Zinkensdamm | N.F

För alltid

Fredag - Januari

Pappa 00:01

Kom till sjukhuset, akut

Mitt hjärta stannade när jag läste de fyra orden. Sådär såg SMSet ut som min pappa skickade dagen jag förlorade min syster. Jag var inte beredd på att förlora min mamma. Jag vände mig i chock till Noel och försökte få fram några ord men inget kom ur mig. Jag vände mobilen mot honom och han tog tag i den och läste sedan vad som stod. Han la ner mobilen i fickan och tog ett stadigt grepp om mig och gick ut till bilen där vi båda kom på att båda druckit.

"Grannarna, vi känner dem väldigt väl. Säg bara vad det är."

Noel nickade och gick sedan bort till grannhuset och jag satte mig snabbt ner på trappan som ledde in till huset. Jag försökte kontrollera min andning men det var så svårt. Det tog någon minut innan Noel kom och tog tag i mig och vi gick bort till min grannes bil och blev körda till sjukhuset. Jag satt och kollade med en tom blick ut genom fönstret. Noel satt bredvid mig och höll mig i handen och nu var det han som satt och skakade med benet.

"Jag väntar här en stund, om ni vill ha skjuts tillbaka."

Vi tackade och gick sedan ut ur bilen och snabbt mot mammas rum. Pappa satt på en stol utanför men ställde sig upp när han såg oss.

"Vart är hon?"

"Läkarna är där inne med henne och bedömer läget. Vi får bara vänta."

Jag tog ett djupt andetag och satte mig ner på stolen som pappa precis ställt sig upp från. Noel la sin hand på min axel och gjorde cirklar med sin tumme för att försöka lugna mig. Minutrarna gick och Noel gick iväg för att säga till grannen att hon kunde åka hem, vi lär stanna här ett tag. Medan Noel var borta öppnades dörren och en suckandes läkare kom ut.

"Jag önskar att jag kunde säga att allt är under kontroll men jag ska inte ljuga. Det är inte långt kvar nu. Vi måste flytta henne till intensiven. Där kommer det vara svårare för er att träffa henne men där kan vi försöka göra det lättare för henne."

"Lättare för henne att dö?"

Jag tog ett par steg och ställde mig mellan läkaren och pappa.

"Victoria, sluta."

Pappa tog tag i mig och ställde sig bredvid mig.

"Gör det ni måste."

Pappa nickade försäkrande mot läkaren som i sin tur log åt oss båda innan han fortsatte ner i korridoren. Noel återvände och gick med mig till cafét där vi köpte oss varsin kaffe.

"Vilket jävla nyår."

Sa jag och suckade samtidigt som jag förde den kaffe fyllda muggen mot min mun. Noel tog tag i min högra hand som låg vilandes på bordet.

"Vad händer nu?"

"Vi får bara träffa henne en gång i veckan på intensiven. Hon har varit där en gång innan och det var det värsta jag varit med om. Hon var trött hela tiden och kunde knappt prata. Läkarna sa att vår närvaro gjorde henne bättre men det är inte sant. Vår närvaro hjälper henne inte alls."

"Det kanske den visst gör."

Jag kollade på Noel och skakade på huvudet.

"Nej, det gör den inte. Läkarna säger bara så till mig för att jag inte ska bli rädd men snälla, jag är 18. Jag behöver inte behandlas som någon jävla bebis."

Jag släppte ut ett frusterat stön och drack upp resten av min kaffe. Vi satt i tystnad innan vi letade upp min pappa och anslöt oss till honom.

Torsdag - Februari

Noel 12:03

Idag är det alla hjärtans dag. Vår första till och med. Är ledsen över att vi inte kan spendera den tillsammans men jag hoppas du förstår hur mycket jag önskar att jag var med dig idag. Jag älskar dig, Victoria. ❤️

Victoria 12:05

Jag älskar dig så så mycket, vi ses snart. Noel, du är det finaste jag har. ❤️

Idag är det den 14 februari. Alla hjärtans dag. Blandade känslor kring det hela. Såklart tycker jag det är fint att det finns en dag tillägnad till att fira kärleken men den är lite väl överskattad. Idag är det också den dagen, den dagen som kommer varje år som jag helst önska var på en annan dag. 14 februari 2014, fem år sedan idag. Fem år utan min syster. Det har såklart blivit lättare år för år att ta sig igenom den här förbaskade dagen men det är något med att det just är kärlekens dag som gör det jobbigare.

"Pappa, jag åker nu."

Jag öppnade lätt dörren in till pappas kontor och mötte han med blicken. Han satt i ett telefonsamtal så han nickade åt mig och gav mig ett leende innan jag försvann ut ur huset bort mot busshållplatsen. Med hörlurarna i satte jag mig nästan längst bak, bussen var nästintill tom förutom de få pensionärerna lite längre fram. Jag åkte de fem stationerna innan jag klev av ut i det regninga vädret och började med tunga steg gå mot kyrkogården. Det var en väg jag var väldigt van vid att gå, den här platsen kunde jag ut och innantill. När jag var framme vid min destination lät jag min hand vila lite på stenen samtidigt som jag läste upp texten.

"Nora Carlén. 10 juli 2000 - 14 februari 2014. Dem som vi älskar lämnar oss aldrig, dem går bredvid oss varje dag."

Jag lät ett leende ta sig fram på mitt ansikte innan jag satte mig ner på min jacka. Jag hade inte varit här på två år. Förra året vägrade jag komma ner för jag var så himla arg på allt. Men jag måste lova mig själv att besöka henne oftare, jag behöver det.

"Jag saknar dig. Det blir lättare att ta sig igenom det men jag kommer aldrig kunna fylla saknaden av dig. Hur mycket jag än försöker."

Jag fipplade lätt med kanterna av min jacka och försökte hålla tillbaka tårarna.

"Mamma mår inte bra just nu, pappa verkar inte så påverkad av det. Jag tror han har tröttnat på allt."

Jag skrattade när jag hörde vad jag sa.

"Det låter konstigt men jag tror faktiskt han har tröttnat på det. På riktigt. Han verkar inte ens ledsen över att mamma är på intensiven. För nu behöver han inte vara hos henne så ofta. Jag däremot vet inte hur jag ska ta mig igenom det en gång till. Noel hjälper mig."

Jag fäste blicken på namnet som prydde stenen och log för mig själv.

"Kommer du ihåg när vi brukade sitta uppe sent på kvällarna och prata om hur vi trodde vår drömkille skulle vara? Hur vi skulle träffa honom, hur han skulle se ut. Jag tror att jag hittat honom. Det kanske är lite too soon att säga men du ska bara veta hur glad han gör mig, jag önska att du kunde träffa honom. Han är allt och lite till. Han gör musik med sina kompisar, riktigt bra musik. Dem har tre låtar släppta just nu. Kärleksbrev, Ska vi och Hjärtslag. Du hade gillat deras musik, du hade gillat honom."

Jag förde min ena hand mot min kind och torkade bort de tårar som runnit över.

"Det här kommer låta töntigt. Det är ju bara du och jag här dock."

En vindpust fick mitt hår att komma för ansiktet så jag drog bort det och tog ett djupt andetag.

"Jag hoppas det blir jag och han för alltid."

----------

Del 27: Check! Dessa "mellandelar" kan verka lite röriga men det är menat att dem ska vara det bara för att fylla ut vad som händer som sagt. Nästa del åker hon dock äntligen tillbaka till Stockholm!! Och då händer det grejer ska ni veta ;)

IG: exempel.66

MVH A