Den blonda blomman

Kapitel 20 - Vi är bara vänner

"Hur gick det med henne?", frågar Jake när jag lutar mig bak i gräset.
Jag rycker på axlarna.
"Jag hittade henne i grannens buske. Hon spydde ett tag, men jag fick tillslut upp henne till sitt rum. Jag tror hon somnade ganska snabbt efter det."
Han nickar långsamt och vänder sig sedan om mot mig.
"Hon kysste mig."
Orden faller ur min mun, och trots att jag vill le åt tanken, kan jag inte sluta tänka på att hon var berusad. Hon visste inte vad hon gjorde och ville bara ha närheten. Dahlia ser bara mig som en kompis och det kommer hon alltid göra.
Jake kollar äcklat på mig.
"Innan eller efter hon spydde?", frågar han.
"Innan."
Han pustar lättat ut och ler mot mig men jag har inget leende på läpparna.
"Varför så ledsen? Det är väll bra, eller?"
Jake har lite rätt i det han säger. Det här är precis det jag har väntat på att hon ska göra.
"Hon var så extremt full. Hon visste inte vad hon gjorde", säger jag.
"Juste", säger han och kollar ner i backen.
"Jag hoppas bara hon inte kommer ihåg något utav det. Jag kommer inte säga något om det till henne och jag tänker bara låtsas att det aldrig hände."
Jake rynkar på pannan och biter sig i läppen. Nu tänker han.
"Så om hon frågar vad som hände kommer du bara ljuga för henne och säga att ingenting hände", säger Jake.
"Jag kommer inte ljuga. Jag kommer bara skippa en liten detalj."
Han höjer på ögonbrynen och spänner blicken i mig.
"Hon förtjänar att få veta", säger han enkelt.
Jag vet att han har rätt. Hon förtjänar att få veta. Även om jag bara kommer bli sårad av att se hennes reaktion och sen höra henne säga att hon bara ser mig som en vän.
"Om jag ändå ska se hennes reaktion kan jag väll lika gärna berätta för henne vad jag känner", säger jag lågt och vänder bli Ken mot himlen.
"Jag ska berätta för henne, någon gång", säger jag efter en lång tid av tystnad.
Jake sätter sig upp i gräset och kollar ner på mig.
Jag ligger med blicken upp mot den molnfria himlen och händerna vilar på min mage.
"Nu," säger Jake och ler mot mig när jag vänder blicken mot honom.
"Nu?"
"Nu!"
Jag sätter mig snabbt upp och kollar osäkert på honom.
"Du vet inte. Hon kanske känner samma sak för dig som du gör för henne."
Jag sitter fortfarande och kollar osäkert på honom.
"Kom igen, res på dig", säger han och gör det själv.
"Vad gör du?", frågar jag när han börjar gå ner för backen.
"Vi ska hitta Dahlia och du ska berätta för henne vad du känner."
Jag reser mig snabbt upp och springer efter honom ner för backen.
"Jag kommer aldrig klara att berätta för henne", säger jag men Jake struntar i det och fortsätter gå fram längst med gatans trottoar.
Hur gick det här från att jag berättade för Jake att hon kysste mig till att jag nu ska berätta för Dahlia hur jag känner för henne. Jag känner hur hjärtat slår fortfarande för varje steg vi tar. Det känns som att mitt hjärta när som helst skulle kunna hoppa ut från min kropp, så hårt slår det, och det blir bara värre och värre.

Ju närmre vi kommer huset desto mer panik får jag och när jag slutligen ser det känner jag svetten rinna längst med ryggraden. Jake stannar upp vilket gör att jag gör detsamma.
"Jag väntar här, så kommer du när du är klar", säger han och lutar sig mot brevlådorna bakom sig.
"Vad ska jag säga?"
Han suckar och kollar på mig som att det är uppenbart.
"Berätta bara vad du känner, hon bita inte", säger han.
Jag nickar långsamt och fortsätter gå ner för gatan utan Jake bredvid mig. Konstigt nog känns det bättre att gå själv. Jag tänker hela vägen vad jag ska säga. Hej, jag ville bara berätta att det där kyssen igår som du säkert inte kommer ihåg var helt otrolig och jag gillar dig. Nej, absolut inte sådär. Egentligen borde jag bara göra det simpelt och bara säga något i stilen med, wow, vilken fin tröja du har på dig<jag gillar dig verkligen>, vart har du köpt den?, men det skulle jag aldrig kunnat göra.

Tillslut kommer jag fram till hennes trädgård och öppnar grinden. Jag försöker ta djupa andetag för att lugna mig själv, men det verks inte fungera speciellt bra. Jag går upp för trappan och ställer mig framför dörren. Sakta tar jag fram handen och knackar på.
När ingen öppnar dörren andas jag lättat ut, men paniken kommer tillbaka när jag hör fotsteg inifrån huset och sedan ser Dahlia innanför fönstret.
"Hej", säger hon osäkert och inte ens ett litet leende syns på hennes läppar.
"Hej", säger jag tillslut och kollar rakt in i hennes ögon.
"Jag ville bara prata med dig om igår", säger jag och kollar inte bort från henne ens en sekund.
"Ja, förlåt för att du behövde ta hand om mig, du skulle inte behövt göra det", säger hon och kollar ner i backen.
"..och förlåt för att jag kysste dig", säger hon och vänder tillbaka blicken mot mig.
"Visste du om det?", frågar jag och jag ler som ett fån inombords.
"Evelyn berättade för mig."
Hur visste Evelyn om det? Jag tänker tillbaka till gårdagen. Evelyn kom ut precis efter det, förmodligen såg hon det men ville inte avbryta.
"Det gör inget."
Hon biter sig i läppen och hennes blick flackar mellan mina ögon.
"Jo, jag skulle inte gjort det, men jag vill inte att du ska tro att jag gjorde det för att jag gillar det på det sättet."
Nu huggs kniven in i mitt hjärta och jag vill bara skrika rakt ut och låta tårarna rinna ner för mins kinder.
"Nej, det tror jag inte att du gör. Vi är bara vänner."
Hon ler mot mig innan jag för andra gången hör fotsteg. Nu kommer Evelyn ner för trappan.
"Tack för att du kom för att prata", säger Dahlia.
Jag nickar och säger hejdå innan jag går ner för trappan igen. Jag går fram till Jake som står och väntar vid brevlådorna.
"Hur gick det?", frågar han och ler mot mig.
Jag sparkar till brevlådan närmast mig och han förstår direkt hur det gick.

Kapitel 20 klart. Hoppas ni gillade kapitlet. Nästa kapitel kommer det hända lite grejer, så hoppas ni är taggade inför det!

Tack för att ni läser, röstar och kommentera. För det gör mig jätteglad.

Nu börjar det verkligen närma sig slutet, hoppas ni är taggade.

//Secretblondewriter