IRREPLACEABLE

~Del 27~

Pssst, bild på Lily. ☝🏼

Några dagar efter nyårsafton var Nathan tvungen att åka tillbaka och ännu en gång stod jag ensam i det enorma huset, Lily skulle få sova över hos pappa och det är första natten utan Nathan. Jag har gråtit i flera timmar, men inte så Nathan såg det, för det skulle bara bli  jobbigare så. Samma sekund jag inte kunde se bilen bröt jag ut i gråt, jag trodde det skulle bli lättare när han skulle åka tillbaka den här gången men det blev svårare.

Jag satte mig i sängen med en stor burk med chokladglass och kollade på bröllopsteman samtidigt som jag grät högt. Jag började kolla på bröllops videos där folk gifter sig vilket gjorde att jag grät ännu mer. Min telefon började ringa och utan att se vem det var höll jag telefonen mot örat.
"Hallå?!" Sa jag och snyftade högt och stoppade in en alldeles för stor sked med glass i munnen.
"Hallå?" Hörde jag Emma svara osäkert. "Jag antar att han har åkt nu?"
"Ja, och nu kollar jag på bröllops videos och äter glass så nu kommer jag att se ut som en gris bröllopsklänning!" Säger jag och avslutar i ett pipigt grin.
"Du kommer inte se ut som en gris, skärp dig. Vet du vad, du får inte planera ditt bröllop utan mig och Sam, vi kommer."
"Kan ni ta med mer glass?" Säger jag och kollade in i den tomma glassburken.

Efter bara några minuter kommer Emma och Sam in i sovrummet med en glassburk.
"Du ser förjävlig ut." Sa Sam och räckte mig glassen.
"Tack, du ser själv väldigt mager ut, glass?" Frågade jag och stoppade in en sked i munnen.
"Nej, tack. Det är bra." Sa Sam med en rynka mellan ögonbrynen. De satte sig på varsin sida av mig och vi kollade på skärmen på datorn och de lutade deras huvuden mot mig.
"Jag vill också gifta mig." Sa Emma och drog en djup suck.
"Vart ska ni gifta er? Hade ni tänk i kyrkan eller?" Frågade Sam.
"Vi har sagt att vi inte ska ett jättestort bröllop, men vi ska gifta oss i kyrkan och vi tänkte bjuda vänner och familj, vi tänkte att vi ska gifta oss till sommaren, när Nathan har kommit hem."
"Det blir tajt, du vet att det ä mycket jobb att planera ett bröllop?" Sa Emma och jag mötte hennes blick.
"Jag vet... Det är bara det att jag har i hela mitt liv planerat hur mitt bröllop ska se ut, vad det ska vara för mat och blommor. Nathan säger att han litar på mig, för han vill inget annat än att göra mig glad och om det gör mig glad om jag vill ha Rosa rosor eller gula tulpaner så får jag ha det!" Tårarna började rinna igen.
"Gumman då, vi hjälper dig!" Säger Emma och kramar om mig.
"Snälla, inte gula tulpaner." Sa Sam, det fick mig att skratta och torka bort tårarna.
"Jag vill bara att allt ska bli perfekt, jag har planerat det här i så många år och nu händer det faktiskt."
"Vi vet, så därför hjälper vi dig, vi kommer göra allt vi kan för att det ska bli perfekt för det ska det." Säger Sam.
"Jag älskar er." Snyftade jag och Emma pussade mig på kinden.
"Vi vet." Säger de i kör.

Några veckor efter att Nathan åkt försöker jag och Lily komma tillbaka till våra gamla rutiner och vardag där det bara var hon och jag. Det är svårt att anpassa sig, doften av honom har försvunnit och det är som om han inte har varit här samtidigt som allt påminner om honom. Jag stod i köket och diskade, för det är det ända som håller mig sysselsatt när jag är ledig från jobbet och Lily är i skolan, diska och städa. Jag stod i min drömvärld, spelade upp i huvudet hur vi dansade bröllopsvalsen men avbryts av att i tanken ser jag Nathans mamma sitta ensam i hennes rum på hemmet. Genast fick jag en klump i magen, Nathan tycker det är svårt att hälsa på hans mamma. Han klarar inte av att se henne sakta sluta minnas. Hon fick diagnosen för snart ett halvår sedan, ibland är hon tillbaka flera år i tiden när jag och Nathan gick på High school, ibland kommer hon tillbaka men det händer mer och mer sällan. Jag kollade på klockan, Lily slutar inte skolan förrän om två timmar. Jag gick till hallen och drog på mig jackan och skorna och satte väskan över axeln och satte mig i Bilen.