IRREPLACEABLE

~Del 29~

Om jag har en fungerande vardag? Eller om jag har rutiner? Svaret är nej, min vardag och vardagsrutiner är kaos. Att behöva ställa om mig hela tiden gör att min hjärna inte hinner med att ställa om sig, för att först anpassa mig efter en vardag till en annan och tillslut till en annan. Min kropp orkar inte med att kliva upp på morgonen längre. Lily har inte vaknat än och det har gått en vecka. Hon har opererats två gånger, första gången var det hjärnan efter smällen sedan hjärtat som la av.

Jag har inte längre några rutiner, jag vet inte ens vad det är för något längre. Det är som när man var barn och hade sommarlov. Man var vaken hela nätterna och vaknade av att mamma ropade att det var middag. Jag är vaken nästan hela natten, jag försöker att inte somna för jag är rädd att de ska ringa från sjukhuset eller att de ska knacka på och berätta att Nathan är död - såna tankar man får när man blir ensam. Mat fungerar inte, det är lite av min svaga punkt. När jag mår dåligt så äter jag inte, så nu undrar du kanske "Men madison? Om du inte äter hur ska du då överleva?" Jo, har du hört talats om Ben & Jerry? Räddaren i nöden, både god och mättande och din bästa vän när du är ensam och förtryckt och forever alone. Äta bör man, annars dör man, så dum är jag inte.

Min dag börjar med att jag vaknar upp, mer trött än vad jag var när jag la mig. Jag kliver upp efter en sömnlös natt som har gått ut på att jag har gråtit tills jag inte kan andas, sedan vakna upp i panik efter att ha drömt den där mardrömmen. Går över högar av kläder och saker i sovrummet för att komma till dörren. Jag går ner till köket och möts av högar med disk, men jag orkar inte bry mig för vem ska jag städa för när jag är här helt ensam? Vem ska jag orka kliva upp för på morgonen  när den personen varken är här eller själv vaken. Att huset är lika kaos som mitt huvud är inte likt mig, jag har alltid varit ordningsam, jag har alltid haft rent runt mig och jag har varit ren, men nu kommer jag inte ihåg när jag duschade sist. Äckligt? Jag vet.

Inte nog med att Lily inte är vaken så har jag inte hört av  Nathan efter det där telefonsamtalet, jag vet knappt om han lever. Jag vet att jag inte kan leva såhär, i kaos. Mitt huvud kommer att sprängas och min kropp falla. Jag undrar hur lång tid det tar innan någon skulle hitta mig ensam och död här?

Jag tog mugg och fyllde den med kaffe. Jag gick till vardagsrummet som såg minst lika stökigt ut som resten av huset, jag skulle just till att sätta mig i soffan men fick en olustig känsla i magen. Ni vet den där känslan när något inte känns rätt, nästan som när man har lämnat in fysikprovet och vet att det inte gick bra.  Jag släppte direkt kaffekoppen så den ramlade ner på golvet i en smäll och kaffet spred sig över trägolvet.
"Fan!" Skrek jag men struntade i att torka upp det, utan sprang upp till mitt rum och tog de första, bästa och renaste kläder jag kunde hitta som var en alldeles för stor tröja och ett par svarta leggings. Jag sprang ner till hallen och tog på mig mina skor och sprang ut till hallen.

Sjukhusluckten slog mig rakt i ansiktet när jag kom in, jag gick direkt till Lilys rum. Innan jag gick in kikade jag genom fönstret och gick sedan in. Hon låg likadant som hon gjort när jag sist lämnat henne, hon hade inte rört sig en millimeter. Jag drog stolen till sängen och satte mig bredvid henne Och smekte försiktigt hennes kind.
"Hej." Viskade jag, jag vet inte om hon kan höra mig, men jag inbillar mig om hon kan höra min röst kommer hon följa den och tillslut vakna.
"Jag saknar dig, men jag vet att du kommer att vakna snart. Men snälla, kom tillbaka snart. Jag blir galen här utan dig." Snyftade jag och drog snabbt bort tårarna men i samma sekund började apparaten som satt fast i Lily pipa högt, paniken växte inom mig och på bara millisekunder efter välde det in sjuksköterskor. De skrek saker till varandra, saker jag inte förstod vad de menade. De puttade bort mig så att de skulle kunna komma fram till Lily. Jag stod bakom och ser hur de drar upp hennes tröja och laddar apparaten som ska få hennes hjärta att starta igen. Paralyserad och andan uppe i halsen ser jag hur doktorer kommer in och skriker "Undan!" Och sedan hur Lilys bröstkorg åker upp och sedan ner. Jag hör mig själv säga:
"Snälla mamma, du får inte ta henne, inte än." En sköterska vänder sig om och upptäcker att jag fortfarande står kvar.
"Följ med mig ut här." Trots att jag vill vara kvar med Lily, jag kämpade, skrek, höll emot för att få stanna. Jag skrek hennes namn, jag skrek att hon skulle vakna.

Att komma ut till korridoren, veta att de kämpar för hennes liv där inne kändes som att hamna i ett isoleringscell. Jag kan inte Göra någon, jag är fast här. Paniken fick min kropp att skaka. Jag hör hur de pratar med varandra där inne, jag borde vara där med henne nu. Jag lutade mig mot väggen och sjönk långsamt ner på golvet. Jag gömde ansiktet i huvudet.
"Ta henne inte ifrån mig. Ta henne inte ifrån mig. Ta henne inte ifrån mig." Bad jag tyst för mig själv.

~Nathans Perspektiv~

Jag springer fram till stenmuren och slänger mig bakom den, jag ser upp på Owen som håller på att ladda hans vapen. Vi är mitt i ett skottregn och vi har ingenstans att ta vägen. Jag möter Owens blick och han gör en lätt nickning och vi lägger oss på varsin sida av den lilla stenmuren som just nu skyddar våra liv från skotten. Vi skjuter, jag räknar dem, en, två, tre, fyra. I huvudet ser jag de barnen som jag sett mobbat Lily. Varje skott träffar barnens huvud och de faller livlösa ner på backen. Jag lyfter blicken från siktet och ser något stå mitt i skottregnet, utan mellan mig och Owen och terroristerna. När jag ser vem det är tappar jag andan, Lily. Jag stirrar på henne och hon på mig, hennes hy är blek och nästan skiner genomskinligt. Hon har på sig en vit klänning och hennes hår är i två flätor. Jag kan inte släppa blicken från henne, men vaknar till liv när ett skott stryker sig mot hjälpen. Jag drog mig snabbt tillbaka och försökte få in luft.
"Är du okej? Är du träffad?!" Skriker Owen och kommer krypande till mig. Jag nickade och såg på honom.
"Okej, fokus nu. vi måste ta oss dit in." Säger han och pekar mot en övergiven byggnad, det är vårt enda alternativ tills vi får förstärkning, för om de kommer närmare är det ute med oss för just nu är vi bara omringade av öken och en gammal stenmur. Den övergivna byggnaden, som ser mer ut som en ravin än ett hus ligger kanske runt 100 meter snett till höger om oss. Jag nickade till Owen som svar.
"Okej, jag täcker dig." Säger han och lägger sig och börja skjuta mot männen som skjuter mot oss.
"NU!" Skrek Owen och det betyder att jag måste springa för mitt liv. Se inte bakåt, åt sidan, utan framåt. Fokusera på målet och hoppas att jag inte blir skjutexn. Mina ben springer så snabbt de bara kan och jag har huset i siktet, jag varken kan andas eller ser mig omkring.

När jag kommer fram till huset känner jag adrenalinen pulser ut i blodet, jag vänder mig om och ger ett tecken till Owen att jag är oskadd. Faran är inte över än för nu måste Owen komma över, jag laddar mitt vapen och siktar mot männen.
"Nu!" Skriker jag högt till Owen och sjukare, jag ser i ögonvrån Owen springa för sitt liv, men samtidigt fokuserar jag och ser hur männen faller, en efter en. Men sen hör jag ett stön, ett smärtsamt stön och jag ser Owen i ögonvrån. Jag kollade snabbt på honom och ser att han faller ner på marken. Snabbt måste jag få bort männen och skjuter, en efter en tills det finns ingen kvar som skjuter mot oss, men det betyder inte att vi är säkra. Snabbt springer jag till Owen som ligger på marken och håller om hans ben.
"Är du galen?!" Ryter han mot mig när jag kommer fram.
"Kom Igen! Du klarar det här!" skriker jag och räcker fram min hand, han ser på den sen på mig. Men vi avbryts av att någon avfyrar ett skott mot oss. Snabbt tar Owen tag i min han och jag drar upp honom på benen igen, med en arm om Owen och andra armen som är fri skjuter jag mot männen samtidigt som vi springer mot huset. När vi kommer fram slänger sig Owen ner och jag lutar mig mot väggen och laddar snabbt mitt vapen igen, sedan siktar jag mot männen och skjuter.

Vi kommer in till ett stort rum där det bara finns en gammal matta, en stol, ett trasigt bor finns kvar. Jag hjälper Owen fram till väggen där han sjunker sig ner och sätter sig. Han andades häftigt och svettpärlor rullade ner från hans tinning. Hans högra ben är täckt i blod och jag måste agera snabbt. Jag vänder mig om och ser i fönstret, ett par trasiga tunna gardiner som hänger. Jag springer snabbt fram och drar ner dem och springer fram till Owen.
"Hur mår hon, Madison?" Frågade Owen andfådd och smärtsamt. Jag kollade upp på honom samtidigt som jag hade dragit runt gardinen runt hans ben drog jag åt gardinen för att stoppa blödningen. Owen skrek till av smärta. Jag log svagt.
"Jag har friat till henne." Säger jag och knyter en knut. Ett Snett leende växte sig på Owen samtidigt som hans vänstra ögonbryn åkte upp.
  "Det var på tiden, sa hon nej eller?" Sa han skämtsamt.
"Du, passa dig." Sa jag och reste mig upp. Jag gick mot fönstret och såg försiktigt ut för att se om jag kunde se något.
"När gifter ni er?" Frågade han med en raspig röst. Jag vände mig om mot honom.
"Till sommaren." Owen nickade långsamt.
"Du valde rätt tjej, Nathan." Sa han och såg på mig med de mörka ögonen.
"Jasså?" Sa jag förvånad, Owen är egentligen inte en kille som pratar om sånt här.
"Ja, för det ser ut som att du svarar bland molnen Smith."  I båda skrattade högt.