Zinkensdamm | N.F

Varför är du så nervös?

Måndag

Han kollade på mig och såg tom ut men ändå som om alla hans känslor kom upp till ytan. Jag tog ett hårdare tag om hans hand och försökte få han att säga något men han satt bara tyst och kollade på mig.

"Okej, innan du säger något. Jag förstår om du inte kan eller vill säga det här och nu. Jag förstår men samtidigt hoppas jag att du förstår att jag menar det, mer än jag menat något annat." 

Fortfarande satt han helt tyst men jag såg i hans blick att han ville säga något. Han gjorde dock aldrig det. Han tryckte hårt sina läppar mot mina och efter ett par sekunder öppnades dörren och Li tillsammans med Elle och en sjuksköterska kom in.

"Ursäkta men det är dags att ta hand om dig lite." 

Sjuksköterskan rullade in en liten vagn med en massa grejer och Noel flyttade lätt på sig.

"Jag väntar där ute." 

Jag nickade åt honom och såg hur han stängde dörren efter sig innan jag hängde benen över sängen och sköterskan kom fram till mig och tog fram en bomullstuss som hon lätt blötte i något innan hon baddade den på såren i mitt ansikte.

"Hur ont har du just nu?" 

"Jävligt ont men det funkar." 

"Det kommer göra ont ett tag så se till att vara försiktig med... Fysiska aktiviteter." 

Sa hon och flinade åt mig samtidigt som hon la ifrån sig bomullen och gjorde en gest så jag skulle ta av mig den lätta sjukhusklädseln. Hon tryckte lätt på blåmärkena för att kolla hur ömt det var och det tog sin lilla tid att göra den vanliga kontrollen. Hon satte åt en ny kompress på såret jag fått vid höften innan jag fick sätta på mig kläderna igen.

"Okej, allt ser fint ut. Inte bra men tillräckligt bra ut för att du ska klara dig hemma. Jag kan skriva ut dig om du lovar att säga till så fort något blir värre, det är jätteviktigt." 

"Jag lovar, jag gör vad som helst för att få komma hem." 

"Då gör vi så. Du kan ta din tid och ta bort allt i ansiktet, kompressen till exempel. Stygnen får du komma tillbaka och ta bort om någon vecka. Vi kontaktar dig när det är dags." 

Hon log åt mig och gav mig en lätt klapp på axeln innan hon tog med sig vagnen ut ur rummet. Jag gick direkt till det ljusa badrummet och ställde mig framför spegeln med Li och Elle tätt bakom mig. Jag fick hämta andan så fort jag mötte min egna blick i spegeln. Jag såg verkligen helt förstörd ut. Kompressen som täckte halva pannan sved åt när jag försiktigt tog bort den och såret under gjorde ont men jag satte åt en ny direkt efter. Stygnen som gick genom brynet hade torkat blod om sig och området runt om var otroligt ömt. 

"Kan jag få vara ifred?" 

Jag kollade på Li och Elle och försökte hålla tillbaka tårarna.

"Är du säker?" 

"Snälla, gå." 

Så fort Li och Elle stängt dörren om sig fällde jag en tår. Aldrig trodde jag att jag skulle behöva se mig själv såhär. Inte efter något som en person jag en gång såg som min bästa vän var personen bakom. Jag tog min tid med att byta om och se till att jag inte glömt något, inte för att jag hade så värst mycket med mig. 

NOELS PERSPEKTIV

"Noel Flike, jag älskar dig."

Mitt hjärta hoppade över ett slag när hon yttrat orden. Hela jag försvann ett par sekunder innan jag förstod vad som precis skett. Alla mina känslor kom på en och samma gång och jag fylldes av inget annat än kärlek. Jag såg på henne och försökte få fram något men orden tappades helt bort.