IRREPLACEABLE

~Del 31~

~Nathans perspektiv~

Efter en lång dag kom vi äntligen tillbaka till lägret, och alla var hela. Vi hade fått i  uppdrag att åka till östfronten i en by där de hade varit oroligt  för att kolla läget när det plötsligt dyker upp fem okända bilar och försökte skjuta ner allt som stod i deras väg. Vårt  uppdrag blev plötsligt att skydda alla invånare i den lilla byn. Men allt jag kunde tänka på var att hålla alla mina soldater vid liv och få med alla hem igen, hela och rena, okej de är motsatsen av ren men de är i alla fall hela.

Vi började lasta ur våra bilar, solen höll på att gå ner och en kall vind träffade mitt ansikte.
"Bra jobbat idag, Smith. Du har inte tagit ihjäl någon ännu." Sa Louis och klappade mig på axeln. Louis kan man säga är ledare för en annan insatsgrupp. Så som jag är ledare för min grupp, man kan kalla oss för alfan och det är vi som ska skydda och vägleda våran flock.
"Jag trodde aldrig ni skulle klara er så bra." Skrattade Ben som är en alfa för en annan flock. Jag skrattade med dem men avbryts av att Brevkalle kom, vi kallade honom för det för det var alltid han som delade ut breven vi fått hemifrån, men även han som informerade oss om saker. Han började dela ut brev till alla som kommit med posten och när han kom till mig räckte han över några brev och kollade sedan på mig.
"Överse Harmer ville träffa dig, nu." Sa han med en darrig röst. Överste kan man nästan säga att han är alfarnas alfa.

Jag nickade och vände mig om och gick genast mot hans tält. Utanför drog jag en hand genom håret och försökte borsta bort det värsta dammet från mina kläder innan gick in. När jag kom in i tältet möttes jag av högar med papper och saker som stod där de inte borde stå, Överste Harmer vände sig om och mötte min blick. Hans ansiktsuttryck var kall och jag svalde hård, Jag visste inte vad jag  skulle förvänta mig.

Han stoppade en cigarett i mellan läpparna och kollade frågande på mig och höll fram cigarettpaketet.
  "Nej, tack." Svarade jag. Han tände cigaretten och satte sig vid skrivbordet.
"Sätt dig." Jag nickade och lydde honom.
"Jag ska vara ärlig, Smith. När Owen berättade att det var dig han ville ha som ersättare var jag till en början skeptisk. Jag vet inte hur pålitlig du är, hur du hanterar dessa situationer. Men han sa att jag skulle lita på honom och även dig. Så, brist på personal sa jag ja." Jag kände hur jag svalde hårt, min kropp var spänd och jag vågade inte slappna av, om det är någon gång i livet man verkligen inte vill göra bort sig så är det nu.
"Och jag är överraskad de här senaste veckorna." Jag vågade inte låta mig själv bli glad av det han sa, jag visste inte om det var en bra eller dålig överraskande känsla.
"Okej." Svarade jag och försökte låta så självsäker och rak som möjligt. Överste Harmer drog ett djupt bloss från cigaretten och blåste långsamt ut röken.
"Du har inte funderat på att utbilda dig vidare?" Jag blev överraskad över hans kommentar.
"Nej, eller, inte direkt." Svarade jag. Han granskade mig och nickade.
  "Vet du, Smith. Vi behöver fler som dig. Det är inte alla som skulle trotsa ett skottregn för att hjälpa sin kollega. Idiotiskt, men modigt."
"Tack, men jag gör bara mitt jobb." Svarade jag.

Han reste sig upp och gick runt sitt skrivbord så han han hamnade framför mig, han lutade sig  mot bordet.
"Har du familj?" Jag började fundera på vad han ville ha ut av det här samtalet, om det var för att han ville gräva sig in i mig och ta reda på allt om mig eller om han bara undrade.
"Det har väl alla, antar jag." Svarade jag och kollade upp på honom och mötte hans blick. Hans leende växte.
"Ja, det kanske är så." Jag nickade långsamt. "Du kan gå nu, jag ville bara kolla läget. Bra jobbat idag."
"Tack, överste." Jag reste mig upp och det gjorde även han.
"Snälla, kalla mig Marcus." Sa han och tog min hand. Jag log och skakade den.
"Okej, Marcus."

Jag slängde mig ner i den hårda sängen och slöt ögonen, i huvudet spelades dagens skräckscener upp i huvudet, scener som kommer att alltid att finnas kvar och fyller på min skräckfilm i huvudet. Men det är någon man lär sig koppla bort, man måste göra det för att klara av det här.