IRREPLACEABLE

~Del 23-

Hela kvällen kändes som om jag vore i en sagovärld, att se Nathan framför mig var som att vakna upp i en dröm, overklig och jag visste inte om det var sant. Emma och Sam hade ställt sig på varsin sida av mig och Emma höll min hand och de kollade drömmande på ringen, ringen som jag knappt själv hunnit kolla på, jag var för upptagen att kolla på Nathan.
"Den är så vacker." Sa Emma med en lätt suck och la huvudet på sne.
"Du kan få en av mig om du vill." Sa Sam retsamt, Emma himlade med ögonen och räckte ut tungan, hon släppte min hand. Nathan såg upp och mötte min blick med ett flin, ett flin som fick min kropp att darra. Nathan stod och pratade med pappa, jag började hjälpa farmor att duka av middagsbordet. Nathan kom fram till mig och drog in mig i hans famn och jag sa inte emot utan följde lätt in i hans famn. Jag lutade huvudet mot hans bröst och drog in hans doft.
"Hur länge stannar du?" Frågade jag utan att se på honom.
"Några dagar i alla fall." Sa han med en suck. Jag bet mig i kinden men nickade bara.

Emma och Sam satt i soffan och åt upp all julgodis och såg på någon julfilm som visades på teven, Lily hade somnat i pappas knä på golvet runt alla hennes julklappar. Farmor satt och stickade och farfar satt i soffan och läste en tidning. Jag stod i köket och började plasta in all mat som blev över. Jag stannade upp och kollade ner på min hans som var så fint pryd med ringen, som sagt så kändes det som om jag vore fast i en dröm. Jag lyfte handen och granskade den när jag känner två armar runt min midja och Nathans läppar som kysser mig lätt i nacken, jag log dumt för mig själv och en rysning gick genom min kropp, jag vände mig och flätade ihop mina händer bakom hans nacke. Jag såg på honom och han ner på mig.
"Gillar du den, ringen alltså?" Frågade han och jag nickade.
"Jag älskar den."
"Det är mammas ring, men vi kan byta om du vill, det är inga pro..." Jag la mina händer på varsin sida av Nathans ansikte.
"Den är perfekt, okej?" Han nickade och sedan kysste han mig långsamt, vi båda log under kyssen.
"Hoppsan, jag ska inte störa!" Säger Farmor och fnittrar generat när hon går ut från köket.
"Jag tror vi ska gömma undan vinet för din farmor." Säger Nathan och vi båda skrattade.

Kvällen började lida mot sitt slut, jag hade sagt hejdå till Sam och Emma, farmor, farfar började bege sig mot hallen. Pappa bar upp Lily som fortfarande sov till hennes rum.
"Tack för idag hjärtat." Säger farmor och kramar om mig.
"Tack för maten." Sa jag och kramade sedan om Farfar.

"God jul på er, och grattis ännu en gång. Tänk att vi ska få planera ett bröllop!" Sa Farmor exalterat innan de lämnade huset. Jag vände mig om mot Nathan och slingrade in mig i hans famn. Pappa kom ner från trappan och kliade sig lätt i huvudet.
"Tack för att du kom." Sa jag och vände mig om mot honom. Han såg på mig och log. Jag har inte sett honom le på år.
"Tack för att jag fick komma." Sa han och utan att jag hade bett om en kram gick han fram och kramade om mig, vilket gjorde mig överraskad.
"Tack, Madison." Viskade han i mitt öra. Jag kollade på honom och log.
"Du har skött dig jättebra idag, pappa. Lily har verkligen varit fastklistrad mot dig." Han nickade instämmande.
"Om du vill kan du ju få hämta henne någon dag efter skolan och fika eller något." Hela pappa sken upp.
"Skulle jag kunna få göra det?" Frågade han häpet.
"Självklart, du är hennes, eller, du är vår pappa. Jag vet ju vem du är och Lily skulle verkligen uppskatta det." Pappa nickade och kramade om mig ännu en gång.
"Tack för allt gumman, vi ses snart." Han gick fram till Nathan och de skakade händerna och han gav en dunk i ryggen.
"Kul att se dig igen, Nathan." Sa pappa.
"Alltid kul att se dig också." Svarade han.

Pappa stängde dörren och hela huset stod nu tyst, jag vände mig om och såg på Nathan. Han stod lutad mot väggen och såg på mig med ett snett leende.
"Så, min framtida man, ska vi ta bort disken nu el.." jag hann inte avsluta meningen innan Nathan kommer fram till mig och lyfter snabbt upp mig i hans famn.
"Jag har en bättre idé." Sa han och gick upp för trappen.

Vi kom upp på övervåningen och båda var tvungna att hålla oss för skratt för att inte väcka Lily. Vi kom in till mitt sovrum och Nathan la ner mig i sängen och la sig sedan över mig. Kyssarna var långsamt och passionerade samtidigt som våra händer smekte på varandra. Nathan stannade upp och såg ner på mig, han log svagt och drog bort mitt hår från ansiktet.
"Jag har saknat dig." Sa han.
"Jag har har saknat dig också."
Vi började kyssa varandra igen och kyssarna började bli mer intensivare. Nathan drog av sig sin tröja och började kyssa mig ner mot halsen samtidigt som hans hand började smeka min mage, det fick min kropp att stelna still och allt kom tillbaka, barnet, mannen, Derek. Jag kämpade för att hålla tårarna inne och hålla kroppen stilla för att Nathan inte skulle märka något, det här skulle bli den perfekta natten. Nathan har kommit hem, han har friat till mig och det är dessutom julafton. Jag vill verkligen inte förstöra det här tillfället nu. Nathan kom upp mot mina läppar igen men slutade kyssa mig och kollade på mig.
"Vad är det?" Jag skakade på huvudet som svar, ihopp om att han inte skulle lägga mer energi på det men det gjorde han. Han fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.
"Madison, jag ser att det är något fel." Min kropp började skaka allt mer och tårarna gick inte att hålla inne, en liten tår rann ner från kinden.
"Det är inget, jag lovar." Sa jag.
"Snälla, berätta vad det är för fel." Jag skakade på huvudet och pressade ihop läpparna. Tårarna blev fler och paniken växte
"Snälla prata med mig?" Sa Nathan bekymrat och smekte min panna, jag knep ihop ögonen och öppnade munnen och andades ut ett häftigt andetag. Jag reste mig snabbt upp från sängen för det kändes som om jag inte fick någon luft, som om jag hade glömt bort hur man andades. Jag stod framför sängen och med skakiga händer drog jag dem genom håret.
"Jag ville inte säga något, för jag ville inte att du skulle oroa dig. Det var inte meningen." Säger jag och blundade hårt. Nathan reste sig upp ur sängen.
"Vad har du gjort?" Frågade han förvirrat. Jag öppnade långsamt ögonen och såg förtvivlat på Nathan som såg livrädd ut.
"Jag skulle aldrig ha gått dit."
"Gått vart? Madison vad är det som har hänt?!" Skriker Nathan.
"Jag var gravid, okej? Jag blev gravid och jag vet inte hur det gick till men jag blev gravid!" Skrek jag tillbaka. Nathan backade chockat ett steg bakåt.
"Va?" Fick han ur sig.
"Jag var gravid, men sen kom den där mannen i affären och han drog fram en pistol, och han... Han, jag fick missfall. Förlåt, jag... Förlåt." Jag vände mig om från Nathan och höll händerna för ansiktet, jag försökte andas men jag kunde nästan bara skrika. Det ända jag kunde tänka på var hur arg han är, han kanske till och me kommer ta tillbaka ringen.

Efter en stunds tystnad känner jag Nathans han ta tag i mig och sedan drog han in mig i hans famn, han höll hårt om mig och jag kunde känna hur han skakade lika mycket som jag gjorde. Jag kollade chockat upp på honom, men han såg inte det minsta arg ut, tvärt om. Hans kind var blöt efter några tårar och han såg ner på mig.
"Varför sa du inget? Gravid? Missfall? Man med pistol?"
"Jag ville inte göra dig orolig." Han bet sig hårt i kinden.
"Du skulle ha berättat, för då hade jag kunnat hjälpa dig på något sätt. Fan Madison, fattar du vad orolig jag är nu?" Hans underläpp darrade.
"Förlåt." Snyftade jag.
"Säg inte förlåt..." Jag lutade mig mot hans bröst.
"Jag vet att du har svårt att lita på folk, men jag vill vara den personen du litar på." Sa han och vi grät båda tyst ett tag, utan att säga något för det behövdes inte. Det ända jag behövde var hans närhet och trygghet.

Efter vi hade stått där en stund och bara hållit om varandra kollade Nathan ner på mig, han drog försiktigt tummen över min kind och torkade bort tårarna. Sedan tog han min hand och vi gick mot sängen. Han hjälpte mig av med byxdressen och jag la mig med En tung kropp i sängen. Nathan la sig ner bredvid mig. Han kollade på mig med fortfarande en bekymrad rynka mellan ögonen.
"Förlåt att jag frågar, jag bara undrar... Om du fortfarande hade varit gravid, hade du velat behålla barnet då?" Jag såg på honom och suckade lätt.
"Jag tror det, hade du?" Frågade jag lika tveksamt som han.
"Om du hade det så." Jag kröp mig närmare honom och han la sina armar runt mig.
En lättnad hade lagt sig över mig och tyngden i kroppen började försvinna och saker började falla på plats, chocken började rinna av min kropp och jag inser att Nathan är hemma och han håller om mig.

Jag ser på honom och hans ögonlock är stängda och han andades tungt, tänk att vi ska gifta oss. Jag såg det aldrig komma, jag har alltid drömt om att gift mig och att gifta mig med honom kunde inte bli bättre. Jag kunde aldrig ana att han skulle komma hem idag, han har sagt i flera veckor att han skulle försöka komma hem till jul men bara för några dagar sedan sa han att han inte kunde och jag trodde honom. Men det var helt klart bästa julklappen. Jag vet inte jag trodde att Nathan skulle bli arg, jag antar att jag bara är rädd.
Jag börjar känna mig mer vuxen, jag har ett bröllop att planera. Jag kommer snart att heta Madison Smith. Det är en konstig tanke. "Hej, mitt namn är Madison Smith, min man är Nathan Smith." Så vuxet.