Nothing like us [foscar]

Kapitel 4 - i am so lonley

Allt sjunker. För någon sekund trodde jag att han faktiskt brydde sig om mitt välmående, men han bryr sig bara om sig själv, precis som alla andra. Jag skrattar tyst åt mig själv och mina egna tankar. Liksom what, varför skulle den nya killen i klassen ens bry sig om mig. Av alla personer som finns liksom. Bögen i skolan som bor ensam i en studentlägenhet och har inte någon vän att umgås med på fritiden förutom katterna på gatan.

Dem så kallade mina vänner vet ingenting. Ingen får någon sin komma hem till mig och jag berättar aldrig något, varför skulle jag liksom. Vad kan dem göra? Tycka synd om mig? Det slösar bara deras tid.

Oscar vill bara veta vad han gjorde för fel, han bryr sig inte om hur jag mår, han vill bara få sina skyldigheter avklarade, att fråga vad som gick snett med mötet inne i klassrummet, om jag svarade så skulle jag bara höra ett svagt "jaha okej" utanför toalettdörren och sen ljudet av hans fotsteg som snabbt kommer tyna bort i takt med att han lämnar stället.

"felix?" Hans röst tränger igenom mina tankar igen.

"Du gjorde inget fel, okej? Gå nu" piper jag och jag hör hur fånig jag låter, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att jag är så feg och mesig.

Tårarna börjar rinna längst mina kinder och jag känner hur paniken flackar inom mig samtidigt som jag försöker att andas normalt.

Det går fan inte. Jag är inte normal, jag är så äckligt jävla onormal och det skulle inte höra någonting om jag bara försvann, liksom utplånades ifrån denna värld. Jag är ändå bara ensam hela jävla tiden.

Alltid, ingen bryr sig, folk låtsas bara. Hela mitt liv är en lögn, allt är så jävla fake.

Jag tar upp bladet igen och drar det långsamt över armen, tårarna på mina kinder rinner ikapp och jag känner den efterlängtade smärtan som skär igenom hela min kropp.

"Felix, snälla öppna" säger Oscar befallande där ute och jag tar ett djupt andetag för att hålla min röst stabil.

"Nej, Oscar snälla gå" ber jag tyst och svär en tyst ramsa för mig själv.

Jag kryper ihop än en gång, trots den låsta dörren så höjer jag armarna för att skydda mig ifrån omvärlden. Det känns som om jag ska dö, på plats. Inte för att mina egengjorda sår gör ont, utan för att smärtan inom mig rusar igenom min kropp igen.

Det är som att kasta för mycket under sängen, en dag så kommer allting att ramla ut igen och såren kommer stå öppna, alldeles blödande och det känns som om man håller på att klyvas på mitten.

Jag är så jävla ensam.