IRREPLACEABLE

~Del 55~

Jag vaknade, men jag kunde inte öppna ögonen. Jag hör något, men jag kan inte förstå vad. Det är för ljust för att jag ska kunna öppna ögonen. Jag rör på mig, men jag står helt stilla, men jag står inte utan jag ligger ner. Jag försöker sätta mig upp men min kropp är för tung och plötsligt så öppnas mitt öga, men det är inte jag som gör det. Jag ser en kontur av en människa ovanför mig. Sedan öppnas det andra ögat. Jag hör röster igen, det är en man. Sedan en kvinna. Men jag hör bara mummel. Sedan hör jag Owen, jag hör inte vad han säger jag kan bara höra att det är hans röst. Jag öppnar försiktigt munnen, försöker säga hand namn men min mun är torr och ut kommer bara en liten suck. Jag provar öppna ögonen, det är ljust, jag ser lamporna i taget och de rör på sig. Det är så suddigt, men sedan ser jag owens ansikte som kollar på mig. Han säger något men jag hör bara mummel. Jag blundade hårt och öppnade ögonen igen, försökte se klart och läsa av hans läppar. "Stanna kvar." Säger han, upprepade gånger, sedan ser jag en man som ser på mig, han ser ut som en dockor. Sedan inser jag att jag ligger ner, och det kör mig, men jag vet inte vart. Jag lyfter på huvudet för att försöka se mer men allt blir bara suddigare och sedan blir det svart.

Det sista jag minns är att jag tittar Khalil i ögonen och det ända jag ser är ondska i hans blick. En svettdroppe rinner ner från hans tinningar och överläpp. Ådrorna på hans händer och armar ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst. Han tar upp ett järnrör som ligger på backen och kastar med den i luften framför mig samtidigt som han ser på mig med en retsamt flin. Han höjer röret, går fram till mig och svingar den mot mig, jag blundar och känner det kalla röret träffa min mage. Luften ur mina lungor försvann och jag kippade efter luft. Efter slag efter slag blev varje andetag mer ansträngande, varje slag blev allt hårdare och allt jag kunde göra var att skrika. Jag kunde inte försvara mig, mina armar var fastbundna samt mina ben, allt jag kunde göra var att be att resten av killarna lever och att Madison är okej, att Khalil inte fått för sig att göra något dumt.
Han skriker och slår, skriker och slår. Tillslut kan jag inte längre öppna mina ögon.

Jag kände solens strålar värma upp min kind, jag öppnade långsamt ögonen och ser mig om. Jag ligger i ett litet rum, solens strålar smyger sig förbi springorna i persiennen. Jag ser ner på mina armar där massa slangar och sladdar sitter och som leder till olika maskiner. Jag konstaterar att jag har två armar och två ben så jag är relativt hel. Jag hinner inte tänka mycket mer innan dörren öppnas och in kommer en man, han bär en vit rock och är ganska kort, olivfärgad hy, mörkt hår och stora ögon. Han ser ner i sina papper och kollade sedan upp på mig med en överraskande ansiktsuttryck.
"Du är vaken?" Han sätter sig på sängkanten och ser ner i papperna igen.
"Mitt namn är dr Shamun och du ligger på Damascus Hospital, minns du något av vad som har hänt, Mr Smith?" Jag nickade lätt på huvudet men slutade genast då en ilande huvudvärk for genom huvudet. Dr Shamun nickade lätt och tog fram sin ficklampa ur rocken och lyste mig i ögonen. Sedan kollade han på apparaterna och ner i papperna igen. Efter en stunds tystnad kollade han på mig.
"Du har haft tur, Mr Smith. När du kom in förra veckan var du knappt vid liv." Jag skakade lätt på huvudet.
"Förra veckan? Hur länge har jag varit borta?" Han satte dig bredvid mig med ett lugn i hans ögon.
"Du har varit här i en vecka, du kom in förra tisdag,  natten till onsdag med allvarliga skador. Vi var tvungna att operera dig för att kunna rädda dina lungor och hjärta framför allt. En operation som varade i ungefär tio timmar, sedan har vi bara väntat på att du ska vakna upp. Du har även tre brutna revben efter slagen med järnstången som kan göra det svårt att andas eller djupa andetag och du kommer vara väldig öm där. Du har även en brutet nyckelben på vänster sida..." han tog en paus och såg på mig. Jag stirrade tomt ner i mina händer och förste ta in allt han sa.
"jag skulle kunna fortsätta på listan, men vi behöver inte ta det nu och jag kommer att besvara alla dina frågor. Du kommer att klara dig och förhoppningsvis kommer du slippa större komplikationer om läkningen går som den ska. Men du ska veta att du är lyckligt lottad, du har haft en skyddsängel" Den sista meningen fick mig att reagera, det var som att spola tillbaka i en film. Jag minns att jag ser en sista gång på Khalil innan han ger mig det sits och avgörande slaget, jag ser någon bakom honom och det är då jag ser henne, Madisons mamma, hennes varma ögon. Hon sträcker ut hennes arm mot mig och hon säger något, jag hör inte vad. Men hon står nu bakom mig och jag känner hennes hand på min axel och sedan får jag slaget i magen .