Nothing like us [foscar]

Kapitel 2 - But I'm okay

Felix

Jag biter på baksidan av min blyertspenna och försöker intala mig själv att jag inte finns. Lektionen är dötrist så jag tror att jag kommer smälla av och det enda jag vill är att komma hem och gömma mig under täcket och fortsätta låtsas som om jag inte existerar. Livet gör så fruktansvärt ont. 

Läskigt ont alltså. 

Ingen gillar mig, inte egentligen. Det är inte så att folk har något i mot mig, förutom min läggning, eller det är äckliga personer som är rädda för homsexuallitet, homofober, men de flesta har inget i mot mig. Jag bara vandrar runt på jorden som en död zombie. 

Jag har dem jag umgås med, men ingen riktigt vän. Ingen osm bryr sig, ifall jag ska hänga med någon så är dett alltid jag som anpassar mig, fixar och alltid, ALLTID, ALLTID jag som frågar, alltid jag som anstränger mig och alltid jag som har koll på allt. 

Ensamheten är värst, jag har ingen, inte ens mina föräldrar längre, inte för att dem har gått bort, utan för att dem köpte en egen lägenhet till mig, en syudentlägenhet, där jag bor själv. Jag trodde först att dem gjorde det för att vara snälla, för att jag skulle ha ett eget ställe, ja, vi hr mycket pengar. 

Dem körde alla mina saker dit och sedan bara lämnade dem mig där, klippte kontakten helt. Jag har åkt hem för att få kontakt med dem, jag har stått utanför huset i timmar medans dem var där inne, men dem öppnar inte. 

dem vill inte ha mig. 

Men vem vill liksom ha mig? Jag är bara jag. En liten humosexuell kille som inte har några vänner, inga riktiga vänner, skenet bedrar liksom. Och det gör ont, inte bara för att jag vill stå i centrum i mitten och få allas uppmärksamhet, för det vill jag inte. 

Jag vill ha vänner som man kan skriva till, och en mamma jag kan krama. 

Men det har jag inte. 

"Felix, jag pratar med dig!" Lärarens skapra röst spräcker min tänkande bubbla. 

"Haha, ey bögen, läraren pratar med dig" Niklas stämmer in. 

Okej, det jag sa om att jag inte bli mobbad, lite kanske, men inte sådär fruktansvärt som det kan vara. Jag klarar mig liksom, eller? Nej, men i alla fall, det är bara att dem påpekar att jag råkar gilla killar och inte tjejer, värre än så är det inte. 

Men jag råkar dock vara rädd för människor, jag vet inte vart det kommer ifrån, eller jo, men jag har försökt förtränga det, men jag kan inte ljuga för mina egna tankar. 

Slgen i mot både huvudet och magen och sparkarna, jo, dem sitter kvar i minnet, misshandeln jag upplevde i mina 13 år i hemmet. 

Men dem är mina föräldrar, det är väl klart att jag älskar dem ändå?

Helt plötsligt hörs en lätt knackning på dörren och handtaget trycks ner, in tittar en kille med fluffigt hår och han ler snett mot läraren. 

"Oj, just det Oscar, du skulle ju komma idag" säger hon och man ser att hon gör en liten panikartad grimasch" 

"Eh, ja..." han kliar sig nervöst i nacken och rättar till det fluffiga håret som redan ligger perfekt. 

"Jo, det är så att idag så får vi en ny elev här till klassen, Oscar, vill du berätta något om dig själv?" 

"Ehm, jag heter Oscar Enestad, jag är 16 år, men går om en klass på grund av sjukdom"  Han säger det snabbt och rabblande, liksom intränat, och jag ler för mig själv. Jag förstår honom. ag hade vart exakt likadan i den situationen. 

"Bra, ehm, du kangå och sätta dig vid felix" läraren pakar på mig eftersom att den enda lediga stolen i klassrummet är bredvid mig, ehm, jag sa innan va att jag inte hade några vänner? 

Men fobin för närhet till personer är också en anledning, jag ger läraren en panikblick då jag inser att jag förmodligen kommer få en panikattack som svimma om han kommer för nära. Trots att jag är homosexuell, eller bög som de flesta säger, så är jag ändå rädd för killar, komplicerat det där... 

"Hhahahaha, ååååh, stackare, det första som händer är att du får sitta bredvid bögen" skrattar Niklas då och jag fejkar ett leende. 

"Det gör väl inget, han är väl precis lika mycket människa som jag och du" kontrar Oscar då och jag ser på honom som om han vore en utomjording, försvarade han mig nyss?