IRREPLACEABLE

~Del 35~

~Nathans perspektiv~

Jag kollade mig om en sista gång innan jag tillslut tog modet till mig att springa. På andra sidan stod de och väntade på mig. Jag sprang så fort mina ben orkade bära, jag är bara några meter ifrån dem när jag plötsligt stannar. Allt runt omkring mig har stannat, som om någon har tryckt på paus, allt är pausat förutom jag. Jag ser mig om, ser lägret som står i lågor, folk som ligger döda på marken, blodfloden som rinner nedanför mina fötter. Bomber som lyser upp himlen. Jag tittar upp, men jag ser inte stjärnorna. Luften är tjock och torr från dammet och jag kan inte andas. Jag hör något som sprängs, ett dovt ljud är allt jag hör. Jag ser personerna framför mig, skrika och vifta med armarna. Någon har tryckt på slow motion. Jag ser hur de skräckslaget skriker mot mig, men det är mig de är rädda för. Jag kollade långsamt åt höger om mig och ser min arm som är utsträckt med pistolen i handen. Jag lyfter blicken och möter Seans stora och rädda ögon stirra på mig.
"Snälla Nathan! Gör det inte!" Ber han desperat. Jag försöker släppa pistolen men jag kan inte längre kontrollera min kropp. Jag ser på Sean.
"Spring!" Skriker jag men det är försent. Mitt grepp om pistolen blir hårdare och jag trycker på avtryckaren och jag ser Seans kropp falla handlöst mot marken, hans huvud slår i backen och blodet från hans kropp träffar mig.

Jag satte mig upp i sängen och försökte desperat få luft. Svetten rann från min kropp och hela jag skakade. Jag såg mig om och jag är kvar i sovrummet. Jag gömmer ansiktet i mina händer och färger andas lugnt. Jag vänder mig om för att se om Madison sover men flyger upp i sängen när jag ser Sean stå vid sidan av sängen med pistolen riktad mot Madison som sover djupt.
"Snälla, Sean gör det inte!" Ber jag honom.
"Du dödade mig, Nathan." Min läpp började darra.
"Snäll. Jag ber dig!" Min röst blir allt mer desperat, Sean ser på mig och ett leende växer på hans läppar, ett omänskligt leende som inte slutar växa utan blir allt mer ondare och obehagligare.
"Du mördade mig." Hans ord ekade i hela rummet och millisekunder senare hörs ett högt och öronbedövande ljud. Blod från Madison har sprutar upp mot väggen, hela sängen och mig. Jag skriker, och jag skriker högt samtidigt som jag gråter.

Jag flyger upp från sängen och springer in till badrummet. Utan att klä av mig ställer jag mig i duschen och slår på vattnet. Jag slår mot min kropp samtidigt som jag kniper ihop ögonen för att få bort blodet. Jag lutade pannan mot det kalla kaklet och försöker få kontroll över mina hackiga andetag när jag känner två armar runt mig. Jag vänder mig om och ser ner på Madison som ser levande och lugnt upp mig. Hon lägger huvudet på sne och lägger en hand på min kind. Vattnet från duschen träffade hennes ansikte men hon stod kvar och såg på mig.
"Det var bara en dröm, du är hemma. Det är okej." Säger hon lugnt och det var allt jag behövde höra. Hon drog sig in i min famn och jag kramade tillbaka henne.

~Madisons perspektiv~

Efter att ha hittat Nathan i duschen och efter många om och med följde han med mig tillbaka till sovrummet. Jag vet inte vad det var han drömde om, men jag kunde se hur skräckslagen hela han var, på hans kropp och i hans blick. Jag hade svårt att somna om, jag var orolig för honom och efter någon timme föll han i en orolig sömn. Klockan börjar närma sig halv tolv och han har fortfarande inte lämnat sovrummet. Allt är fortfarande en process, vi måste bearbeta det som hänt och ge honom den tiden han behöver. Men han nu kollar han på mig, pratar med mig och rör mig.

Jag började hacka lök när telefonen ringde, jag suckade tyst och torkade av mina händer på kökshandduken innan jag svarade.
"Hallå?" Svarade jag.
"Hej, gumman. " Svarade pappa från andra änden med en glad röst.
"Hej, pappa." Svarade jag lika glad och förvånad över hans glada humör.
"Vill ni komma på middag hemma hos mig ikväll, jag har stora nyheter jag vill berätta!"
"Ja, absolut. Visst." Svarade jag och log för mig själv.
"Perfekt, middagen är klar vid sju!" Sedan la han på, av någon konstig anledning log jag dumt för mig själv. Jag har verkligen inte hört pappa så glad på, flera år. Han lät som pappa igen, som om vår pappa äntligen kommit tillbaka.