Nothing like us [foscar]

Kapitel 46 - Nothing like us

-Felix-

Röster och springande steg hörs runt omkring mig. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte slå upp ögonen, jag gör det, men när jag gör det är det som om det vilar en tjock hinna över mig, det där vita ljusa skenet. Jag stänger ögonen igen, det är det enda sättet jag kan se Oscar på.

Nu ser jag med fasa att han hoppar framför ett tåg. Han tog sitt liv. Jag skriker rakt ut men det kommer inget ljud ifrån mina läppar trots att jag hör det i mina egna öron.

Han gav upp mig. Han gav upp att jag skulle återvända. Jag vill vara med Oscar, ingenting har vart som oss. Inget är som oss. Kärleken i mellan två tonårspojkar, så galet stor. Ni förstår nog inte ens hur mycket jag älskade honom. Jag ångrar med ens alla gånger jag snäst åt honom, alla gånger jag bara har varit sjukt otrevlig och alla gånger jag inte lyssnat på honom.

Jag ångrar alla gånger jag gjort honom ledsen och alla gånger jag stängt ute honom ifrån mina problem. Han där Oscar, med det fluffiga håret som jag älskat sen dag ett i skolan. Den första som bröt mönstret och vågade säga i mot mobbarna som hackade på mig, den första som satte sin fot i klassrummet och tillrättavisade de andra killarna. Den första som inte skämts över mig och den första som försvarat mig ifrån mobbarna.

Oscar, han borde vinna en Oscar, för att bara vara Oscar. Han är liksom mer än allt, han är nyckeln till mitt liv och är den som fått min livslust att i alla fall glöda lite lätt de senaste. Dock inte nu, int denna kvällen. Jag känner nästan smärtan ifrån metallbladen i armen, det var så enkelt. Jag trodde inte det. Jag trodde inte att det var så enkelt att dö. Det var det.

Jag trodde aldrig jag var så stark så jag skulle lyckas, trodde inte att jag hade modet, eller ens förutsättningarna till att lyckas. Jag trodde ännu mindre att han hade det. helt plötsligt känner jag mig levande, det är faktiskt han som har tagit sitt liv, inte jag. Eller kanske på något konstigt vänster så är det båda?

Än en gång svämmar en våg av huvudvärk över mig med alla funderingar. Om vi båda är döda förtjänar vi i alla fall att få vara tillsammans. Jag vill inte längre vara omringad av vitt ljus som jag bara får ont i huvudet utav. Det funkar inte. Jag vill vara med Oscar.

Vi hade varit tillsmmans om båda var döda. Jag är inte död, jag kan inte vara det, det är omöjligt, för jag övertänker, det har jag alltid gjort i levande tillstånd, jag kan inte vara död.

Oscar gav upp mig, jag har inget att leva för längre.

"Jag älskar dig Oscar Enestad" viskar jag tyst för mig själv i mitt huvud. Jag slår upp ögonen och låter ljuset äta upp mig.

Vi gav upp varandra, trots att inget var som oss

THE END.

__________________________________________________

Döda? Båda är döda? De två killarna som fann sin kärlek i varnadra? Båda har dött, de är borta? Jag känner mig så tom utan dem. Utan mina skådespelare som fått uppleva mina känslor och fått spela mig i olika situationer.

Jag tänkte att jag kanske skulle skriva en fortsättning? Vill ni det? Jag gör det bara om NI vill, ni är min motivation. Jag vill ha minst 10 kommentarer ifrån olika konton som säger att de vill ha en fortsättning innan jag börjar skriva!

Annars har ajg en annan idé, eller den idén kommer vara kvar... Jag kommer nog skriva den ändå..

Men vill ni?

Nu tar jag en paus från skrivandet och drar bort en vecka, men så lätt slipper ni mig inte ;) jag kommer tillbaka, pinky promise. Men kommentera och rösta MYCKET så länge, vill gärna ha en resumé om hur ni tycker hela novellen vart också! xx