IRREPLACEABLE

~Del 18~

~Nathans perspektiv~

Jag ställde ner min väska på min säng och såg mig om i rummet. Jag trodde aldrig det skulle bli så tungt att komma tillbaka när det här en gång var min flyktväg från verkligheten, men verkligheten är något jag vill tillbaka till, för den verkligheten finns Madison i.
"R-r-roligt a-a-att se d-d-dig." Hörde jag, jag vände mig om och Sean kom in i rummet. Jag log och vi kramade om varandra.
"Kul att se dig." Jag slog till han lätt på axeln och ett leende växte på hans läppar.
"Så du tog dig hit." Owen kom in i rummet och slog mig i ryggen. Jag slog han ännu hårdare och vi flinade vällt varandra, i samma sekund kom Liam in och alla började jubla och applådera.
"Håll käften, jag vet att ni egentligen ville bli av med mig. Men gissa vad, mina gener har spridit vidare för jag har fått en dotter!" Alla gick fram och kramade om honom och klappade honom i ryggen och gratulerade honom. Liam kom fram till mig med ett fånigt nöjt leende på läpparna. Han började leta i sin ficka och tåg upp ett kort och gav den till mig. På kortet står hans tjej och håller i ett litet barn.
"Hon heter Leah." Sa han och såg exalterat på mig, jag log och klappade till honom i axeln.
"Hon har dina ögon." Jag gav tillbaka kortet . Jag är glad att se Liam så glad. Sist jag såg honom hade jag han i min famn och han var nära på att dö, jag har aldrig sett honom så levande. Jag lämnade sovsalen och gick ut.

Jag hade glömt bort den heta värmen och torra luften, jag hade bytt ut den mot den friska luften. Jag gick och satte mig vid tältet med en kall vattenflaska i handen. Solen hade gått mer och stjärnorna lyste upp himlen, jag hade saknat den stjärnklara himlen. Jag hör någon sätta sig i stolen bredvid mig, jag kollade på Owen som tog en kling av hans öl, han såg på mig med en blick.
"Vad heter hon?" Jag rynkade ögonen och skrattade.
"Vad menar du?" Jag såg på några av killarna en bit bort som spelade fotboll.
"Jag känner dig Smith och du skulle gå raka vägen till vapenförrådet och rengjort vapen eller skjutit burkar istället för att sitta där inne. Så jag frågar igen, vad heter hon?" Jag kollade på Owen och sedan på killarna igen.
"Madison." Svarade jag.
"Madison... Hur är hon?" Jag kollade på Owen och flinade.
"Helt perfekt."

~Madisons perspektiv~

Sju månader, tre veckor och fem dagar kvar tills jag få se honom igen. Jag har fått höra hans röst tre gånger men bara en kort stund för teckningen har brutits eller han har varit tvungen att gå. En månad, en vecka och två dagar har han varit borta och det känns som en evighet. Det jobbigaste är nog att dölja det för Lily, låtsas som att allt kommer att bli bra när jag inte vet om det kommer att bli okej. Jag vet att hon är orolig, hon frågar mycket om honom, pratar så mycket hon kan när vi skypar, hon berättar hur mycket hon saknar honom och vad hon gjort i skolan. Det ända jag kan säga till honom är att han ska vara försiktigt.
Vi börjar långsamt men säkert komma in i våra rutiner igen, vi försöker anpassa oss.
Dagarna går långsamt, dagar känns som veckor. Det är som att vara ett barn som väntar på julafton, den eviga väntan. Jag är tillbaka till en vardag som består av mardrömmar och ensamma nätter.

Jag stannade bilen och stängde av den. Jags att en stund och kollade tomt framåt. Långsamt rörde jag mig utifrån bilen och gick fram till dörren. Jag knackade på och gick in.
"Hålla!" Ropade jag och drog av mig jackan.
"Vi är i köket!" Skrek Emma. Jag tog av mig skorna och gick in i köket. När jag kom in stod Emma och Sam och lagade middag. De såg på mig och båda log stort. Jag log men mitt leende försvann snabbt. Jag rynkade näsan och magen vred sig.
"Vad är det som luktar?" Jag höll en hand för näsan och munnen.
"Förlåt, jag är hundvakt åt mammas hund och han spydde förut."Sa Emma ursäktande. Jag vände mig om och sprang till badrummet. Jag öppnade toalett locket och hukade mig över och spydde. Jag knep ihop ögonen och önskade att det var över.

"Madison, är du okej?" Frågade Sam försiktigt. Jag drog bak håret och suckade.
"Jag är okej."
"Du ser inte okej ut, är du säker?" Sa Emma osäkert.
"Jag har mått dåligt några dagar bara." Jag reste mig upp och spolade toaletten. Jag lutade mig över handfatet och sköljde mitt ansikte med kallt vatten.
"Mår du ofta illa?" Frågade Sam.
"Mest på morgonen." Sa jag och torkade ansiktet.
"Och du är känslig för lukter?" Jag vände mig mot dem och de båda såg på mig.
"Jag antar det?" Sa jag och ryckte på axlarna. De kollade på varandra och gav varandra en blick jag inte kunde tolka, sedan kollade de på mig igen.
"Madison? Du tror inte att du kan vara, gravid?" Frågade Emma försiktigt.
"Eftersom du mår så illa." Fyllde Sam i.