IRREPLACEABLE

~Del 32~

~Madisons perspektiv~

Jag la igen boken och kollade på Lily, hon såg upp på mig med sömniga ögon och log. Jag log varmt tillbaka och smekte försiktigt hennes kind.
"Godnatt, jag älskar dig." Sa jag och pussade hennes kind.
"Jag älskar dig med." Svarade hon och gäspade stort, jag släckte lampan innan jag lämnade rummet och stängde dörren försiktigt bakom mig. Klockan hade börjat närma sig halv nio och jag gick tillbaka ner till köket. Lily har fått varit hemma nu i några veckor och ska börja i skolan igen om två dagar, hon kommer få prata med en kurator och jag har fått haft många möten med lärare och föräldrar. Jag och Lily har även pratat mycket om vad som har hänt, men det som krossar mitt hjärta är att hon inte har velat berätta för mig för att hon inte vill göra mig ledsen. "Eftersom att du redan är ledsen och längtar efter Nathan." Säger hon.

Jag plockade undan disken och leksakerna som låg i vardagsrummen innan jag tillslut kunde slappna av. Utanför regnade det och snön hade långsamt börja tina och man kunde känna att våren snart är här, vilket känns helt fantastiskt efter en svår och jobbig vinter, sen vet jag vad sommaren har att erbjuda och nu när jag får spendera den med Nathan igen. Jag gick upp till mitt sovrum och in till badrummet. Jag klädde av mig kläderna och ställde mig i duschen.

När jag var klar ställde jag mig framför spegeln och borstade tänderna. Jag granskade mig själv i spegeln och la huvudet på sne. Mitt hår hade blivit längre och var ungefär till under brösten och såg trött och livlöst ut, eller så är det jag som ser trött och livlös ut. Jag drog ut en låda och tog upp en sax, jag kollade först på saxen sedan på mig själv igen. Det här är verkligen en dålig idé, jag borde verkligen inte göra det här och därför är jag dum nog att göra det här. Jag tog tag i mitt hår och sedan saxen och klippte av första slingan. Hår föll ner på golvet runt mig och jag fortsatte att klippa.

När jag var klar stod jag och kollade på mig själv med saxen i handen. Mitt hår hade blivit flera centimeter kortare och slutade nu vid nyckelbenen. Håret hade börjat torka och mina lockar kom fram. Jag trodde att det skulle sluta i ett kaos, men slutresultatet blev överraskande nog bra. Det korta håret formade mitt ansikte bra och fick mig att se vuxnare ut och mindre livlös. Men framför allt så såg jag exakt ut som min mamma när hon var i samma ålder som mig. Jag log nöjt och la ner saxen och gick tillbaka till mitt sovrum och bytte om till min svarta silkespyjamas och la mig ner i sängen och såg upp på taket där skuggorna av dansande regndroppar spelades upp. I bakgrunden hördes regnet och fick mig att varva ner och tillslut somnade jag.

Jag vaknade av ett ryck och satte mig upp i sängen, jag kollade på klockan som visade halv tolv. Jag hade bara sovit i någon timme men det kändes som att jag blundat några sekunder. Utanför regnade det fortfarande. Jag suckade tyst och la mig ner i sängen för att somna om men just när jag ska stänga ögonen lyser hela mitt rum upp i ett vitt ljus. En rysning går genom kroppen och gör att jag får gåshud, jag satte mig upp i sängen och kollade försiktigt ut genom fönstret. Jag ser en bil på vägen som stannat utanför mitt hus, men mörkret och regnet gör att jag inte kan avgöra vem bilen tillhör eller om jag ens vet vem det är bilen tillhör.

Jag reste mig upp och gick tyst fram till sovrumsdörren och la örat mot dörren och lyssnade efter ljud men kunde inte höra något mer än mitt hjärta som höll på att hoppa ur bröstet på mig. Jag öppnade långsamt dörren och gick ut från det trygga sovrummet. Ibland önskar jag att jag var ett barn igen och kunde lämna de läskiga uppgifterna åt vuxna så jag slipper göra det här. Jag var påväg ner för trappan när jag hör ytterdörren långsamt åka upp. Jag stannade och la skräckslaget en hand över munnen. Jag stod tyst och lyssnade efter ljud och ett plötsligt dovt ljud av något tungt som träffade golvet fick hela mig att rycka till. I kroppen växte adrenalinet, jag började räkna tyst för mig själv för att våga gå det sista trappsteget och se vem det var som tagit sig in i mitt hus.
"Tre... Två... Ett." Viskade jag och gick det sista trappsteget och kom in i hallen. Jag vände mig direkt mot dörren och såg på och mötte de mörka ögonen. I huvudet försökte jag förstå vem som stod framför mig. Min blick vandrade ner på hans läppar, sedan ner mot halsen och tillslut fastnade min blick på hans arm som var i en mitella. Jag rynkade ögonbrynen och mötte hans blick igen.
"Nathan..." kom en hes viskning ur mig.
"Vad har hänt?" En väska låg på golvet om troligtvis orsakat dunken och en andra väska hade han runt andra axeln som han lät glida av honom. Han såg tyst på mig och bet sig i kinden och jag såg hur han spände hela sin kropp. Hans läpp började darra och jag kunde se tårar, en efter en rinna ner för hans ansikte och han kollade ner för att dölja det. Jag gick fram till honom och la en hand på varsin sida av hans ansikte och försökte få ögonkontakt med honom men han undvek min blick.
"Nathan." Sa jag tyst och försökte få han att se på mig, inom mig växte oron och jag såg på honom hur paniken började växa så jag försökte låta så lugn jag kunde fast jag egentligen ville skrika för att få honom att se på mig och prata med mig. Men istället drog han in mig i hans famn och han höll hårt om mig, hans kropp skakade och i mitt huvud försökte jag själv förstå och komma på vad det är som händer och vad han gör här, för han ska inte komma hem förrän om någon månad, är han skadad? Var är det som har hänt egentligen?