IRREPLACEABLE

~Del 48~

Efter en stund gick jag ut från vardagsrummet och upp på övervåningen, dörren till Lilys rum var stängd så jag fortsatte och gick sedan in till vårt sovrum. Jag gick fram med tunga steg till sängen och satte mig på sängkanten och väntade på att Madison skulle komma tillbaka.
Jag börjar tänka på allt, oss, Lily, barnet. Jag kommer att missa allt, de första månaderna, det första ultraljudet, shoppandet.

Våra drömmar och planer vi har pratat om är helt förstört och det kommer aldrig att uppfyllas. Jag kommer inte kunna hålla om henne när hon är rädd, kyssa henne när hon behöver kärlek. Jag kommer inte känna barnet sparka första gången men framför allt kommer jag inte få uppleva det med henne. Jag vet att jag har gjort henne riktigt besviken, rädd och hon känner sig ensam. Jag önskar att jag skulle kunna göra något annorlunda. Inte nog med att jag inte kommer få uppleva alla de här underbara sakerna med henne, hon kommer få göra det ensam och om någonting händer medans jag är borta är inte jag säker på att hon någonsin kommer ta sig upp ur sängen igen.

Jag drog händerna genom håret och reste mig upp från sängen för att se efter om hon hade somnat, men samma sekund öppnades dörren och in kom Madison. Hon stängde den tyst bakom henne, sedan ställde hon sig mot mig med armarna i kors och utan att säga någonting. Jag var lika tyst och stod och kollade skamset ner i golvet. Efter en stunds tystnad suckade hon högt och jag kollade försiktigt upp på henne.
"Jag önskar verkligen att jag slapp åka." Viskade jag. Hon såg inte på mig utan såg ner i golvet, jag försökte närma mig henne men så fort min hand nuddade försiktigt hennes backade hon.
"Du sa att jag inte skulle behöva gå igenom det här ensam. Du lovade mig att det var sista gången du åkte. Vi har gått igenom det här förut, men sist du åkte förlorade jag dig nästan, jag förlorade ett barn, vi förlorade mer på det än vad vi vann." Jag höll andan, försökte säga något men inget kom ur mig.
"Det är inte ens värt att bråka om det, för vad än jag säger kommer du ändå att åka." Hon såg sakta upp på mig med blanka ögon. Jag försökte igen att ta hennes hand men hon drog snabbt bort den, hon la armarna i kors och vände sig bort från mig för att för dölja hennes tårar. Jag hör hur hennes andetag blir hackiga och korta. Jag biter hårt ihop kinden och går fram till henne.
"Snälla låt mig vara." Snyftade hon. Jag tar tag i hennes arm men hon försöker slingra sig ur mitt grepp.
"Släpp mig." Säger hon och vrider bort sitt huvud ännu mer från mig.
"Kan du snälla se på mig."Säger jag med en hopplös ton och försöker dra henne närmare mig men hon stretar emot.
"Släpp mig!!!" Hon nästan skriker ut orden, då drar jag henne in i min famn och håller hårt om henne för att trycket ska få henne att lugna sig.
"Släpp mig! Släpp mig! Jag hatar dig!!!" Skriker hon gråtandes. Jag lägger en hand på hennes huvud och tryckte hennes huvud mot min hals när hon tillslut slutar streta emot och börjar istället att bara gråta högt. Hennes armar håller om min nacke och jag står bara och håller om henne och låter henne gråta ut.

Efter att vi stått och hållit om varandra släpper jag försiktigt henne och ser ner på henne, jag lägger försiktigt en hand på varsin sida av hennes huvud och ser på henne. Hennes ögon är rödsprängda, hennes hy är blek men hennes kinder och näsa är röd.
"Förlåt... Jag borde inte ha sagt så, jag hatar inte dig." Viskade hon hest. Jag la huvudet på sne och drog bort en slinga från hennes ansikte till bakom örat.
"Det är okej att vara arg, vi alla bli lite arga ibland. Men du vet vad som får mig lugnt när jag är arg?" Hennes mungipor ryckte till och ett litet leende växte på hennes läppar och hon nickade, jag log och böjde mig långsamt framåt tills våra pannor möttes.
"Jag är inte bara arg, Nathan. Jag är sårad och livrädd." Jag strök bort en tår från hennes kind med min tumme.
"Jag vet, jag är också det." Viskade jag tillbaka, då kollade hon på mig och suckade smärtsamt. Mina läppar rörde sig långsamt närmare hennes men stannade när vi bara var millimeter från varandra. Hon lägger en hand på min kind och sedan vilar hon den mot mina axlar.
"Allt jag vill, allt jag önskar är bara att du ska komma hem igen."
"Det vet du att jag kommer alltid att komma hem, på ett eller annat sätt."