Nothing like us [foscar]

Kapitel 8 - nobody likes me

Jag vet inte hur länge vi står där, en evighet, eller bara några minuter, felix ligger i min famn och jag tar några försiktiga steg i mot en bänk där jag sätter mig. Jag har bättre balans sittandes med honom i famnen och det känns som om jag skulle kunna ta mer kontakt med honom.

"Varför felix? Varför?" Viskar jag tyst och stryker med handen längst hans ljusbruna hår.

"Ingen gillar mig Oscar, ingen bryr sig, ingen skulle märka något" hans röst är hes, liten och förtvivlad och jag håller honom hårdare intill mig.

"Din familj, dina vänner, så många skulle bli så ledsna ifall du hade lämnat ikväll" säger jag lugnt. Tydligen sa jag något fel då han börjar snyfta hysteriskt igen och håller ett hårdare tag om mig.

"Felix..." Börjar jag igen då jag inser mitt fel och till en redan så ledsen person så känns det ännu mer fel att säga något olämpligt.

"Jag har ingen fucking familj, dem satte mig i en studentlägenhet och klippte kontakten, jag har inga kompisar heller och killarna är rädda för mig för att jag.. Ehm som du hörde innan idag, jag är bög, homosexuell, gay eller vad du vill kalla det. Min pappa slog mig alltid när jag var mindre och jag är rädd för människor, särskiljt folk jag aldrig har träffat...." Han avbryter sig av en rad snyftningar och han klamrar sig om min hals. Det känns som om jag fick reda på mycket i det han sa.

"Du behöver inte vara rädd för mig i alla fall, jag skulle aldrig skada dig" svarar jag, samtidigt som jag är helt paff efter hans hastiga historia. Att han berättade allt det där för mig trots sin rädsla förvånar mig en aning. Men samtidigt känner jag en skyldighet till att berätta lite om mig också. Jag biter mig lätt i läppen. Nej, inte än.

Felix kryper ihop i min famn och borrar in sitt huvud i min halsgrop. Han andas fortfarande snabbt och jag stryker med handen över hans hår.

"Oscar...?" Hans tunna röst bryter tystnaden som hade lagt sig ner över oss.

"Ja, felix?"

"Varför, räddade du mig?" Hans fråga kommer så plötsligt. Att rädda honom var en självklarighet då, men svaret på frågan hittar jag inte.

"Jag ville inte förlora dig, och jag vet inte varför, dessutom skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv om jag hade tillåtit dig att förlora ditt liv." Svarar jag och inser att trots den totala förvirringen i mitt huvud, så är det sant.

"Kan inte du sova hos mig i natt?" Frågar han sen, och jag nickar tyst.