Zinkensdamm | N.F

Jag klarar det här.

Söndag

Klockan ringde prick 06:00 och långsamt öppnade jag ögonen och försökte prata med mig själv innan jag började dagen. Du klarar det här. Jag tog ett par andetag innan jag klev upp ur sängen och drog på mig något lätt och öppnade dörren. Jag gick ut till köket där jag mötte både Li och Noel. Noel hade sovit här sen i fredags. Jag hade inte pratat något mer med någon av dem men jag uppskattade att dem tog hand om mig. Noel log mot mig när jag kom i köket och jag nickade bara åt honom och tog tag i något litet att äta innan jag stängde in mig på rummet igen. När jag ätit upp gick jag ut med disken innan jag ockuperade badrummet. Jag kollade på mig själv i spegeln och gav ifrån mig en suck.

"Jag klarar det här."

Jag borstade tänderna, tvättade ansiktet och borstade håret innan jag gick tillbaka till mitt rum och bytte om. Jag tog tag i dem få grejerna jag skulle ha med mig innan jag mötte upp Li och Noel i hallen och vi tre tillsammans tog oss ner till Noels bil och åkte mot tingsrätten. Rättegången skulle vara öppen för allmänheten, hade jag bestämt hade jag väl helst ha den stängd men jag försökte inte tänka på det. Jag har inte gjort något fel och bryr mig inte alls om om hela världen får reda på vad Pontus har gjort.

"Är du redo?"

Noel la sin hand på mitt lår och jag kollade på honom. Jag la min hand på hans och nickade innan jag öppnade dörren och klev ut. Vid dörren såg jag Magdalena stå med min åklagare och jag sa hejdå till Li och Noel innan jag gick mot dem. Det kändes lite skevt. Att min åklagare som jag inte träffat än, inte pratat med, ska försvara mig och berätta hela händelsen efter vad Magdalena skrivit ner efter fem timmars diskussion om det.

"Hej Victoria. Karina Wred."

"Victoria."

Jag tog i hand med Karina innan Magdalena visade oss vägen in till ett rum där vi skulle spenderna tiden som var kvar innan rättegången väl skulle dra igång. Jag slog mig ner i en av stolarna och Karina satte sig bredvid mig.

"Jag ska hjälpa dig idag, han ska få det han förtjänar. Juryn är inte blind. Dem ser hur du ser ut, dem ser hur skadad du är. Dem kommer inte låta han komma hem ikväll."

Karinas försäkrande ord fick mig att få upp humöret en bit. Det kändes bra att ha henne med mig, jag hoppas bara hon har rätt, att han inte kommer få komma hem ikväll, eller på ett bra tag. När cirka en timme passerade kom en välklädd man in och Karina gick fram för att prata med honom, han viskade något jag inte hörde innan Karina vände sig mot mig och gjorde en gest att jag skulle följa med. Vi gick ut till en korridor och gick fram till rättsal nummer fem.

"Om två timmar är allt det här över."

Karina vände sig mot mig och log innan den välklädde mannen öppnade den stora trädörren och Karina tog ett par steg in och jag följde tätt efter. Det var rätt så mycket folk där inne, jag kunde se en skolklass sitta längst bak och på andra raden satt Li och Noel. Jag bytte blick med Noel och såg att han mimade något jag tyvärr inte kunde tyda men vad det än var mimade jag jag älskar dig tillbaka. Karina drog ut min stol och jag satte mig ner och Karina gjorde detsamma. Domaren stod upp längst fram och bredvid henne fanns det fyra personer med varsin dator som skulle anteckna allt som sades. Ett par minuter gick innan dörrarna öppnades än en gång och jag slängde en blick bakåt och kände hur mitt hjärta stannade. Där var han, han gick framåt och vi fick ögonkontakt. Han flinade åt mig innan han vek av och satte sig ner. Jag fick en klump i halsen och vände blicken framåt. Domaren började med att hälsa alla välkomna innan det var dags för Karina att berätta den lilla sammanfattningen av händelsen. Jag lyssnade noga på vad hon sa men kände hela tiden att det var så viktiga detaljer hon inte fick med. När hon var klar bad domaren mig att ställa mig upp och gå fram för att berätta min sida av historien.