Nothing like us [foscar]

Kapitel 42 - Why snuffi..?

-Oscar-

Ett skrik gör så att jag vaknar och jag kastar mig upp i givvakt. Felix. Det måste vara han. Förtvivlat kollar jag mig runt i rummet, känner över hela sängen. Helskotta. Felix är inte här. ATt leva med felix är verkligen ingen dans på rosor och trots att jag älskar honom mer än något annat så betynger det mig lite ibland. Men jag tänker inte lämna honom. Aldrig att jag lämnar honom nu.

Efter några sekunders förvirring så kastar jag mig upp ur sängen, möts utav rummet kyla och snabbt drar jag på mig en utav mina luvtröjor. Vart kan han vara. Jag springer till toan och ser att det är låst. Det är väl självklart... Att han är på toan. Paniken som griper tag i mig är total och jag springer ut i köket för att hämta en kniv som jag kan vrida om låser utifrån med. Det står ett tomt glasspaket och det ligger kaksmulor över hela diskbänken och jag stönar till utav frustration. Han har hetsätit och sen fick han förmodligen ångest och spydde upp allt som han fått i sig.

Han tycker han är tjock, han är världens finaste människa och på gränsen till döende med sina utsrickande revben. Sanningen är den att han skulle kunna äta icas alla chokladkakor utan att han ens skulle bli tjock. Det där glasspaket hade han gott behövt, han måste lägga på sig. Läkarna har sagt att hans drycker ska hjälpa honom, men han är svårt. Felix är riktigt svår, dels att ens få i honom det och sedan få honom att behåla det.

Snabbt greppar jag en kniv och med hjälp av den låser jag upp dörren. Jag möts av en syn jag verkligen hade velat slippa se.

"Snuffi? SNUFFI??? SNUFFI???" Jag ställer mig på knä jämte hans bleka skakande kropp. Han har endast kallingar och en tunn t-shirt och jag drar genast den varma tjocktröjan över huvudet och tvingar på honom den försiktigt, jag vill inte bryta hans tunna armar. I panik springer jag ut och hämtar filtar som jag virar runt honom. Det är inte att han har spytt som är problemet, han börjar få blodbrist. Hans armar är mer som köttfärs och jag kollar skräckslaget på dem. Hur kan en ån fin människa ens göra så mot sig själv? Det är hemskt. Felix är värd allt bra i hela världen.

Han gnyr lite lätt och hårt virar jag en handduk om hans arm i ett tappert försök att få hans arm att sluta blöda så förfärligt. Det är så hemskt och trots att jag inte tänker på det så rinner det konstant. Jag tar Jag kysser felix mjukt på kinden, han är kall. Han reagaerar inte, men han andas, han är medvetslös men vid liv. Det är det viktigaste. Han måste överleva.

Snabbt ringer jag ambulasen och det dröjer inte många minuter innan jag hör sirenerna och de springer in i huset. Sen går allt galet snabbt, jag är bara snurrig och har blod över hela mig, enbart iklädd kalsoner. Inte för att de spelar någon roll vad jag har på mig, verken jag eller personalen i ambulasen bryr sig, men kylan får min hud att knottras.

"Är du målsman eller på något sätt släkt med Felix Sandman?" En man ser plötsligt in i mina ögon och jag är så förvirrad att jag knappt får fram ett ord.

"Han är min pojkvän" säger jag och slickar mig om underläppen som blivit alldeles blöt av tårar.

"Kom med här då" Jag får sätta mig där fram i ambulansen och jag kvider till när den kör ut och jag bara känner hur vi kör fortare och fortare samtidigt som sirernerna och blåjusen får mitt huvud att snurra.

_______________________

Nu kanske snuffi dör för gott. Synd. Skoja, omg neej, asså felix är som jag. Jag älskar felix. Felix är jag i mitt huvud.

Hallå, kommentera vad ni tycker, det är liksom några som läser men jag vill veta vad ni tycker!!!