Den blonda blomman

Kapitel 13 - Evelyn vet

"Herregud vilka fina ögonfransar du har!"
Dahlia drar sitt pekfinger mot mina ögonfransar. Hon måste hålla sin hand på min arm för att hålla balansen när hon står på tå framför mig.
"Tack.. antar jag", säger jag och skrattar innan jag tar bort hennes hand. "Vad är det?", frågar jag och greppar tag om hennes handled.
Hennes arm är full med blålila blåmärken.
"Öhh.. inget, det är bara.. öh ja.. jag ramlade ner för trappan igår", säger hon och skrattar löst innan hon drar bort armen från mig.
Hon gömmer armen bakom ryggen. Jag tänker precis protestera när hon säger något.
"Nu kommer dem."
När jag kollar åt höger kan jag se att hon har rätt. Mike, Josie, Jake och några utav Dahlias vänner kommer gåendes mot oss.
Jag vet att Dahlia inte vill att jag ska tänkts på blåmärkena. Det kanske är sant, hon kanske ramlade ner för trappan. Jag kan ändå inte sluta tänka på det.
"Hej", säger Josie och nickar mot mig innan hon kramar om Dahlia.
Dahlia kramar om alla. Jag däremot säger bara hej eller nickar mot var och en.
"Så..", börjar Josie och stoppar händerna i sina fickor. "Vad ska vi göra?", frågar hon och lutar sig mot staketet bakom sig.
Hon kollar upp på mig och jag rycker på axlarna som svar.
"Jag vet inte, vad tycker ni?", frågar jag och kollar runt på alla.
"Daniel ska grilla med några kompisar, han sa att jag kunde ta med några kompisar ifall jag ville komma", säger Dahlia osäkert.
Alla verkar tycka att det är en bra idé, eller iallafall bättre än ingenting. Hade jag fått välja hade Daniel varit mitt sista alternativ, men eftersom Dahlia blir glad så är det vad vi ska göra. Vi börjar gå samtidigt som Dahlia ringer till Daniel och berättar vilka som kommer.
"Ja.. okej... men, då syns vi snart.. japp hejdå", säger hon där hon går mellan mig och Evelyn.
Hon lägger telefonen i fickan och kollar upp med ett leende mot mig.
"Vad?", frågar hon och skrattar till.
Jag skakar på huvudet och ler ner mot henne.
"Inget", säger jag.
Hon höjer ögonbrynen och kollar undrande på mig.
"Vilka är där mer än Daniel då?", frågar Mike.
"Patrick, William och sedan några andra från hans klass tror jag", säger Dahlia och ler mot Mike.
"Vart bor han?", frågar Josie.
Dahlia kollar upp från marken och orkar bort mot ett vit hus några hundra meter bort. Det är ett ganska stort hus, iallafall större än det jag bor i.
Det tar inte lång tid innan vi kommer fram till hans hus. Gräsmattan är lysande grön och det finns blommor i alla möjliga färger intill väggen. Dahlia går fram till dörren och öppnar den utan att knacka. Hon drar snabbt av sig skorna och går rakt genom huset. Vi andra gör detsamma innan vi följer efter henne. Hon går in i vardagsrummet och öppnar bakdörren. Jag håller mig tätt bakom alla andra när vi går ut och möts av doften av grillat kött. Nedanför altanen sitter tre tjejer och en kille med benen ner i polen. Efter polen fortsätter gräsmattan och på doften kan jag känna att gräset är nyklippt.
Daniel reser sig upp när han ser Dahlia. Hon ler mot honom och kramar om honom när han kommer närmre. Daniel lägger båda händer i hennes hår och kysser henne takt på munnen. Det känns som att en trög kniv trycks in i mitt hjärta och jag blir helt knäsvag. Jag känner en på min rygg och när jag kollar åt sidan ser jag Josie stå bredvid mig. Hon ger mig en medlidsam blick. Jag rycker på axlarna som om det inte vore någonting även om jag vet att Josie vet att det är något. Dahlia drar ifrån innan hon vänder sig om mot oss.
"Daniel, det här är Josie, Mike och Jake", säger hon och håller upp handen mot var och en.
Ännu en gång lägger jag märke till blåmärkena på hennes arm. Jag vill tro på det hon säger, men det är svårt.
"De andra har du ju redan träffat", säger hon med ett leende på läpparna när hon vänder sig tillbaka mot honom.
"Hej", säger Daniel och nickar mot oss innan han går tillbaka till grillen.
Dahlia ställer sig framför oss och kollar rakt in i mina ögon. Jag ler mot henne, men får en undrande blick tillbaka.

Efter ett tag har fler personer kommit hem till Daniel. Jag känner inte igen någon av personerna som är, förutom Daniel och hans kompisar då. Solen bränner på rejält. Jag kan nästan höra hur min hud skriker efter att få vara i skuggan. Dahlia sitter i Daniels knä och skrattar. Hon sitter där med några tjejer som jag antar går i Daniels klass.
"Hur går det?", frågar Evelyn som har dykt upp bakom mig.
"Bra, hur går det med dig?", frågar jag osäkert och undrar varför hon frågade.
"Du vet vad jag menar", säger hon och nickar mot Dahlia.
Dahlia reser sig precis upp när hon säger det och går iväg till solen. Hon ställer sig med huvudet lutat upp mot solen och ögonen stängda.
"Nej, jag vet faktiskt inte vad du syftar på", säger jag nervöst, även om jag vet exakt vad hon menar.
Hur hon vet, vet jag däremot inte.
"Att du gillar Dahlia", säger hon och höjer på ögonbrynen som om det var det mest uppenbara någonsin.
"Ja, Dahlia är min vän", säger jag och ler upp mot Evelyn.
"Sluta, jag vet att du gillar henne, mer än som en vän", säger hon med ett leende på läpparna och slår till mig på armen.
"Varför tror du det?", frågar jag och kollar net i backen.
"Man ser sättet du kollar på henne. Dina ögon lyser upp och du har ett så stort leende på läpparna. Jag såg på dig förut och häromdagen.. när Daniel kom blev du helt plötsligt mer tyst och..", säger hon.
Jag kollar bak på Dahlia och ser den solbrända hyn som glänser när solen lyser på den.
"Så? Om jag gör det, vad spelar det för roll?", frågar jag och vänder tillbaka blicken.
"Det är jättegulligt!"
Evelyn pratar högre än hon tänkte och runt om oss hamnar de flesta blickarna på oss.
"Gulligt?"
Evelyn nickar snabbt och sätter sig ner bredvid mig.
"Jag hade blivit svinglad om en kille kollade på mig som du kollar på Dahlia."
Evelyn lutar sig bakåt och vänder huvudet mot solen. Jag känner hur det bränner mot min kind.
"Du får inte säga något till Dahlia."
Evelyn ler för sig själv.
"Så du erkänner att du gillar henne?", frågar hon utan att vända blicken.
Jag svarar inte på frågan, vilket gör att hon kollar ner på mig.
"Gör du?"
Hon ler stort mot mig. Jag nickar långsamt och kollar bak mot Dahlia igen. Nu står hon och pratar med Daniels kompisar. Hon kollar hit och ler mot mig.
"Jag kommer inte säga något till henne..", säger Evelyn och reser sig upp. "..men jag tycker du borde", fortsätter hon.
"Det spelar ingen roll", säger jag och reser mig upp. "Hon är ändå tillsammans med Daniel", säger jag och börjar gå iväg med Evelyn vid min sida.
"Du vet, hon och Daniel är inte tillsammans än. Du kanske borde säga något innan det händer något mellan dem."
Evelyn ler snett mot mig.
"Varför skulle hon ens kolla på mig när hon är så kär i Daniel."
Evelyn rycker på axlarna och ger mig en medlidande blick.

Okej, förlåt mig så mycket!!! Det var så länge sedan jag uppdaterade senast, men jag har verkligen inte kunnat fokusera en enda gång när jag har satt mig ner för att skriva. Det har varit såååå mycket i skolan och jag har bara inte kommit på något att skriva.
Snart är det sommarlov iallafall. Jag lovar att jag ska försöka uppdatera oftare, men jag kan inte lova något. Kommer dock inte lägga ut varje måndag och fredag som det var tänkt. Jag kommer lägga ut när jag känner för det. Hoppas det är okej ändå.

(Jag har inte läst igenom detta kapitel då jag ville få ut det så fort som möjligt! Så sorry om jag har stavat fel/ glömt vissa saker.)

Tack iallafall till alla som har skickat till mig och frågat om jag mår bra osv. Ni är verkligen jättefina!

Tack för att ni har läst detta kapitel iallafall. Det betyder jättemycket för mig när ni läser!!

Vi syns igen när jag lägertillvaron nästa gång. Bye!

//Secretblondewriter