Zinkensdamm | N.F

Allt är bra nu

Måndag

Jag försökte öppna ögonen igen men det gjorde för ont. Jag kände dock direkt av vart jag befann mig. På ett sjukhus. Jag vet mycket väl hur det känns att vara på ett. Det enda jag inte riktigt vet är hur det är att vara den som ligger på britsen. Nu var jag törstig. Trött, törstig och i otroligt mycket smärta. Jag tog ett par sekunder på mig innan jag gjorde ännu ett försök i att öppna ögonen och så fort jag fått upp ögonen och vant mig vid ljuset såg jag de tre personer som befann sig i rummet. Noel, Li och Elle. Li och Elle satt på varsin stol längre bort medan Noel satt på en precis bredvid mig med huvudet lutat mot sängen, sovandes. Jag kunde inte prata, eller jo det kan jag men när jag säger att allting gör ont så gör det det. Speciellt efter det håra greppet Pontus haft om min hals. Istället la jag all min kraft i min hand och flyttade den långsamt och la den ovanpå Noels arm och försökte försiktigt väcka honom. Hans reaktion var dock inte så försiktig utan han flög upp med huvudet och kollade på mig.

"Victoria."

Han la huvudet på sne och tog tag i min hand. Han flyttade sig närmre mig och drog mig lätt över handryggen och kysste min hand. Jag däremot började gråta igen. Inte för att jag var ledsen men utan för att jag just nu var så extremt glad över att ha han bredvid mig. Han flyttade på sin ena hand och torkade bort mina tårar och kysste mig lätt på läpparna.

"Vad vill du ha?"

"Vatten."

Sa jag så högt jag kunde och han nickade innan han försvann ut ur rummet. Li och Elle sov fortfarande och jag ville inte väcka dem. Dem förtjänade att sova. Noel kom tillbaka med en stor flaska vatten och räckte den åt mig. Jag tog tag i den och tog ett par stora klunkar innan jag gav den till Noel igen.

"Hur fan kunde jag låta det här hända?"

Sa Noel tyst men jag hörde honom väl.

"Säg inte så. Det här är absolut inte ditt fel."

Det gjorde ont i mig att tänka på att han faktiskt la skulden på sig själv. Det här är ingens fel, förutom Pontus.

"Förlåt men jag kan inte sluta tänka på att det här inte hade hänt om jag bara kört hem dig. Följt med dig."

"Då är det mitt fel. Att jag inte lät dig köra mig. Det här ligger inte på oss, det ligger på Pontus."

Noel kollade på mig och jag hasade på mig i sängen och nickade så att han skulle sätta sig bredvid mig. När han väl satt sig till rätta lutade jag huvudet mot hans axel och tog ett djupt andetag.

"Det gör ont."

"Säg inget. Bara vila."

Jag slöt mina ögon och försökte vila även om det jag ville mest nu var bara att få kolla på honom och berätta för honom hur mycket jag uppskattade honom. Noel Flike, jag är så jävla kär i dig.

När jag vaknat igen satt nu Li och Elle närmre sängen och pratade med Noel. Jag kollade på dem och gav dem varsitt svagt leende och satte mig lite bättre i sängen.

"Är du hungrig?"

"Ja."

"Jag fixar det."

Li tog snabbt tag i min hand och gav mig ett leende innan hon släppte den och försvann ut ur rummet. Elle drog sin stol närmre sängen och tog tag i min hand som Li precis släppt.

"Victoria, förlåt för att det här hände dig. Jag fattar verkligen inte hur få hjärnceller en person kan ha för att göra något sånt här mot någon annan."

"På tal om att göra saker, vad är det som faktiskt inte ser så bra ut? Är något brutet?"

"Du har två brutna revben, brutet nyckelben, tre fakturer i handen och en mindre blödning i ljumsken."

"Jävlar."

"Men det läker, allting läker. Sakta men säkert."

"Det kan jag räkna ut att det gör."

Elle gav mig ett medlidsamt leende och bytte blick med Noel.

"Vi ringde din pappa, han vill nog att du ska ringa upp."

Elle höll fram min mobil som jag tog tag i. Jag sa till Elle och Noel att jag helst ville prata med honom privat och dem lämnade mig i rummet. Jag tog ett djupt andetag innan jag slog in numret till pappa och signalerna gick fram.

"Victoria? Är det du?"

"Hej, pappa."

"Älskling, helvete vad jag varit orolig."

"Andas pappa. Har du berättat för mamma?"

"Nej, det kunde jag inte, inte förens jag också kunde säga att du var okej."

"Allt är bra nu."

"Ljug inte, allt är inte bra. Det är okej att säga det."

Orden pappa sa var precis dem jag behövde höra. Jag släppte på det jag höll tillbaka och mina tårar tog sig ner för mina kinder igen.

"Pappa, jag var så jävla rädd."

"Victoria, du kommer aldrig mer behöva känna sådan rädsla igen, jag lovar dig."

"Jag orkar inte mer, jag orkar inte mer dåliga saker. Jag vill bara att mamma ska bli bättre så att allting kan vara bra."

"Det vill jag med gumman men vi båda vet att det inte kommer hända."

"Jag älskar dig pappa."

"Jag älskar dig mer än vad jag kan berätta. Vila nu och se till att omringa dig med dem du har där uppe. Vi hörs senare."

Jag la ifrån mig mobilen och lät mina tårar falla. Jag brydde mig inte om det. Nu ville jag bara gråta ifred och få ut allt jag behövde få ut. Dörren öppnades och jag försökte snabbt få slut på gråtandet. Noel gick emot mig med en påse i handen.

"Jag har mat till dig."

Han kommenterade inte att jag grät. Jag tror han förstod att jag behövde gråta nu. Han satte sig ner på stolen bredvid mig och tog fram allt och la upp det på det lilla bordet som stod över sängen.

"Noel?"

Han stannade upp och kollade på mig och jag blev varm i hela kroppen. Jag tog tag i hans ena hand som låg på sängkanten

"Noel Flike, jag älskar dig."

-----------

Del 16: Check! She said the magic words! Frågan är om Noel kommer säga dem tillbaka. Nu är iallafall Victoria i säkerhet. Vi ses i nästa del!

Instagram: exempel.66

MVH A