IRREPLACEABLE

~Del 36~

Hela min kropp sjönk ihop och jag började massera min tinning samtidigt som jag sköt ögonen. Runt bordet satt alla knäpptysta, Lily hade sprungit ut och nu sitter pappa och väntar på ett svar från mig. Jag kollade långsamt upp på honom och mötte hans blick, sedan kollade jag på Carrie som undvek min blick. Nathan sköt ut stolen och jag kände hans läppar mot min kind.
"Jag går efter henne." Sa han och lämnade rummet. Jag suckade tungt.
"Pappa, lyssna... Jag ser, jag ser dig och hur du har kommit tillbaka till att vara vår pappa och jag är glad för din och Carries skull och att ni ska starta upp företaget igen. Det är verkligen fantastiskt. Men här måste vi båda vara vuxna och tänka Lily, vad som blir bäst för henne och inte för oss. Jag har tagit på mig ansvaret om henne, för hennes skull och inte för att jag vill ta henne ifrån dig och det vet du. Men du får inte ha för bråttom, hon är bara ett barn pappa och ena dagen kan du vara världens bästa pappa och måsta dag är du hemskaste personen, men barn är barn och att allt ska hända nu funkar inte riktigt. Det är nog nytt för henne att träffa Carrie och det här är ingen att göra mot dig Carrie, du verkar verkligen fantastisk." Carrie log mot mig och jag kollade på pappa igen. "Men jag kan inte prata för Lily, det är hon själv som måste ta det beslutet men vi kan inte stressa henne. Vi måste låta det här ta tid, det är en process. Vi kan börja med varannan helg, sen varannan vecka och känna efter vad som känns bäst. Men som sagt, jag vill inte stressa henne. Pappa, hon har nyss varit med om en olycka så snälla, ställ inte sådana krav av henne att hon måste känna att hon ska flytta."

Jags att tyst och kollade på pappa som undvek min blick utan kollade ner i tallriken istället. Jag såg på hur tankarna strömmade inom honom.
"Hon älskar verkligen dig pappa, och det gör jag också. Men jag är bara rädd att om vi går för snabbt fram att du inte klarar av det och börjar falla tillbaka till det dåliga." Pappa såg upp på mig och han såg inte glad ut.
"Men hon är för fan min egna dotter? Tänker du inte låta hennes egna pappa ta hand om hans dotter?" Frustrerat drog han ut stolen och lämnade köket, en hård smäll från en dörr fick både mig att Carrie att rycka till av det höga ljudet. Jag suckade.
"Det där gick ju bra." Muttrade jag.
"Ta det inte personligt Madison, han vill bara gå tillbaka till det vanliga så fort han kan men jag tycker du gör helt rätt och tänker på Lily." Jag mötte Carries blick och vi log mot varandra.

Jag är verkligen glad för pappas skull att han har hittat en kvinna som Carrie, hon verkar vara riktigt omtänksam och ordentlig person, någon som pappa kan behöva för att  hans vardag att funka.  Hon är verkligen vacker också. Efter en stunds tystnad kollade hon upp på mig.
"Så, bröllop snart?" Sa hon med exalterat leende på läpparna.

~Nathans perspektiv~

Jag öppnade ytterdörren och gick ut, jag såg mig om men kunde inte se Lily någonstans. Plötsligt stannar blicken på bilen där jag ser hennes huvud sticka upp i baksätet. Jag gick fram till bilen och knackade på fönstret. Hon kollade upp på mig och sedan ner igen. Jag öppnade dörren och hukade mig så jag kom i samma höjd som henne.
"Hej kompis." Sa jag, hon kollade försiktigt på mig och torkade bort hennes små tårar från kinden.
"Vill inte ni att jag ska bo kvar med är det för att ni ska gifta er. Jag lovar att jag sköter mig, ni kommer knapp märka mig, snälla jag vill inte flytta hit." Hon vred sig mot mig och  tårarna blev fler och jag såg paniken växa inom henne. Jag la huvudet på sne och tog hennes hand.
"Kom." Sa jag och hon hoppade ur bilen och jag drog in henne i min famn, hon lutade sitt huvud mot mig och hennes armar höll om mig. Jag avslutade kramen och sig på henne, jag torkade försiktigt bort hennes tårar med min tumme.
"Gumman, självklart du behöver inte flytta om du inte vill och det beror inte på att jag och Madison ska gifta oss. Kommer du ihåg, jag gav dig en ring och lovade att jag skulle ta hand om dig och du är ju min bästa vän." Lily nickade långsamt på huvudet.
"Dessutom så tror jag inte att varken jag eller Madison klarar oss utan oss, vem ska jag i så fall äta glass i tältet  i smyg med på söndagar?" Lily såg upp och sken upp i ett stort leende. Jag drog försiktigt bak hennes hår bakom öronen och kollade lite allvarligare på henne.
"Men jag vill att du ska lova mig en sak, Lily." Hon nickade och kollade tillbaka på mig. "Lova mig att alltid är ärlig mot mig, för om du är ärlig mot mig kan jag hjälpa dig, och om du nu är ärlig och säger att du inte vill bo med din pappa nu så ska jag hjälpa dig, okej?" Hon i nickade och vi kramade om varandra.

Bakom oss knakade gruset och jag vände mig om och såg Madison gå mot oss med bestämda steg, jag reste mig upp och mötte henne med min arm och drog in henne in i min famn och pussade henne på huvudet.
"Jag tror det är bäst att vi åker hem, eller vad säger du, Lily?" Säger Madison och de två ler mot varandra och Lily nickade.

Under bilresan hem satt vi alla tre tysta och lyssnade på radion. Jag sneglade försiktigt på Madison som satt med huvudet lutad mot rutan. Fjärilarna i magen började vakna till liv när jag granskade hennes profil, jag la min hand på hennes ben och hon såg på mig med ett leende, hennes ögon blev sagolika och glittrade av solens strålar som var på väg ner. Hennes hår var lockigt och glansigt, hennes fransar var långa och svarta och hennes läppar målade i en naturlig färg men som framhävde hennes läppar perfekt. För varje gång jag ser på henne blev jag bara mer och mer kär i henne, jag fattar inte hur jag klarade mig utan henne, eller att jag ens försökte. När vi gjorde slut för flera år sedan lät jag henne gå, för jag älskade henne. Jag lät henne gå för att skydda henne från mig och allt ont.

Hon la sin hand i min och jag sneglade försiktigt på ringen som prydde hennes hand, egentligen betyder inte den där ringen någonting för mig så länge jag bara får vara med henne. Men samtidigt är den som en symbol för vår kärlek. Jag kollade på vägen igen och tog hennes hand och kysste den passionerat, jag såg hur hon såg på mig i ögonvrån och jag ler.

Strax innan vi kommit hem började mörka moln ta plats på himlen och det började regna. Vi fick alla tre springa in till huset från bilen för att inte bli alltför blöta. Vi kommer in i huset och klockan har hunnit bli sent så Madison går direkt och lägger Lily, men först får jag en godnatt kram och puss innan de tillsammans går upp för trappan. Jag går in till vardagsrummet och ut på verandan och kollade ut över sjön. Regnet öste ner och det mullrade borta vid bergen vilket betyder att det kommer att bli storm i natt. Efter att ha stått där en stund och glott på regnet kände jag två armar runt min midja och Madisons läppar som kysser mig mjukt i nacken. En rysning går genom kroppen och jag känner hjärtat slå snabbare mot bröstet. Jag vände mig om och mötte hennes blick, hon kollade ner på mina läppar och bet sig själv i läppen när hon mötte min blick igen. Jag ler snett och böjer mig ner och mina läppar möter hennes, jag kysser henne och våra tungor möts och började ledsamt röra varandra. Jag tryckte hennes kropp närmare min och jag kunde nästan höra hur mitt hjärta höll på hoppa ur bröstet  mig. Hennes hand rör sig försiktigt från min axel och ner för armen och av ren reflex puttar jag bort henne och backade. Hon såg på mig med uppspärrade ögon.
"Förlåt, det var inte meningen." Pep hon. Jag såg på henne och försökte få bort känslan inom mig som växte, samma känsla som kom samma sekund som jag såg Sean dö i mina armar, en känsla som har suttit kvar och varje gång jag ser på min arm blir jag påmind om det som hände, men allt jag har kvar nu är ett ärr när Sean förlorade sitt liv. Mitt huvud blev tungt. Armen är fortfarande ett känsligt, även om det har blivit ett ärr och läkarna säger att såret och armen har läkt så känns den fortfarande som ett öppetsår. Jag blundade, räknade till tio i mitt huvud innan jag öppnade ögonen igen och känslan var borta. Madison såg på mig en sorgsna ögon och jag tog några steg fram och drog in henne i min famn igen.
"Förlåt." Sa hon med ansiktet nerborrat mot mitt bröst. Jag pussade hennes panna.
"Det är okej." Sa jag och hon såg upp på mig, vi vilade våra pannor mot varandra och i samma sekund hördes en hög smäll och hela sjön lyste upp av en blixt, hela Madison hoppade till.
"Fan helvetets jävla fan!" Sa hon och borrade ansiktet mot mitt bröst och höll om mig hårt, jag kunde inte unga från att le.
"Vi går in." Pep hon.

Den Kvällen slutade inte som jag själv kanske önskat, istället låg jag på golvet, i ett litet tält och jag har  två tjejer fastklistrad på varsin sida av mig, ingen ström i huset och en storm utanför. Lily hade kommit in livrädd och gråtandes av de höga smällarna och blixtarna som lyste upp rummet, Madison var minst lika rädd men försökte inte visa det så istället hamnade vi i Lilly rum på golvet i tältet. Jag hörde deras andetag bli långsammare och tyngre och tillslut blev deras andetag synkade och de sov båda med armar och ben på mig.

Jag ska vara ärlig, först var jag osäker på om jag någonsin kunde bli kär. Jag trodde inte på kärlek och ville aldrig uppleva det. Sen mötte jag Madison, hon visade mig var kärlek var och hur man älskar men sen lät jag den kärleken gå och sen när jag hittade den igen var jag rädd att tappa den igen. När jag fick veta om Madisons nya liv var jag osäker på om jag verkligen var redo, för ett hus, ett barn och henne. Om jag skulle tappa allt det där skulle jag kanske aldrig kunna klara av att resa mig igen. Men jag inser nu, kärlek handlar bara inte om att hitta och förlora, man måste våga chansa, våga prova och ge allt man har och jag inser nu efter att ha vågat chansa, efter att ha gett allt av mig att det är det bästa beslutet jag gjort i hela mitt liv. Jag inser nu att allt händer av en anledning.  Jag ser på Madison, sedan på Lily. Allt som har hänt, allt ont och gott har lett mig hit, hit till paradiset i ett litet tält på golvet med Lily och Madison runt mig.