Nothing like us [foscar]

Kapitel 7 - how to save a life

"Vad gör du själv här?" Kontrar jag eftersom att jag inte har något riktigt vettigt svar på hans fråga.

~Oscar~

Ibland går jag här, vid tåget, ensam. Men denna gången stötte jag på felix. Vad är ens oddsen?

Trots ett år på psyket så kanske allt inte är sådär jävla bra ändå.

Hans fråga hänger och dallrar i luften, jag vet inte vad jag ska svara. Hur ska man ens svara på en sån fråga? Det blir skit hur man än gör.

"Jag frågade först" säger jag då.

Jag står som fartfesten i marken, vågar inte röra en fena i rädsla för att han ska springa iväg.

"Vad fan tror du att jag gör här vid den här tiden på kvällen" svarar han och sväljer ljudligt, hans ögonvitor lyser upp och jag ser fortfarande skräcken i hans ögon.

"Nej felix, nej, säg inte att du tänker samma som jag, nej" svarar jag tyst och famlar med händerna i fickorna.

"Jag vet fan inte vad du tänker" svarar han med en lätt darrning på rösten, jag förstår inte, hur kan han vara så rädd? ...för mig..?

Med ens lämnar han mig stående som ett fån som bara stirrar rakt ut i luften.

Han går mot spåret och börjar gå av och an där, jag studerar honom med blicken och låter nacken långsamt röra sig åt sidorna för att inte släppa honom vid blicken.

Efter ett tag som känns som en evighet går han ut och sätter sig på spåret. Sen bara sitter han där och kollar rakt fram. Jag kollar på honom, han kollar framåt.

Jag har inte rört mig en centimeter sen sist och jag vet inte ens om han vet att jag är kvar.

Helt plötsligt så får jag syn på det han kollar på, lamporna lyser upp smala cylindrar i mörkret och jag ser tåget som kommer mot stället där felix sitter.

Jag fryser fast till is. Han tänker göra det. Han tänker sitta kvar tills tåget förgör honom.

Jag skakar till på huvudet och det får min reaktion att sätta fart, jag kastar mig fram och drar med honom ut till kanten igen. Han är så liten. Så smal. Så benig.

Han är inte alls svår att få med mig ifrån spåret och tåget svischar förbi i en väldig fart.

Jag håller felix lilla kropp tätt intill mig. Han är egentligen sjukligt liten. Dock är han lång, men hans smala kropp gör honom liten.

Han ligger helt skräckslagen i mina armar och tårarna han fäller är så många. Han gör inte ens något motstånd där jag håller honom och jag lossar greppet lite för att inte skada honom.

"Varför?" Han är så ynklig, så otroligt liten och han lägger huvudet mot min axel, han skakar och han snörvlar då och då. Jag känner hur min axel blir fuktig av hans tårar och jag bara håller i honom. Det blir inte ens en börda för mig, han är så lätt, jag skulle kunna stå och hålla honom i timmar medans han bara gråter ut mot min axel.

Han känns så liten, så sårbar. Jag vågar knappt röra mig i rädsla för att skada honom.

Men med ens slår tanken mig. Jag, Oscar Enestad har räddat ett liv ikväll.