans läppar och han såg ner på mig.
"Jag tror faktiskt att de skulle passa bra ihop, hon är ju tuff och jag tror Nico behöver en sån brud." Jag skrattade.
"Brud? Hon är snarare en gudinna eller nått." Vi båda började skratta med avbryts av att någon plingade med glaset. Alla gästerna och jag och Nathan blev tysta och då reste sig pappa upp. Han började dra obekvämt i kläderna och kollade på mig.
"Ja. Hej alla." Han lät en aning darrig på rösten men han harklade sig och mötte sedan min blick.

"För snart tjugotvå år sedan förändrades mitt liv helt och hållet, när jag fick veta att vi skulle få dig bubblade olika känslor inom mig, jag var exalterad, förväntansfull men livrädd. När jag fick veta att du skulle bli en liten flicka kunde din mamma inte sluta gråta på hela kvällen utan låg och kollade i massor av kataloger på olika klänningar till dig och hon beställde hem klänningar som du skulle kunna ha tills du blev femton år. När jag äntligen fick hålla dig i min famn tog du tag i mitt lillfinger och såg upp på mig med dina stora ögon tog du andan ifrån mig och sen den dagen har jag hållit andan för jag har varit rädd om dig, när du har ramlat och slagit dig, när du har varit rädd, när du varit ledsen. I flera år har jag hållit andan, för du är ju trots allt min lilla tjej. Men nu för första gången på tjugotvå år kan jag andas ut, för jag vet att han kommer att ta hand om dig. Jag vet att ni kommer göra varandra lyckliga och ta hand om varandra. Så nu är det din tur att hålla andan Nathan, för annars kommer du få ta ditt sista andetag." Alla började skratta, ett flin växte på pappas läppar. "Du kommer alltid att vara min lilla prinsessa, du kanske ha hittat din prins men kom ihåg att jag alltid kommer att vara din Kung." Tårarna rann från mina kinder samtidigt som vi alla skrattade. Jag menade ett "jag älskar dig" till honom och vi alla började applådera.