Den blonda blomman

Kapitel 22 - Det straff han förtjänar

Jag öppnar dörren och lämnar huset. Jag lägger inte ens sekund åt kolla på Dahlias hus. Om jag ser henne där kommer jag bara bli mer sårad än innan. Det är tur att vi börjar skolan snart, så att jag slipper se henne rakt i ögonen och veta att hon inte känner samma sak för mig som jag gör för henne.

Jag fortsätter gå utan att veta vart jag egentligen är påväg. Det är först när underlaget under mig ändras från asfalt till grus som jag inser vart jag går. Jag fortsätter några meter på grusgången och inser att mina tankar ligger på en speciell låt. Inte vilken låt som helst, utan en låt som jag lyssnade på med en speciell person. Jag går in på telefonen och startar låten som jag lyssnade på med Dahlia när vi gick här. Jag kommer fram till ängen och kan se trädet som prydligt växer i mitten. Jag hoppar över diket och börjar gå genom det höga gräset. Marken är fuktig och mina vita skor blir leriga. Jag skyndar mig fram och sätter mig på gungan. De röda repen påminner mig om när jag och Dahlia gungade tillsammans. Hur mycket hon ville att jag skulle testa trots att hon vet om att jag har gungat tusen gånger innan i mitt liv. Hur rädd hon var att jag skulle ramla av, eller att hon skulle tappa taget. Så arg hon blev när jag äntligen stannade och sättet hon skällde ut mig på. Hur hon nervöst frågade on jag ville fira midsommar med henne. Jag saknar den dagen oerhört mycket.
Jag tar fart med fötterna och börjar gunga högre och högre. Mina fötter snuddar vid löven och den kalla vinden som blåser förbi får både mina ben och armar att knottra sig. Jag sitter stilla på gungan tills den slutligen stannar av sig själv. Jag sitter länge kvar på den lilla plankan och låter min blick vandra ut över ängen. Alla småblommor har dött och det är endast högt gräs kvar. Jag drar skotippen mot marken under mig och formar någon slags mönster. Jag känner en droppe falla ner på min nacke och när jag kollar upp ser jag regnet falla ner. Trädets löv skyddar mig litegrann, men ändå inte speciellt bra. Jag reser mig upp från gungan och ställer mig så när trädstammen som jag kan. Jag drar fingrarna över barken och lutar bak huvudet mot stammen. Med huvudet vilandes bak, ögonen slutna och tankarna flygandes iväg inser jag att mitt liv ändrades så mycket när Dahlia kom in i det. Jag är inte redo att gå tillbaka till mitt gamla liv utan henne. Jag behöver henne i mitt liv för att må som bäst. Jag kan inte låta henne fortsätta det livet hon lever nu. Hon förtjänar så mycket bättre än Daniel. Hon behöver någon som verkligen bryr sig om henne. Om det är jag eller inte spelar ingen roll. Hon behöver bara ha det bättre än hon har det nu. Jag känner hur barken hastigt sluttar när mina fingrar når en grop. Jag öppnar snabbt ögonen och ser regnat ösa ner. Jag vänder huvudet mot barken och till min förvåning ser jag C+D inristat i barken. Jag inser att Dahlia ristade in något när vi var här, men har hon verkligen skrivit det här? Glädjen sprider sig inom mig och jag står länge där med blicken på bokstäverna.

När det slår mig att Dahlia faktiskt kan ha skrivit det här vänder jag mig och skyndar mig över ängen. Jag bryr mig inte ens om att regnet slår mot mig och mina kläder. Jag springer snabbt och hoppar direkt över diket, bryr mig inte om att jag slinter och foten hamnar i vattnet. Jag skiter fullständigt i om jag blir blöt.

Med snabba steg närmar jag mig Dahlias hus. Till min förvåning ser jag Evelyn komma gåendes mot mig. Jag kollar förvånat på henne när hon stannar framför mig.
"Hej?"
Hon rynkar pannan åt mig och jag blir bara mer oförstående av hennes blick.
"Vart har du varit? Jag har försökt få tag på dig jättelänge. Dahlia blev hämtad av Daniel och nu kan jag inte få tag på henne och jag vet inte vad jag ska göra och jag har haft panik för att jag inte kan hitta någon som kan hjälpa mig", säger hon snabbt. Jag hör på henne att hon är stressad, men om hon vill att jag ska förstå måste hon lugna ner sig lite.
"Vänta, ta ett djupt andetag och berätta igen."
Evelyn gör som jag säger och tar ett djupt andetag innan hon berättar igen. Denna gången är hon mer lugn.
"Jag skulle hem till Dahlia men i sista sekund när jag skulle gå ut genom dörren skickar hon till mig att hon ska prata med Daniel och att hon ringer när hon är klar. Jag visste redan från början att det var en dålig idé att låta henne åka iväg med honom, men jag visste att jag inte skulle kunna få henne att ändra sig. Jag kan inte få tag på henne någonstans och jag har försökte ringa henne flera gånger. Hennes föräldrar sa att dem inte visste vart hon var", säger Evelyn och jag märker på henne att hon fortfarande är stressad för jag hör gråten i halsen på henne.
"När var det här?", frågar jag, minst lika orolig som henne.
Hon rycker på axlarna och en tår faller ner för hennes kind.
"Kanske någon timme sedan", säger hon tyst.
Stressen tar över min kropp och jag kan inte ens stå still för en sekund.
"Har du kollat hemma hos Daniel?"
Hon skakar på huvudet och hulkar till. Jag lägger handen på hennes axel, men stannar inte länge. Jag börjar gå mot Daniels hus och tänker inte stanna förrän jag är framme. Evelyn springer ikapp mig och går sedan bredvid mig med snabba steg.