Den blonda blomman

Kapitel 3 - jag går ut ett tag

Jag kan inte sluta kolla ut genom fönstret och se trappan. Trappan där jag för första gången pratade med Dahlia utan att skämma ut mig själv. Det är som att jag sitter där med henne vid min sida. Hennes leende är som ett eko i mitt huvud. Det är allt jag kan tänka på och tankarna upprepas efter varandra. Från fönstret i köket kan jag se hennes veranda. Jag fantiserar om att hon går ut genom sin dörr och kommer gåendes mot mig som sitter på trappan. Våran trappa. Det är hennes tur att falla. Inte bokstavligt. Hon faller för mig. Hon ler det där leendet som gör mig knäsvag. Som tur är sitter jag ner. Hon går fram till mig och lägger sina händer på mina axlar. Bakom henne lyser solen starkt. Jag säger att hon är gullig när hon ler. Hon lägger huvudet på snedden och skrattar. "Jag älskar dig."
"Vad funderar du på?", frågar pappa som sitter på andra sidan bordet.
Jag skakar på huvudet och petar runt i min soppa med skeden. Ärterna är det enda i skålen som flyter.
"Inget, jag fastnade med blicken bara..", säger jag.
"Har det hänt något?", frågar mamma.
Ännu en gång skakar jag på huvudet. Kevin som sitter mittemot mig flinar mot mig. Han vet precis vem det var jag funderade på. Jag reser mig upp från stolen.
"Tack för maten."
"Ska du gå? Du har inte ätit upp din soppa och du åt ingen frukost idag", säger pappa.
"Börjar du bli sjuk, du ser lite blek ut", säger mamma och lägger sin kalla hand på min panna.
Jag backar undan från mamma och går fram till diskon.
"Jag är inte sjuk, jag är bara inte hungrig."
Mamma nickar sakta. Jag sköljer ur skålen och ställer den i diskmaskinen.
"Jag går ut ett tag", säger jag och drar på mig mina skor som egentligen är vita, men just nu inte visar den färgen alls.
"Okej..", säger mamma.
Jag går ut med bestämde steg mot Dahlias hus. Precis när jag ska ta första steget in på deras tomt stannar jag. Vad ska jag säga? Hej, vi pratade en gång och jag undrar varför du inte har pratat med mig sedan igår kväll. Hon kommer ju tro att det är något stort fel på mig. Jag fortsätter gå på sidan av vägen.
"Hej Caleb, vänta."
Jag vänder mig om ser Dahlia springa ner för trappan. Hon skuttar som en liten kanin fram till grinden. Hon hoppar över istället för att öppna.
"Hej", säger hon och går förbi mig.
Jag försöker säga hej, men en klump av nervositet har fastnat i min hals. Hon vänder sig om och väntar på ett svar av mig. Jag nickar innan jag följer med henne.

"Så.. varför är du ute och vandrar?"
Jag rycker på axlarna. Hon nickar utan att säga något mer.

Hon tar tag i ett löv från häcken vi går förbi. Hon drar sönder små delar som hon sedan släpper taget om så att vinden tar dem.
"Jag menade inte att störa om du ville vara själv. Jag tänkte bara att du kanske ville ha sällskap." Jag nickar.
"Men om du vill vara själv kan jag gå hem", fortsätter hon.
Hon vrider på sig. Jag skakar på huvudet och stannar.
"Om jag ska spendera tid med någon just nu är jag glad att det är du", säger jag med blicken fäst på hennes blå iris.
"Vad skulle du göra ute?"
Hon stoppar händerna i fickorna på hennes jacka.
"Jag kände bara för att gå ut och få frisk luft en stund."
Hon puttar till min axel och fortsätter gå framåt. Längst med vägen. När solen går ner bakom träden.

Hon lutar bak huvudet mot barken på eken. Jag sätter mig ner bredvid henne.
"Här", säger hon och räcker över ena hörluren till mig.
Jag stoppar in den i örat och studerar hennes rörelser till musiken. Hon rör huvudet i takt till låten.
"Vad är det här för musik?", skrattar jag fram.
"Electro-indie-pop", hon vänder upp blicken mot mig.
"Om du inte gillar det kan vi lyssna på något annat." Hon låser upp telefonen och pausar musiken.
"Nej, låten är bra", säger jag och startar låten igen. "Jag hade föreställt mig att att du skulle lyssna på pojkbandsmusik och att ditt rum var fullt med planscher och biljetter till konserter."
"Inte riktigt.."
Hon skrattar och skakar på huvudet.
"Jag har inte lyssnat på ett pojkband på minst fem år"
Jag nickar sakta. Hon sträcker fram handen till mig. Jag kollar fundersamt på henne.
"Ge mig din telefon", säger hon och skakar på handen.
Jag drar upp telefonen från bakfickan och räcker över den till henne.
"Varför?"
Hon går in på meddelanden och skriver in ett nummer. : ), skickar hon iväg.
"Så att jag inte ska behöva sitta i köket hela dagen och vänta på att du ska gå ut för att prata med dig.", säger hon.
Hon ger tillbaka telefonen till mig.
"Väntade du hela dagen på mig?"
Hon nickar löst.
"Varför?", frågar jag med blicken på mina händer.
I ögonvrån ser jag att hon rycker på axlarna.

Jag reser mig upp och drar upp henne på fötter. Hon skuttar lätt upp och sträcker på sig. Hon lyfter upp armarna till mitt ansikte och trycker ihop mina kinder. Hon skrattar högt, hennes näsborrar rör sig. Jag puttar bort henne. Hon är inte beredd så hon ramlar bakåt. Hon slutar genast skratta och kollar ner på sitt ben.
"Herregud, hur gick det?"
Jag sätter mig ner på huk framför henne. Hon lyfter upp blicken mot mig och puttar mig bakåt så att jag landar med ryggen på det nyklippta gröna gräset. Hon skrattar ännu en gång. Jag tar tag i hennes arm och drar ner henne bredvid mig. Jag tar upp gräs och lägger i hennes hår. Hon skriker till och gör detsamma på mig.

Vi båda reser oss upp med gräs lite överallt. Hon skrattar när hon ser mig. Hon skulle se sig själv. Hon börjar dra ur gräs ur håret men inser att det inte går. Det blöta gräset har bestämt sig för att stanna.
"Fan vad snygg du är", säger hon och pekar på min tröja.
Nu är det inte bara mina skor som egentligen ska vara vita.
"Kolla på dig själv."
Hon kollar ner på sitt vita linne och suckar.

"När blev det mörkt?", frågar Dahlia och kollar upp på den stjärnklara himlen.
"Jag har ingen aning, jag tänkte inte ens på det."
Hon skrattar och snurrar runt på asfalten.
"Du är så enkel att prata med. Det blir inte stelt och vi pratade för första gången igår.", säger hon och hoppar på en avloppsbrunn.
"Det ger otur att gå på en A-brunn."
Hon höjer ögonbrynen mot mig.
"Vad ska hända?", frågar hon och hoppar på brunnen en gång till.
"Har du inte hört?"
Hon skakar roat på huvudet.
"Okej, okej. Det var den här killen som alltid hoppade på A-brunnar. Hans familj och vänner sa till honom att sluta, för det gav ju otur. Han fortsatte hoppa på brunnarna tills en dag. Han hoppade på en A-brunn och locket satt inte fast helt. Han åkte ner och ingen har sett honom än.."
"Tror du på det?", frågar hon och gäspar.
"Nej.."
Hon flinar mot mig.
"Varför säger du A-brunn, det heter ju avloppsbrunn?"
Jag drar handen genom håret och trampar på brunnen. Hon applåderar åt mig.
"Min bror brukade lura mig när jag var liten att A:et stod för avrätta och att jag absolut inte fick trampa på brunnen."
Hon skrattar.
"Tror du att svarta katter som går över vägen ger otur?Utvält salt, gå under stegar, spräckta speglar?"
"Nej, inte alls.", säger jag.

"Vi syns någon dag", säger jag när vi saktar in utanför hennes grind.
"Japp, det gör vi.."
Hon vinkar och går sedan in genom grinden. Först nu märker jag hur hårt mitt hjärta slår. Det enda jag kan fokusera på är henne att jag inte ens lägger märke till mitt hjärta.
Jag går in genom dörren och slänger av mig skorna. Mamma kommer ut i hallen och kollar upprört på mig.
"Ett tag?"
"Det var inte meningen att det skulle bli så sent, jag träffade några vänner och vi tänkte inte på tiden. Förlåt."
Mamma suckar, hon kan inte vara arg på mig.
"Har du fått gräsfläckar på tröjan?"
Frågan är inte ställd till mig. Hon vill inte att jag svarar.
"Gå och byt, jag får se om jag kan få bort det värsta."
Jag drar av tröjan och räcker över den till henne. Hon skyndar sig in till tvättstugan och jag kan höra hur hon pratar med sig själv.

Kapitel 3 är klart. Tack för att ni röstar och kommenterar. Jag blir jätteglad.

Kommentera vad ni tycker. Gillar ni Dahlia? Gillar ni electro-indie-pop? Vad tror ni kommer hända?

// Secretblondewriter