Den blonda blomman

Epilog - Den blonda blomman

~ En månad senare ~

Jag går genom korridoren med stegen riktade mot klassrummet. Mina fötter nästan glider över det blanka golvet när jag skyndar mig till korridoren utanför det tredje klassrummet som råkar vara det klassrum Dahlia befinner sig i. Jag ställer mig framför hennes skåp och skriver in koden som jag smidigt har listat ut. Med smidigt menar jag att jag har spenderat varje ledig tid åt att försöka komma på den. Det tog mig sammanlagt åtta raster och en håltimme att komma fram till koden, men nu har jag äntligen gjort det. Jag hänger sakta in jackan och det lilla kortet lägger jag nedanför innan jag sedan låser skåpet igen. Jag lutar mig mot skåpet och tar upp ena benet. Sedan står jag där i väntan på att deras lektion ska sluta.

Exakt tre minuter senare börjar elever tränga sig ut från klassrummet. Alla är lika exalterade på att sluta skolan för veckan.
"Hej Caleb", säger Evelyn och ställer sig framför mig.
Cara flinar mot mig innan hon ställer sig bredvid Evelyn.
"När ska du ge henne den?", frågar hon ivrigt.
"Den hänger i skåpet."
Cara nickar ivrigt och drar sedan med sig Evelyn bort härifrån. Jag flinar mot dem, men vänder sedan blicken mot Dahlia som kommer gåendes mot sitt skåp. Hon märker mig inte, hon har fullt upp med att kolla när i sin telefon.
"Hej", säger jag lågt.
Hon kollar upp från telefonen och ler stort mot mig. Hennes ögon glänser på ett så speciellt sätt. Jag vill bara kolla in i dem hela tiden.
"Hej, vad ska du göra nu?", frågar hon och lägger sin vikt på ena benet.
"Jag tänkte gå hem, ska vi gå tillsammans?", frågar jag och pekar mot dörren.
Hon nickar.
"Då möts vi där nere", säger jag och hon nickar ännu en gång innan jag går ner för trappan och ut genom dörren.
Jag ställer mig vid en träbänk och vänder upp huvudet mot solen. Det är för en gångs skull soligt här, så jag får ta vara på det när jag kan. Det är nästan som att vädret speglar min känsla, för just idag mår jag för bra för att någon eller något ska kunna förstöra min dag. Det är faktiskt så att det är Dahlias födelsedag.
"Jag antar att du väntar på henne."
Jag vänder upp blicken och ser Josie stående framför mig. På vardera sida om henne står Mike och Jake. Jag nickar och precis då öppnas dörren bakom dem. Dahlias blonda hår flyger i vinden och jackan hon har på sig framhäver färgen på hennes blå ögon.
"Vi ska inte störa", säger Jake och de alla går iväg.
"Caleb, du hade inte behövt köpa något till mig."
Dahlia håller i kortet jag skrev till henne.
"Vill du att jag lämnar tillbaka jackan?"
Hon skakar snabbt på huvudet.
"Nej.. men du skulle aldrig köpt den från första början."
Jag kollar snett på henne och lägger verkligen märke till hur vacker hon är. Speciellt när hon ler. Jag vill alltid att hon ska vara glad.
"Men nu gjorde jag det ändå."
Hon himlar med ögonen men skrattar sedan ändå.
"Du har redan gjort för mycket för mig", säger hon och börjar gå iväg, med riktningen mot vår gata.
"Man kan inte göra för mycket för dem man älskar." Hon flinar ner i backen.
"Det känns alltid som att du vet exakt vad man ska säga. Du säger alltid rätt sak. Alla skulle behöva en Caleb i sitt liv", säger hon långsamt och vänder upp blicken mot mig.
Hon hade inte kunnat ha mer fel. Jag vet aldrig vad jag ska säga och nästan allt jag säger kommer ut på fel sätt.
Jag vet inte vad jag ska säga, det slutar med att jag bara ler mot henne och ett svagt tack lämnar min mun.

"Grattis igen", säger jag när vi kommer fram till hennes hus.
"Tack Caleb."
Hon ställer sig på tå och lägger armarna runt min nacke. Jag lägger armarna runt hennes midja och drar henne nära mig. Hon rycker till och jag lättar genast på greppet.
"Förlåt, jag ba.."
"Du behöver inte säga förlåt. Jag förstår."
Hon biter sig sakta i läppen och flackar blicken mellan mina ögon.
"Det är okej Dahlia. Ta den tid du behöver. Jag kommer inte tvinga dig göra något du inte vill."
Hon ler mot mig och jag ser tårarna samlas i hennes ögon.
"Du är verkligen helt perfekt. Jag älskar dig Caleb."
Min mage pirrar till och jag kan inte hålla emot mitt leende.
"Jag älskar dig också."
Dahlia kysser mig snabbt på kinden innan hon  börjar gå mot sin dörr.
"Jag hoppas att du fortfarande vill vara med mig när jag är redo", säger hon innan hon går in genom dörren.
"Jag kommer alltid vänta", säger jag tyst för mig själv.

Du vet den där kärleken som gör att man får ont i magen. Den kärleken som man kan göra nästan vad som helst för. Det är en, en enda person som gör att man vill le. Den kärleken som går till den gränsen att bara doften av en person får dig att må bra. Den kärleken känner jag för Dahlia. Den vackra tjejen som går på min skola och har ett namn på en blomma.
Jag är galet kär i den blonda blomman.

Sådär. Nu var epilogen för den här boken klar. Tack för att ni har läst. Jag är så extremt tacksam för att ni har lagt ner tid på att läsa den här boken. Nu vill jag att ni som inte har börjat läsa i sjön vid camp Creekwood gör det. Jag skulle bli sjukt glad.

Kommentera gärna vad ni tycker om boken. Våga säga om något är sämre. Kommer inte bli arg. Jag vill ju bara bli bättre på det jag älskar att göra.

Nu har jag kommit till ett tillfälle i livet jag fruktat. Jag ska låta min mamma läsa min bok. Jag vill verkligen inte göra henne besviken, och det är därför det har tagit mig nästan fem år för henne att läsa något av mina verk. Så mamma om du läser det här, hoppas jag att du åtminstone inte hatar boken.

//Secretblondewriter