Nothing like us [foscar]

Kapitel 45 - I love you Felix Sandman

-Oscar-

En röd lampa börjar lysa och det tjuter i hela avdelningen, det är Felix rums lampa som ger ifrån sig signalen och jag bara skriker. Skriker rakt ut i intet, gång på gång, allt blir suddigt och jag bara skriker, skriker tills jag blir alldeles hes, skriker tills jag inte ens hör mina egna förtvivlade rop. Jag vet inte varför jag gör det, men det känns som om det är det enda som går att göra. Jag vet att Felix är död, det känns så, hans tunna späda kropp. Han har lämnat den. Han var så liten.

Det fryser till is och jag inte inte om jag bara stått och skrikit och stirrat framför mig i tre sekunder eller en timma, allt bara står still. Några doktorer kommer springande bakom ett hörn och dörren till felix rum slås upp, de springer in. Jag ser min chans, jag kastar mig efter, men dörren hinner slå igen och hur jag än rycker i den är det lönlöst. Dörren är låst och jag bara sjunger ner på golvet jämte väggen och lutar ansiktet i knäna. Jag skakar och det är omöjligt att ta sig upp.

Dörren öppnas till hans rum igen och jag flyger upp. Som om jag vart påkommen med att göra någonting jag inte fick. Han kommer släntrande i mot mig, det ser ut som om han är ledsen. Jag vet med ens om att det är beskedet jag inte vill ha som återstår. Han kommer ge det till mig och det finns inte ett skit jag kan göra åt saken. Det finns ingenting. Felix är borta.

"Beklagar..." Han ger mig en sorgsen blick.

Jag backar undan. Backar undan ifrån den hemska docktorn. Det får inte vara sant, det kan inte vara sant. Doktorn är elak, han ljuger. Varöfr ljuger han? Felix må vart världens magraste kille men han är stark, felix är så jävla stark. Det är inte jag. Jag är inte stark, jag är jättesvag, lite för svag. Det går inte.

"Oscar... ta det lugnt" Doktorn ser på mig och förösker få mig att lugna mig. Men det går inte. Hur fan ska man kunna vara lugn nät ens allt har försvunnit? När han utplånats från jordens yta. Han är världens finaste ängel, det måste han vara. Jag vet det, han var en ängel. han var ängeln gyd glömmde.

"Prata inte med mig"

Jag springer, springer så snabbt så jag inte hör Doktorns bedjan för att få mig att stanna och prata, vad ska det ge mig? det kommer inte ge mig ett skit. Ingenting kommer ge mig något någonsin mer. Aldrig igen. Felix var min sista chans i livet och nu har Gud kallat hem honom och tagit honom ifrån mig. Mina snabba fotsetg jagar mig ut ur sjukhuset och jag bara tar en buss, jag hoppar av vid TC, springer ut på en perrong där jag ser ett inkommade tåg rulla in.

Först då stannar jag till, det är mitt i natten, enbart några personer syns till vid perrongen jag står på. Det är nu det händer, det som jag ändå velat så länge, det som min äckliga psykolog fick mig att glömma min dröm om. Varför trampade hon ner min dröm? Varför? Alla stampar ner mina drömmar. Hela tiden. Jag förstår inte.

Tåget kommer närmre, jag kan snart känna vinden ifrån det och jag backar, springer mot spåret, tåget är nära nu.

"JAG ÄLSKAR DIG FELIX SANDMAN"

Jag vrålar orden rakt ut i natten samtidigt som jag hoppar framför tåget, det var självklart, självklart att mina sista ord var till honom.

________________

Oscar jävla idiot, vad gör du????

Det var många som inte kunde se förra kapitlet?? Tror jag har fixat det nu... Hoppas ni kan se det iaf

Vill bara informera om att detta är näst sista kapitlet, sista kapitlet kommer upp imorgon, på fredag drar jag och är borta i en vecka så jag kommer inte hem förs torsdag nästa vecka, det är då ni får se min nya idé!!